Ohlson Wallin ger en mörk bild av religion

Jerusalem på Världskulturmuseet i Göteborg har omgärdats av kontroverser långt innan fotoutställningen nu äntligen öppnar den 10 november.
Att beskriva religion utifrån en homosexuell kvinnas erfarenheter är idag långt mer laddat än då Elisabeth Ohlson Wallin 1998 förkunnade sitt evangelium med uppmaningen att se människan.
När Elisabeth Ohlson Wallin idag ger sin kommentar till texter i Bibeln och Koranen är det i en tid då denna kommer att färgas av en debatt om yttrandefrihetens gränser, religiösa krav på särhantering, islamofobi och antisemitism.
Resan från Ecce Homo till Jerusalem är måhända bara 12 år kort men det är också en tid då inte minst Svenska kyrkan efter en lång tids teologisk debatt genomgått dramatiska förändringar i synen på enkönad kärlek och sexualitet. Det är också en tid där stora delar av den konservativa judendomen öppnar sig i förhållande till hbt-samhället och där det inom den muslimska världen börjar att formas en teologi öppen för kärlek och sexualitet mellan kvinnor och mellan män.
För Elisabeth Ohlson Wallin har dock erfarenheterna av debatten efter Ecce Homo varit smärtsamma och hennes ”barnatro” som förhoppningsfullt färgade Jesus möte med hbt-samhället har vänts till en mörk syn på de abrahamitiska religionerna.
Jerusalem illustrerar ”hattexterna” i Bibeln och Koranen. De texter som genom århundradena använts av stora delar av de kristna, judiska och muslimska trosuttolkarna för att förfölja homosexuella och transpersoner liksom för att hålla kvinnan på sin underordnade och besmutsade plats i de religiöst styrda miljöerna.
På ett sätt borde hennes kritiska blick vara fullständigt okontroversiell för dessa. Att ”hattexterna” finns och att de uttolkats så som hon nu genom sina bilder understryker om ‘än skapar motbilder till är knappast ett upprörande påstående. Lika lite borde det vara kontroversiellt att kristendom, judendom och islam kritiseras av icke troende såväl som av dem som har ett annat synsätt är det traditionellt patriarkala uttolkandet. Ohlson Wallin konstaterar därmed bara fakta.
Men Världskulturmuseet har darrat på manschetten från det att Ohlson Wallins bilder för första gången visades för dem. Religiösa företrädare kallades in för att ge sina kommentarer och det har hållits låg profil inför öppningen. Utställningen, som efter mycket tvekan blev just en utställning och inte ett bildspel, åtföljs av seminarier och debatter. Museet förväntar sig en stormig diskussion och har med blogg och twitterkanaler redan förberett en arena för denna. Jag bävar för allt abuse-arbete som museipersonalen nu kan komma att drunkna i!
Oron för att Elisabeth Ohlson Wallins bilder skall såra vissa troende har fått museet att vara oerhört försiktigt och det märks att det är med bävan man känt sig mer eller mindre tvingade att visa hennes arbete. Idag handlar ”världskultur” så till den milda grad om just bokstavstrogen religion att det som i ett sekulärt samhälle är en fullständigt självklar kritik kan bli till sprängstoft. Säkerheten kring utställningen har också stärkts utöver det vanliga. Bara det blir i sig en illustration av utställningens tes om vad ”hattexterna” leder till.
Världen har förändrats och det religiöst färgade hatet har idag en helt annan tyngd än 1998. Det är just denna förändring som Jerusalem blir en kommentar till.

Annons

Elisabeth Ohlson Wallin har som i Ecce Homo lyft fram ett antal citat och med hjälp av modeller på plats i Jerusalem låtit en fotokonstnärlig kommentar till dem växa fram.
I Ecce Homo valde hon centrala allmänna bibeltexter och illustrerade dem med en homotematik. I Jerusalem tar hon texter som uppfattas ha en homotematik eller en kvinnotematik och debatterar dem utifrån en ”bokstavstrogen” tolkning. Med en fullt berättigad och befriande ilska vill hon höja sin röst mot ”den religiösa terrorns språk” så som teologie doktor Lars Gårdfeldt beskriver det i en text till utställningens katalog.

