Kim Kärnfalk ”Jag ska fan inte lägga mig ner och dö”

Kim öppnar dörren med ett stort leende och ropar ”hej”, sen ger hon mig en kram och säger ”Det var inte igår”. Sedan hinner vi inte säga så mycket mer innan någon annan tar över och vill ha all uppmärksamhet – den fem månader gamla golden retriever-valpen Rufus. Svansen viftar och jag böjer mig ner och får massa välkomstpussar. Rufus kan vara det sötaste jag sett på väldigt länge.
Kims man Anders Löwstedt kommer fram och tar i hand, det gör även det kamerateam som är här för att följa och filma Kim i hennes vardag, något som ska resultera i en dokumentär för TV4.
Vi befinner oss hemma hos Kim och Anders i deras etagevåning en bit utanför Stockholm city. Jag önskar att jag var här i ett lite roligare syfte, som att prata med Kim om en ny skiva eller en ny bok. Men jag är här för att prata om det som varenda tidning i hela Sverige uppmärksammade i somras, att Kim drabbats av Alzheimer. Vid 48 års ålder fick hon våren 2023 diagnosen som ingen vill ha och där och då förändrades livet totalt för Kim, Anders och deras barn.

Men vi backar bandet en tid, 25 år närmare bestämt, till år 1999. Kim Kärnfalk gör entré i tv-rutan då hon får ersätta Paula Pennsäter som en av medlemmarna i gruppen Friends och tv-programmet Friends på turné. Hon tar plats bredvid Nina Inhammar och Kim blir snabbt en favorit hos flatorna i Sverige med sin lite tuffare stil. ”Jag tror flatorna gillar mig för att jag är korthårig och arg” sa Kim i en intervju med QX år 2000. Tre gånger har hon varit på omslaget av QX genom åren.
Både tv-serien och gruppen Friends blir en succé och de kommer tvåa i Melodifestivalen 2000 med När jag tänker på imorgon men vinner året därpå med Lyssna till ditt hjärta, en låt som sedan ger dem och Sverige en femteplats i Eurovision Song Contest i Köpenhamn.
– Fan vad hårt vi jobbade, säger Kim. Vi hade hundratals spelningar om året.
En av alla dessa spelningar följde jag och min dåvarande pojkvän med på, vi gjorde reportage för QX när Friends skulle spela på Viking Line. Jag minns att bandets medlemmar inte bara uppträdde, de bar själva in utrustningen och instrumenten och både monterade dem och kopplade in dem. De repade och körde sedan för fullt hela kvällen – i fyra timmar. Sen blev det fest. Dagen efter åkte jag och min kille trötta hem till oss när vi kom i land igen, men Friends skulle vidare, och göra ännu en fyratimmarsspelning.
– Jag blev så utbränd att jag tappade håret, säger Kim och skakar på huvudet. Det var inte okej alltså, dessutom fick vi dåligt betalt.
Friends splittrades 2002 och Kim och Nina skapade en egen grupp som kort och gott fick namnet Nina & Kim.
Vid den här tiden hade Kim redan tagit steget ut som bisexuell, men inte offentligt. Hon var sambo med sin flickvän, men det var inget hon pratade om i media.
– Jag kunde inte, jag hade en mamma som inte accepterade homosexuella. Hon var inte klok, säger Kim. När jag kom ut för henne var jag inte välkommen hem längre. Det tog flera år innan hon accepterade. Eller nej, vet du, accepterade gjorde hon faktiskt aldrig.

