När feminism reduceras till sexualmoral

Texten står på baksidan till Katarina Wennstams Alfahannen. Boken handlar om mans- och kvinnoroller i filmbranschen och är den tredje i Wennstams trilogi om störd manlighet. De tidigare, Smuts och Dödergök, handlade om män som köper sex och slår kvinnor. Angelägna ämnen, som tyvärr drunknar i författarens präktiga och självberättigande berättarstil.

Redan i början av Alfahannen avslöjas både brottet och de inblandade. Skådespelaren Jack Rappe får ett livshotande hugg i magen av Emma Wahl efter att han försökt ha analt samlag med henne. På de resterande drygt trehundra sidorna beskrivs huvudpersonerna närmare: Jack som är en karlakarl som dricker för mycket och erövrar unga tjejer och Emma som förälskar sig i honom. På ett ställe förbannar hon sig själv för att hon är så jävla förutsägbar – detsamma skulle kunna sägas om själva boken.

Jag förstår att det är tänkt att jag ska förfasas över hur hemsk Jack är och att jag ska tycka synd om Emma som går runt i högklackade skor och små klänningar fast fötterna gör ont och det är kallt ute, men jag gör ingetdera. Till slut får historien motsatt effekt. Jag börjar nästan tycka synd om Jack som uppenbarligen har problem med både självkänsla och alkoholintag och jag stör mig på präktigheten som genomsyrar berättelsen.

Irriterande är också att författarens åsikter presenteras som odiskutabla sanningar. För att återgå till baksidestexten är det till exempel en självklarhet att vi älskar filmens bad boys och hon säger att ”kvinnor som dricker, bitchar eller stör åker ut med huvudet före”. Wennstam verkar ha missat att många pustar över Persbrandts uppblåsthet och fullkomligt älskar Noomi Rapace aka Lisbeth Salander.

Sexualmoralen är även den ett genomgående irritationsmoment. De kvinnor som är i sunda relationer har vaginala samlag i missionären eller genom att rida, medan de kvinnor som blir utsatta för övergrepp får suga av, blir tagna bakifrån eller blir utsatta för försök till anala samlag – varav de senare anmäls som våldtäkt.

Moralen går också igen i kläderna. Precis som feminister brukar anklaga media för att beskriva kvinnor efter hur de ser ut finns här genomgående beskrivningar av kvinnornas kläder och skor, och när Emma Wahl gör upp med Jack Rappe byter hon samtidigt ut klänningarna mot uppvikta jeans och börjar träna kroppen för att blir mer muskulös.

Jag kan inte låta bli att fråga mig varför vi behöver de här kategorierna – och när jag ställer frågan direkt till Katarina Wennstam får jag följande svar:
– Utifrån tjejens perspektiv handlar det inte om att det ena är sämre än det andra. Tvärtom så är en stark sexualitet en av de främsta drivkrafterna för min kvinnliga huvudrollsperson Emma. Det handlar snarare om hur Jack ser på underkastelse och överordning. Han vill inte ha jämlikt sex. Han vill inte se henne njuta. Han går igång på att övertala eller till och med tvinga, och flyttar ständigt fram positionerna för att just få motstånd.

Men jag ser inte Emmas starka sexualitet. Jag tolkar henne som en förälskad tjej som söker närhet och kärlek, inte som någon Lisbeth Salander som blir kåt och vill knulla.

Att tilltvinga sig vilken typ av sexual praktik som helst måste väl räknas som en våldshandling, varför har du valt att peka ut just analsex?
– Återigen för att det handlar om vad huvudrollskaraktären Jack Rappe vill. Det finns förstås tjejer han möter som vill ha analsex med honom och njuter av det, men jag försöker skildra en man som har stora problem med att hantera kvinnor som njuter och tar för sig sexuellt. Han går igång på att de säger nej, han vill bemästra, förtrycka och slutligen vinna.

Men de här andra tjejerna finns inte med i boken. Här är analsex enbart smärta och något som är till för mannen, och det verkar inte heller finnas en tanke på att vissa kvinnor, och män, går igång på att partnern bemästrar.

Vilka tycker du är de viktigaste feministiska frågorna just nu?
– Våldet. Vi kan inte kalla oss ett jämställt land där kvinnor som vill skiljas slås ihjäl framför ögonen på sina barn eller där homosexuella mördas för att de gett någon en lapp med sitt telefonnummer på krogen.

Där är jag och Katarina Wennstam överens. Men det finns också kvinnor som slår män och det finns våld även inom samkönade relationer och det finns kvinnor av alla typer som är feminister, och om vi istället avdramatiserade våldtäkten och såg sexualbrottet som det våldsbrott det är – inte som något som nödvändigtvis är värre – skulle vi samtidigt kunna avdramatisera skammen och komma bort från bilden av den fina flickan som obefläckad. Jag är oerhört trött på att höra hur jämställda kvinnor och män ska vara – vi bekämpar inga gamla unkna könsroller genom att skapa nya.

Alfahannen (Bonniers) finns i handeln från den 15 januari

Fakta om Katarina
Katarina Wennstam är kriminalreportern från SVT som sadlade om och började skriva böcker om allt hon såg på rättegångar och brottsplatser. Ilska och brinnande engagemang är drivkrafterna för Katarina Wennstam, som har blivit prisbelönt både för sina TV-reportage och för sina böcker. Numera är hon författare på heltid, men arbetar också som föreläsare och krönikör. Katarina Wennstam är gift, har två barn och bor i Nacka. Hon har förutom romantrilogin skrivit reportageböckerna Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman. Katarinas hemsida