För mig blir Elisabeth Ohlson Wallins bild av Sodom, likt Nattvardsbilden i Ecce Homo, den som sammanfattar hela utställningen.
I Jerusalem är det ett citat ur Koranen som hon använder tillsammans med den Dante-liknande bilden av förlustelserna i staden Sodom.
Sodom-berättelsen återfinns även i Bibeln och den har varit så viktig i uttolkning av religiösa regler och lagar kring sexualitet och samliv att man till och med använt begreppet sodomit som synonym för män som har sex med och/eller älskar andra män.
Den bibliska berättelsen om Sodom är dock endast för den helt fixerade en fördömande berättelse om kärlek och sexualitet mellan män. Berättelsen handlar snarare om ett av de värsta brotten mot judisk och kristen moral: nämligen det att behandla en främling illa.
Koranens text om Lot och Sodom citeras i utställningen genom Sura 7:80 ” Ni går, upptända av lust, till män i stället för till kvinnor! Nej, ni driver verkligen era utsvävningar för långt!”
Liknande formuleringar finns i såväl den judiska som kristna Bibeln med texten om att en man som ligger med en man som med en kvinna skall straffas med döden.
Medan Ecce Homo blev den troende Elisabeth Ohlson Wallins sätt att omtolka budskap i Bibeln, så blir Jerusalem snarare ett uttryck för att hon har gett upp om denna möjliga tolkning. Hon ställer sig nu utanför, svedd av de många negativa erfarenheter hon fått efter Ecce Homo och till dels även H.O.M.O helgonkalendern, och väljer att visa vad de lösrykta citaten och uttolkningen av dem leder till.
Sodom-bilden är ironisk. Det är så här de ser oss, säger hon. Det är denna bild av oss som de har spritt och som lett till att de jagat, hatat och hotat oss genom århundraden. Se här hur absurt det är!
Att nidbilden av det sodomitiska är livsfarlig verklighet än idag visar inte minst händelseutvecklingen i Uganda. Evangeliska pastorer laddar ner de mest extrema sexbilder de kan hitta från någon porrsajt på nätet och visar upp i kyrkorna som bevis för hur homosexuella beter sig. ”Se där”, säger de. Så var det i Sodom och Gud har uttalat dödsdomen.

I den bild från utställningen som används i pressreleaser är det Mosebokens ”hattext” som illustreras. Två män ligger nakna, kyssandes på den gamla stadsmuren i Jerusalem. Ovanför dem projiceras det bibliska citatet på hebreiska om straffet för män som ligger med män så som med kvinnor.
Här finns ingen ironi, snarare ett slags trots. Detta citat har ni använt som grund för att förfölja, fängsla, döda och förakta oss, tycks Ohlson Wallin säga. Men se, trots detta ert hat så älskar vi även på den gamla stadsmuren i Jerusalem.
Med ett liknande trots citeras Nya testamentets text ur Romarbrevet om hur kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt och drog på sig det rätta straffet. Den kommenterande bilden ger en Ecce Homo-känsla och visar två kyssande kvinnor i Gravkyrkan. Att det är en bild i Jerusalem-utställningen och inte Ecce Homo lyser dock igenom när man ser den kvinna och den man som misstänksamt verkar titta på de två förälskade. Liksom att det denna gång är en text som används som motiv för att hata lesbiska som illustrerats.

Ecce Homos sprängkraft låg i det (glada budskapet) evangeliet om homo-bisexuella och transpersoners inkluderande i den kristna gemenskapen. Evangeliet avvisades bryskt av delar av kristenheten. Påven protesterade genom att vägra möta den Svenska kyrkans överhuvud Ärkebiskop K.G. Hammar, demonstrationer hölls utanför utställningslokalerna och bilder förstördes. Samtidigt omfamnade de kristna som inte fäster sig vid den exakta texten, utan vid det övergripande budskapet, Ohlson Wallins bilder. Ecce Homos betydelse för den kristna hbt-rörelsen går nog inte att underskatta. Den var ett uttryck för en framväxande teologi och debatt, men den gav också denna debatt en rejäl sjuss framåt.
Hur Jerusalem tas emot och hur dess mer mörka budskap kommer att bidra till den teologiska debatten är självklart svårt att säga nu när utställningen just öppnar. Ohlson Wallins konstnärliga kommentar är ett tecken i tiden som speglar att striden har hårdnat. Medan Ecce Homo var ett uttryck för en tro som öppnar sig, blir det oroande att se Jerusalem som en kommentar till dess motsats. Ecce Homo anknöt till en stark tradition där förenklande, fördummande och historielösa textläsningar avvisas. Jerusalem blir till ett negerande befästande av en annan stark tradition: den som säger att tolkat ord är tolkat och att det tolkade skall omfattas av alla, alltid. Amen. Och tig. Tills nästa förenklade uttolkning vinner det ständigt pågående religionskriget.
Medan Ecce Homo vägrade acceptera fundamentalismens orimliga och inkonsekventa idéer bekräftar Jerusalem dessa och formar sin protest med dessa som utgångspunkt.
Medan Ecce Homo blåste liv i den öppna och ljusa tron kan Jerusalem vara ett tecknet på att detta ljus är på väg att slockna.
Det är ett starkt, passionerat, vredgat och djupt oroande budskap.
Under utställningens gång kommer en rad debatter att hållas. Det kommer att bli mer än intressant att se om även de samtalen bär denna pessimistiska bild av vilken religiös era vi nu är på väg in i.