”Jag vet ju att jag inte kommer att bli bättre, tvärtom, men än så länge kan jag ju prata och vara med i snacket. Jag har gjort så mycket i mitt liv så jag vill helst bara vara hemma”

Kim och hennes flickvän gjorde slut och under 2004 träffade Kim istället Anders. Det sägs ju att kärlek alltid börjar med bråk, och även om Kim och Anders inte bråkade så började det ändå med en diss. Anders jobbade vid den här tiden som redaktör för tv-programmet Söndagsöppet och när man letade efter en ny panel-medlem i programmet kom Kims namn upp som förslag. Men Anders sade nej efter att de testat henne. Han tyckte inte att hon passade, att hon pratade för lite, vilket han har fått äta upp ordentligt efteråt. Kim, som fått upp ögonen för Anders, skickade pikar till honom på sms och de började messa med varandra.
– Jag tänkte ”honom ska jag bara ha”, säger Kim och ler stort, men det tog ganska lång tid.
I samma veva ställde Nina & Kim upp i Melodifestivalen med En gång för alla och i green room satt Kim och messade med Anders.
– Han tröstade mig och det var så gulligt, skrattar Kim.

Några månader senare kom Kim ut som bisexuell i en stor intervju med QX, det blev omslag och Elisabeth Ohlson plåtade. Nyheten skapade rubriker i media och Kim blev bi-Kim med hela svenska folket, och samma år fick Nina & Kim göra Årets Pridelåt till Stockholm Pride med Universe of Love.
Var inte din mamma uppe på scenen i Pridepark 2004 när ni uppträdde?
– Jo, för att hon där i hörnet knuffade ut henne på scenen, säger Kim och pekar på Nike som inte bara är producent för dokumentären utan även är Kims vän sedan många år.
– Mamma hade aldrig gått ut på scenen självmant, hon var verkligen ingen homovän, men det är klart att rampljuset lockade lite. Nej, min mamma var inte snäll, jag hade ett helvete när jag växte upp.
Anders berättar:
– Jag bad att få ut alla dokument från socialen när jag och Kim hade varit ihop ett tag för att förstå vad hon varit med om, och det var en hel hög dokumentation som gjorts genom åren med Kims familj. Det fanns ju stunder då Kim och hennes syskon lämnades ensamma utan mat. Ibland på natten. Det gjordes knarkrazzior mot hemmet och de hittade droger som någon gömt i Kims docka…
– Jag känner idag en slags lättnad att hon inte finns längre, säger Kim. Det fanns ingen försoning att få och det är nåt jag har accepterat.

På QX-galan 2005 var Kim nominerad i en kategori som tidigare hette ”Årets Homo”, men som döptes om det året till ”Årets Homo/Bi”.
”Det är ditt fel Kim”, sa konferencier Sissela Kyle på galan när hon var ute i publiken och stannade till hos Kim.
– Gud va kul, säger Kim när jag påminner henne om det. Det hade jag glömt. Åh, jag älskar Sissela.

Nina & Kim gav ut ett album men sen blev det inte så mycket mer. De har väl aldrig riktigt lagt av för det händer att de spelar ihop, men de är mer vilande än aktiva.
Kim satsade istället på radioyrket och blev programledare på pratradiokanalen Radio1 tillsammans med bland andra Robert Aschberg innan hon och Anders flyttade ner till Uddevalla där Kim blev en uppskattad och driven programledare på P4 Väst.
Anders och Kim hade även fått dottern Edie och allt rullade på. Ja, tills det inte gjorde det längre. Då och då kom nämligen små tecken på allt inte stod rätt till med Kim.
– Jag märkte i början att jag inte fick ihop det på jobbet, säger hon. Jag kunde skickas ut på något uppdrag men väl på plats visste jag inte vad jag skulle göra.
Hon berättar att hon dessutom fick en blackout i direktsändning och blev helt tyst och när hon en dag var ute på jobb och skulle intervjua en person ställde hon samma fråga flera gånger.
– Då insåg vi att något var riktigt fel, säger Anders.
Kim fick ta en paus från jobbet och en undersökning påbörjades, man trodde först att Kim var utarbetad och att det här var tecken på utmattning. Men det visade sig vara värre än så. Efter långa utredningar, tester och prover fick de i mars 2023 beskedet på sjukhuset – Kim har Alzheimer.
– Det gick inte att ta in, säger Kim. Anders och jag satte oss i bilen och bara åkte, jag tror vi åkte runt hela Bohuslän, vi satt helt tysta, vi grät och fortsatte åka, säger Kim. Vi åkte i flera timmar. Det var hemskt.
Idag har det gått 1,5 år sen beskedet. Kim, Anders och dottern Edie har flyttat tillbaka till Stockholm, Kim har gått ut med sin diagnos offentligt och de har köpt en golden retriever. Och så spelas det som sagt in en dokumentär om Kim och hennes sjukdom.
– Det är så mycket hysch-hysch om Alzheimer, ingen pratar om det, så då kände jag, ”bra, då ser vill till att det pratas om det”. Dokumentären är tänkt att bli i tre delar med premiär våren 2025 på TV4.

