Det känns som en evighet sedan jag låg i sängen med hörlurarna intryckta i öronen och lyssnade på en ny popstjärna som tilltalade mig som en blixt från klar himmel (eller första gången man såg Gabrielle Solis trädgårdsmästare i “Desperate Housewives”). Jag var inte bara en del av popkulturen, jag var en av dem – den unga generationen som omfamnade de nya ikonerna som föddes ur internet och teve. Britney Spears, Miley Cyrus, Rihanna och Lady Gaga, för att nämna några få.
Jag kunde skymta och omfamna en popstjärna på en mils avstånd. Men nu, när jag klivit in i den tidiga 30-årsåldern, verkar jag ha fastnat i en tid som känns börjar kännas.. förbi.
Kanske är det därför jag inte förstår hypen kring de nya poptjejerna som ständigt pryder WWW – Sabrina Carpenter, Chappell Roan och Tate McRae. Samtliga är extremt talangfulla, det råder ingen tvekan om det. Men för mig? De känns bara.. mjäh. Kanske är jag för gammal, kanske är jag bara en av de där som vägrar att släppa taget om sina gamla favoriter, eller kanske är det så att den sista superstjärnan redan fötts? Jag vill till och med hävda att det i vissa fall kan kännas som att “star quality” är ett utdöende koncept.
Jag vill tro att det handlar om att den mystiska och spännande “superstjärnan” inte längre existerar. Gränserna suddades sakta men säkert ut i samband med sociala mediers tillväxt och spiken i kistan var Gwyneth Paltrows vaginaljus. Det är en jobbig gråzon, eftersom jag samtidigt är fullt medveten om att den gamla skolans stjärnor sakta men säkert slocknar. Britney snurrar runt i cirklar med knivar i händerna på Instagram. Rihanna har inte släppt ny musik på snart ett decennium. Katy Perrys senaste försök till en comeback blev en större flopp än rebooten av “The Real Housewives of New York City” (bring back Countess Luann). Christina håller på att tyna bort i nutidens främsta ozempic-härva.
Sist men absolut inte minst.. Madonna känns som något av en robot även om jag är extremt förväntansfull inför “Confessions 2”, som tydligen ska vara en uppföljare till hitalbumet “Confessions on a Dancefloor” från 2005.
Tack och lov för primadonnorna Lady Gaga och Kylie Minogue som håller ställningarna och representerar de kanske sista generationernas superstjärnor. Gagas senaste singel “Abracadabra” klättrar på topplistorna världen över i skrivande stund och vissa hävdar att hon “räddat popmusiken” just nu (jag håller med), medan Kylie är ute på världsturné och välsignar oss med hits från sin 40 år långa katalog (hon kommer till Stockholm i juni).
Men vad händer när dessa divor väljer att lägga mikrofonen på hyllan? Behöver jag vidga vyerna eller kan jag för evigt trycka på repeat? Håller jag sakta men säkert på att förvandlas till Sensual Isabellas syster, Konservativa Isabella? Är min karriär som DJ hotad? Det återstår att se…
