Jublet visste inga gränser (se bilden) den där kvällen den 15 oktober då Bitch Girl Club 1998 firade 4 år med Camilla Henemark på scen och då Elisabeth Ohlson utsågs till Årets Kvinna efter att hennes utställning Ecce Homo väckt en enorm debatt i Sverige.

Annons
Annons

På Kolingsborg, fyra år tidigare, slog Birgitta Jakobsson upp portarna till den nya lesbiska klubben. På scen stod den kvällen Lisa Ekdahl, som bara året innan slagit igenom med buller och bång och var hetare än het. ”Efter tre låtar lyckades hon få tyst på de värsta gaphalsarna i publiken”, rapporterade Mian Lodalen i gaytidningen Reporter.
Förutom Birgitta Jakobsson fanns redan från start även Anna Wessling, Pamela Leal Vinals och Mille Berg med i kärntruppen. Just öppningskvällen var det 400 gäster som kom!

Mian Lodalen igen som surat till över att det var för få flator som jobbade i baren, men:
”Familjärt var det annars i dörren där vår allas trogna mysvakt Mille höll god ställning. Hon lyckades vara lika trevlig ända fram tills det var dags att be de mest motvilliga att vid stängningsdags vara så goda att gå hem och lägga sig.”

På nittiotalet var det fler flatklubbar som ploppade upp. Efter en lååång tradition där RFSL fixade den årliga flatfesten på BZ (takklubb vid Berzelii Park med det superläckra taket som icke regniga nätter öppnades!) och månadsfester på Hus1 på Sveavägen, började det bubbla i flatparty-tarmen. När Bitch Girl Club slog upp sina dörrar så fanns förutom Hus1 den lite lugnare mötesplatsen Lesbisk Nu. På Söder samlades de tuffare läder- och partytjejerna på Spank. BobiBar var snällare och mer röj var det på Girls Go Go-Go vid Stureplan. Läderklubben Lash (numera Wish) hade 170 medlemmar och Kvinnohuset hade flyttat till Söder och serverade vin!

Men störst av allt var ändå Bitch Girl Club. Inför öppningen 1994 berättade Birgitta för Reporter att: ”Vi vill skapa en stämning som gör att de som inte gick dit på lördagen kommer ångra sig på söndagen.”
Hon verkade onekligen ha lyckats. För 1995 firades 1-årsjubileum och Mian Lodalen rapporterade i den då nya tidningen QX: ”‘Bitch har, som nästan den enda lesbklubben i Stockholm, lyckats med konceptet att roa och göra både äldre, yngre, trendbruttor, fotbollsflator och de mest dansanta klubbälskarna glada och nöjda.” Och den redan då erfarna partyreportern Lodalen kunde konstatera att ”detta är ändå det bästa som hänt på den lesbiska klubbscenen på mycket länge”.

I samband med att Kolingsborg skulle rivas sammanfattade Birgitta Jakobsson 2014 för tidningen Stockholms Fria:
– Men det kom ju tusen tjejer per kväll under sex års tid. Det tog andan ur en lite. Det var där allt hände, det var viktiga år för den lesbiska klubbvärlden.

Tio år innan hade klubbens verksamhet börjat klinga av. 2002 lämnades Kolingsborg som enda festplats och istället var det HD-båten vid Stadsgården som prövades som ”tuffare, ballare och mysigare” flathak.
Vid tioårsjubileet den 15 oktober 2004 var Birgitta tillbaks med sina gäster på Kolingsborg.

QX.se passade på att intervjua henne inför jubileumsfesten och ännu en gång var det Mian Lodalen som fick fram fakta om hemligheterna som de lätt patetiska män som försökte smyga in på klubben, men Mille handfast avvisade, alltid velat veta:
”Många fyllor har förflutit på Bitch sedan dess, en och annan flata ångrade bittert att de vaknade upp utan baksmälla en särskild söndag, slagsmålen har varit färre än vad elaka rykten antytt och vad som egentligt hänt på de mytomspunna toaletterna vet bara de som var där.”
Just om hångel på toaletterna säger Birgitta att hon bara hört rykten.
– Å andra sidan är det väl härligt om folk gått igång så pass att de inte kan hålla sig tills de kommer hem.
Mest oförglömliga kvällen?
Då nygifta Eva och Efva gled in i lokalen.
– Så tyst har det aldrig varit på Bitch. Det gick ett sus genom publiken och alla huvuden var liksom synkroniserade med blickarna åt samma håll. Fyrahundra tjejer hamnade under några minuter i ett chocktillstånd.
I maj 2006 hölls (vad vi får fram) den sista festen.