”Jag hade en mamma som inte accepterade homosexuella. När jag kom ut för henne var jag inte välkommen hem längre”

Kim är på många sätt precis som vanligt, som den Kim jag alltid mött under de 25 åren jag känt henne. Vid ett första möte är det svårt att märka någon skillnad, men efter ett tag, mellan raderna och i samtalet lyser hennes Alzheimer igenom. Frågorna får inte alltid svar utan Kim hamnar någon annanstans, och det är svårt att riktigt hänga med i hennes formuleringar. En mening påbörjas men blir aldrig färdig. Och ibland fastnar hon i något resonemang.
Det är både svårt och ledsamt att se.
Hur mår du idag?
– Idag mår jag bra, säger hon, jag sköter mig med min kost och så det finns ju mediciner. Jag är sjukpensionär för jag kan inte jobba, men det tycker jag bara är skönt. Men det kan bli lite läskigt när Anders och Edie går till jobbet och skolan och jag blir själv hemma, då kan jag bli rädd. Och jag blir ledsen när jag märker att jag glömmer bort saker.
Kim berättar att hon inte kan laga mat längre, hon får inte ihop det. Och städa går inte heller. Körkortet drogs in i och med sjukdomen. Men det gör henne inget, hon har ändå aldrig gillat att köra bil.
– Helst vill jag bara hålla på med musik, då mår jag som bäst.
I våningen har Kim och Anders en egen liten studio där de skapar och spelar in musik. Anders kan spela de flesta instrument, Kim sjunger och tillsammans skriver de musik och texter. Det är pop och country, på svenska och engelska och det kommer ett album till våren.

Vad har varit tuffast sen du fick diagnosen?
– Att berätta för min dotter, säger hon. Det var hemskt. Vi berättade det för henne i bilen en dag, sen åkte vi runt överallt och bara satt och pratade. Och grät. Jag blir så ledsen när jag tänker på Edie och hur det här påverkar henne… Hon är det finaste jag har, men…
Kim slutar prata. Ögonen fylls av tårar och vi sitter tysta en stund.
– Men jag ska fan inte lägga mig ner och dö, säger Kim med lite tryck i rösten. Jag vill inte dö, för det tycker inte jag låter så kul.
Hon skrattar lite när hon säger det.
– Jag har så mycket att leva för, musiken, min familj, mina vänner och alla är så fina som tar hand om mig. Och så har jag den här sötisen, säger hon och sträcker sig efter hunden Rufus. Han är mitt sällskap när jag är ensam hemma, då pratar jag med honom.
Vad tänker du om framtiden?
– Jag tänker inte så mycket. I början trodde jag att jag ville resa och se så mycket jag kan, men jag inser att jag rest tillräckligt. Jag vet ju att jag inte kommer att bli bättre, tvärtom, men än så länge kan jag prata och vara med i snacket. Jag har gjort så mycket i mitt liv så jag vill helst bara vara hemma, jag älskar den här lägenheten och vårt lantställe i skärgården. Där kan jag slappna av.
Till sist, på vilket sätt har din och Anders relation påverkats av din diagnos?
– Vi tar vara på tiden bättre, vi tjafsar inte om småsaker utan njuter av dagarna och håller på med musiken. Då mår vi som bäst. Anders är fantastisk, utan honom hade det inte gått, han gör allt för mig.