Tobias, innan vi pratar om den nya showen, kan du berätta lite om året med En dans på rosor, hur var det? 

Annons
Annons

– Det var naturligtvis en helt fantastisk upplevelse. Det var en till synes omöjlig dröm som gick i uppfyllelse. Så många magiska upplevelser och även extremt lärorikt.

Hur många shower blev det?

– Vi gjorde 125 föreställningar i drygt 20 städer. Jag vet inte hur många besökare vi hade men jag tror min mamma och pappa såg varenda en. (skrattar). Pappa kör tekniklastbilen och mamma gör allt mellan himmel och jord. Utan dem skulle det inte bli någon show.

Några särskilda minnen från turnén?

– Alla skratt jag delat med mina otroliga dansare och vår sångerska. Babsans sjuka bravader och när pappa tappade bort turnébussen i Gävle, eller kvällen då musiken tystnade…

Vad var anledningen till att det gick så bra tror du för visst hade ni ganska liten budget?

– Nej, vi hade ingen budget alls. Och vi har ju inget stort produktionsbolag i ryggen utan vi gör allt själva. Men jag tror att svenska folket var redo för lite mer pardans på scenen, efter alla framgångar konstformen fått på tv. Plus att jag gjorde allt från hjärtat.

Nu ska ni köra en vända till, ”Dansa samba med mig”, berätta om den.

– Det är en hyllning till Cornelis Vreeswijk och det är ju en ”dansikal”, vilket betyder att vi till skillnad från en musikal har satt dansen i centrum. Vi dansare får plötsligt stå i rampljuset och berätta en historia med hjälp av koreografin och visornas text, ungefär som ”Mamma Mia” gjorde med Abbas musik. Men vi har valt att bygga vår show på Cornelis Vreeswijks magiska låtskatt. 28 av hans klassiker har fått behålla texten men i övrigt fått en ordentligt förändrad produktion . Jag kan lova att du kommer att bli överraskad under de två timmar som showen håller på . Eller vad sägs om att Brev från kolonien blev en balett. Eller att det finns ”grovl” i slutet av Jag hade en gång en båt. Det tror jag inte man förväntar sig.

Varför just Cornelis? 

– När jag gick på högstadiet så haglade glåporden efter mig i korridorerna. Men när jag började gymnasiet så hamnade jag i samma klass som en kille som heter Jocke som tog mig under sina vingar. Och vi blev bästa vänner. Han blev min förebild. Och Jockes förebild var Cornelis. Herr Vreeswijk fanns alltid med i bakgrunden på våra spelkvällar och på våra resor. Och Cornelis är för mig förknippad med Jocke och den trygghet han skapade i mitt liv. Han är fortfarande min bästa vän i hela världen och är med i showen.

Hur har ni utvecklat showen om man jämför med En dans på rosor? 

– Dels har vi producerat all musik själva, vi har använt Cornelis texter men satt helt andra arrangemang. Och dels har vi med oss tre livesångare istället för en och vi har adderat de svenska mästarna i Boogie woogie till kompaniet. Dessutom har scenografin fått sig ett rejält lyft.

När får vi se dig i tv-programmet Let’s Dance igen?

– Jag hoppas fortfarande på att de skall återgå till fyra domare och att jag då får chansen… Jag skulle älska det.

Kan du tänka dig att dansa med en gaykille i det programmet?

– Det skulle vara så spännande att göra programmet med en kille och vända upp och ner på den mest heteronormativa branschen i hela världen. Det skulle vara en otrolig utmaning – men ack så viktig. Och är det inte på tiden?

Ikväll är det premiär i Örebro, som är lite av din hemstad, då du är från Hallsberg, där har ni en trogen publik…

– Ja, jag älskar att komma hem. Nästan hela min familj är kvar här, även om de flesta jobbar med showen på något sätt (skrattar). Örebropubliken är mycket trogen och jag känner mig trygg med att öppna på Hjalmar Bergman-teatern. Vi har dessutom chartrat ett tåg som går från Stockholm idag.

Hur är det med premiärnerverna?

– Det är klart det är nervöst, men jag kan inte göra mer och är enorm stolt över vår dansikal och alla inblandade i den.

Vad ser du mest fram emot just nu?

– Att få tillbringa några kvalitetstimmar med vänner och familj.

 

”Dansa samba med mig” har premiär ikväll på Hjalmar Bergman-teatern i Örebro.