Hej, Suzanna Santrac, vi skrattade på oss åt ditt och dina kollegers spel under föreställningen!
– Vad kul!! Jag blir jätteglad!
– Ni spelar Ionesco som burlesk fars, hur är det?
– Ren njutning. Svensk teater har präglats så länge av naturalism och det pratas jämt om att less is more. Men här kan man aldrig göra för mycket, och för varje föreställning kan man krydda den lite mer. Men jag har ont i hela kroppen efteråt, det är så höga klackar!
– Berätta om uppsättningen.
– Den handlar mycket om identitet. Vi driver med fördomar om minoriteter i samhället: balkanmusik som kokar i blodet, ett par där bägge är kvinnor, eller ett par där en är utlänning, klichén om det utländska hembiträdet…
– Och om att sätta ihop IKEA-möbler, helst utan att tappa humöret. Det känns väldigt… svenskt…
– Ja, man ska smälta in, följa bruksanvisningen, inte slå i spikar och skruvar på fel ställe. Men det är inte drift med det svenska utan mer med samhället av idag. Och Ionesco drev med repliker i en engelsk lärobok…
– Hur bestämde ni er för att göra heteroparet Martin till två kvinnor?
– Vår regissör är från Serbien och där blir det fortfarande kaos och kalabalik kring Pride.
Och han blev väldigt förvånad över hur en svensk familj kan se ut idag, hur öppet folk lever – att man håller handen man och kvinna, kvinna och kvinna eller man och man.
– Ni skådespelare är ute i salongen också, och du sätter dig i knät på damer.
– Ja, de blir lite chockerade först. Men det är viktigt med respekt för publiken. Jag känner av om de tycker det är obekvämt.
– Han som spelade brandmannen kände nog inte av ordentligt. Han provade aldrig att sätta sig i knät på mig.
– Gjorde han inte!? (stort garv).
Uppdaterad 2017-05-23
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
