Julkonserter i Sverige och Danmark







Pianoklang och mansröster letar sig ut från ABF-husets gula fönster och trillar ner i höstmörkret på Saltmätargatan. Stockholms Gaykör repeterar sin julkonsert.
– Idag ska vi börja nosa på Mössens julafton, säger Jerry Adbo till de drygt fyrtio män som kommit till kvällens rep, de flesta i skinnjacka eller kavaj.
Jerry har varit körledare i olika sammanhang i sju år. Det är hans andra repetition med gaykören, och han vill inte fuska med grunderna. Med ord som ”glissando” och ”kromatisk skala” nöter han detaljer med tenorerna, medan barytoner och basar sitter med hakan mot handen. Haltande börjar stämmorna ta form, läggas på varandra och bli till körsång. Ett plus ett blir plötsligt tre.
– Hör ni vad bra det låter? Det är jazz! Jazz! säger Jerry från pianot.
Efter ett joddelparti där sångarna har svårt att hålla sig för skratt får jag äntligen veta att när julen kommer ska varenda unge vara glad. Då har det redan gått en och en halv timme och huvudet är tungt av toner.
– Inte så tokigt ändå! Det är ett väldigt knöligt arrangemang det här, men så ska det ju låta som The Real Group också.
Jerry nickar nöjt och reser sig från pianot. Paus.

Stockholms Gaykör med Jerry Adbo vid pianot

Medan Jerry bekantar sig med Rickard och Robin, körens nykomlingar, hämtar de andra sångarna kaffe. Det är en brokig skara som står i små grupper och samtalar. Studenter och dansare, köttgrossister och pensionerade präster. De har två saker gemensamt: de tycker om att sjunga och de attraheras av män.
– Jag kom hit förra veckan, säger Sven Eriksson, som enligt egen utsago blivit handplockad under sommarens Stockholm Pride för att höja körens snygghetsfaktor.
– Det var första gången på 20 år som jag sjöng, och jag hade glömt hur otroligt skönt det känns efteråt. Det var en närmast religiös upplevelse.
Bredvid honom står Torsten Södergren, tenor och IT-konsult.
– För mig var kören ett sista steg i komma-ut-processen. Att stå på scen som en grupp och visa upp sig gav en kick för självförtroendet.
Spelade det någon roll att det var just en gaykör du sjöng med?
– Ja, för mig hade det nog inte varit samma sak annars. Jag har sjungit i andra körer och känner en närmare sammanhållning här. Vi har något gemensamt, utöver musiken.

Det var just som mötesplats för bögar som Stockholms Gaykör bildades i början av åttiotalet, med en handfull killar i ett klassrum på Storkyrkoskolan i Gamla Stan. Grundaren Raimo Kirkma tyckte att det behövdes ett alternativ till klubbar och barer. Tillsammans med Kvinnokören Sapphonia i Stockholm och Hellmans Drengar i Göteborg är den en av de körer i landet som riktar sig till hbt-personer.
Ungefär en halv miljon svenskar sjunger i kör, alltifrån professionella körer till körer för dem som inte tror sig kunna sjunga alls, där det viktigaste är att det låter snarare än hur. Körslaget i TV 4 lockade en miljonpublik, och i vissa företag får de anställda lägga sin friskvårdspeng på körsång.
För visst kan man må bra av att sjunga tillsammans. Det finns det gott om forskning som visar. Såväl immunsystem som inlärningsförmåga kan påverkas positivt. Stressforskaren Töres Theorell, som skrivit boken ”Noter – om musik och hälsa”, har sett att produktionen av hormonet oxytocin ökar när vi sjunger. Det är samma ”lugn och ro”-hormon som sätts igång vid förlossningar och dämpar ångest och smärta. Även testosteronproduktionen sätts igång, samtidigt som vi aktiverar lungor och magmuskler.
– Körsång har mycket gemensamt med fysisk träning eller meditation. Alla har en röst, och det borde vara lika självklart att träna den som någon annan del av kroppen, säger Töres Theorell.
Att sjunga i grupp kan även stärka känslan av gemenskap och trygghet.
– Musik har alltid använts för att stärka gruppidentiteten, om det så är i en fotbollsklack eller en kyrka. Dessutom har musik alltid varit nära förknippad med känslor och beroende på vad vi sjunger kan vi bearbeta till exempel sorg, glädje eller ilska. Människor drivs av känslor, så det är viktiga ting att ta tag i, säger han.

Kvinnokören Sapphonia

När jag berättar om Töres resonemang för medlemmarna i Kvinnokören Sapphonia nickar de igenkännande. Anneli, som sitter uppflugen på ett bord i korridoren i Kungsholmens gymnasium, sökte sig till kören när hon för åtta år sedan gått in i väggen.
– Och då tyckte Försäkringskassan att jag skulle börja sjunga. Jag vågade inte gå hit först, men jag har aldrig ångrat att jag gjorde det.
Vad kände du efter att du gått hit?
– Jag fick liv igen. När man sjunger för publik och det går bra kan jag nästan känna mig hög i flera dagar. Och det är så väldigt lätt att avskärma sig socialt när man är utbränd. När vi tränar stämmor i kören träffas vi hemma hos varandra, och man umgås på fritiden. Jag hittade några att åka långfärdsskridskor med, andra har till och med blivit kära och hittat en livskamrat.
Alla i Kvinnokören är inte lesbiska, men de går med på budskapet att synliggöra lesbisk kultur. På konserter kan Anthem ur Chess framföras till en koreografi med regnbågsflaggor och Frank Sinatras Night and Day bli till Dyke and Gay, även om det inte är ofta som det mixtras med texten. ”Man måste ha respekt för verket”.

Jag frågar vad kören betyder för kvinnorna och snart fylls luften av mummel. Någon uppskattar festerna. En annan tycker om att kunna umgås med kvinnor i grupp, utan en massa hierarkier och intriger som det gärna annars blir.
Ibland brakar en salt, finskklingande stämma genom sorlet som en isbrytare. Det är Carita som talar. Tillsammans med Mi, som sitter bredvid, är hon en av dem som varit längst i kören. Sin första konsert gjorde hon 1988.
– Jag längtar alltid efter repetitionerna på onsdagarna. Kören känns lite som ett andra hem, säger Carita.
– Fast nu tar du väl i…, börjar Mi.
– För mig är det så, avbryter Carita. Tänk, de gånger som det krisat i livet, när man förlorat någon anhörig … Om inte kören hade funnits vet jag inte vad som hade hänt. Det är ta mig fan den billigaste terapi du kan få tag på.
De andra skrattar.
Men körsång är inte terapi för alla. Dåliga sångupplevelser kan tvärtom ge oss ångest.
– Man ska akta sig för att tro att man kan slänga in vem som helst i en kör, och tro att det ska göra gott, säger Töres Theorell.
Han menar att vi identifierar oss så starkt med vår egen röst, att vi kan uppfatta kritik av vår sång som kritik av hela vår person. Det är ett dilemma som många körledare brottas med.
– Hur mycket detaljer kan jag justera innan jag knäcker någon? Det är sällan det jag hör i rummet blir lika bra som det jag hör i huvudet, men ibland får man ta ett steg tillbaka och inse att det inte går att pusha mer just nu, säger Claes Nyström.

Hellmans Drengar

Han är socialpedagog från Göteborg, som tidigare var biträdande körledare i Domkyrkan i Göteborg. När han kom ut som homosexuell kände han att han inte kunde vara kvar, eftersom Göteborgs stift på den tiden inte hade mycket till övers för homosexualitet. Men han längtade tillbaka till musiken och 1995 startade han kören Hellmans Drengar.
– Jobbet som körledare har mycket gemensamt med jobbet som socialpedagog. Det handlar om att vara lyhörd och utveckla en människa, säger han.
Ett sätt att göra det är att diskutera sångtexter i grupp. Inför föreställningen ”Åh, tjejer” fick sångarna prata om vilka kvinnor som var viktiga i deras liv.
– Och där tänker många gaykillar till. Många drar sig för att prata om kvinnor, men jag tror att om man tänkt igenom budskapet med det man sjunger, så utstrålar man en annan säkerhet på scen.
Ni kallar er inte gaykör, utan manskör. Vad är tanken där?
– Förtrycker man homosexuella män försvårar man livet för alla män. En straight man måste liksom ta avstånd från ett ”bögigt beteende” för att säkra sin manlighet. Jag vill riva de sociala murar som isolerar män från varandra.
Ni började som en kör för enbart homosexuella. Hur gick snacket när ni öppnade upp för heterosexuella?
– Många av medlemmarna ville inte ta in heterosexuella, eftersom de kände att de inte kunde vara sig själva då. På samma sätt får många av våra heterosexuella medlemmar frågan varför de sjunger i en bögkör. Jag tror att när de berättar om sina erfarenheter i kören, så blir inte homosexualitet lika främmande på arbetsplatser och i skolor.
Så medan en del mår bra av att sjunga med människor som också bär på en komma-ut-historia, mår Claes Nyström bäst av att se människor komma till nya insikter om sig själva och sin omvärld.
– Man tror att det är stor skillnad mellan bögar och straighta, men så jävla stor skillnad är det inte. Vi drivs av samma glädje, hopp oro och problem. Genom kören vill jag sprida den insikten, både hos homo- som heterosexuella. Kören är mitt lilla bidrag till en bättre värld.

Körsång i Sverige:
I Sverige finns 535 körer registrerade hos Svenska körförbundet. Antalet medlemmar har ökat med 30 procent de senaste fem åren och ligger idag på 19 000 personer. Enligt Kulturrådet sjunger dock nära en halv miljon svenskar i någon kör.

Tre körer för dig som är gay:
Stockholms Gaykör:



Kvinnokören Sapphonia: www.kvinnokoren.org
Hellmans Drengar: