ESC-vinnaren Duncan Laurence: ”Jag älskar Pride, men förstår också de som lever sitt liv utanför det”

För fyra år sedan vann Duncan Laurence Eurovision för Nederländernas räkning med Arcade, en låt som nu är den mest streamade ESC-låten genom tiderna. Nu är den Stockholmsboende artisten albumaktuell med ”Skyboy”. Och dessutom nygift, då han och den låtskrivande maken Jordan gifte sig i Stockholm i augusti. Paret pendlar nu mellan Amsterdam och Stockholm och tillsammans har de skrivit alla låtar på ”Skyboy”.
– Jag skriver allt med min partner. Jag har alltid kallat honom för partner eller min fästman, och inte riktigt vant mig vid att han är min make än, skrattar Duncan när vi ses på skivbolagets kontor på Östermalm i Stockholm.

Jordan kom till Sverige för kärleken innan han blev ihop med Duncan, och kom in i musikbranschen genom att producera och skriva. Samtidigt började Duncan åka fram och tillbaka till Stockholm för att jobba. Ändå möttes de i Los Angeles för fyra år sedan där Jordan då bodde.
– Så jag tog honom tillbaka till Stockholm, ler Duncan.

Idag jobbar de ihop och Jordan bidrar främst med texterna och Duncan står för melodierna.
– Det är lite förväntat att amerikanen är bäst med texterna medan européen är bäst melodiskt. Men vi lär oss av varandra eftersom vi jobbar ihop dagligen. Vi försöker att ta paus från musiken ibland, och inför bröllopet tog vi två månader ledigt och bara fokuserade på ögonblick som betyder mycket för oss. Men visst, även om klockan är ett mitt i natten kan vi sätta oss och komponera. Förlåt, grannar!
Duncan berättar att förra plattan var mer vemodig, nu har han gått ur bubblan av ledsamhet. Här är soundet mer 70-tals psykedeliskt och texterna handlar om drömmar och Los Angeles. På albumets titelspår Skyboy sjunger Duncan om en ung kille vars riktiga jag trycks ner i den lilla ort han bor i, men får blomstra när han drar till storstan.
– Det är min och Jordans berättelse. Jag växte upp i en liten stad med kristna värderingar, men hade ändå föräldrar som inte var emot en annan sexuell identitet än majoriteten. Däremot retades jag i skolan för att jag var annorlunda. Jordan växte upp i ett kyrkligt community som son till en pastor. Så ur våra gemensamma berättelser födde en ny persona, Skyboy, som jag tror många queerkids kan identifiera sig med.
Är det viktigt med pronomen i texterna, för du sjunger om en han som gillar en han i Skyboy?
– Det där är svårt för mig…jag gillar inte etiketter och boxar. Jag säger så här: Jag står under bisexuella och pansexuella flaggan. Men det är knepigt vilket pronomen man ska använda: Han, hon eller hen. Jag skriver det jag känner för. I fallet Skyboy handlar låten om två killar.

Pratar du mycket om HBTQ i intervjuer?
– Ja, och jag tänker att om jag pratar om det på ett vardagligt sätt och nämner Jordan som min make som gör samma saker som alla andra: Har hund, katt, ska skaffa barn och hus så är jag med och normaliserar. Ju mer vi normaliserar kommer folk att fatta att vi inte är annorlunda än andra. Jag älskar Pride, men förstår också de som lever sitt liv utanför det. Men om jag fick välja skulle jag ha Pride varje dag (skrattar).

Snacket har länge gått i Stockholm: ”Visst var det en Eurovision-vinnare som just stod bredvid mig i baren på Backdoor?” Och visst, Duncan gillar att gå ut i Stockholm som han beskriver som både mysigt och mer accepterande än Amsterdam.
– Det är mer säkert att gå hand i hand med sin man i Stockholm. Vi har miljontals turister som besöker Amsterdam och bara för att styret i landet är accepterande betyder inte det att alla som kommer dit är det. Det är tryggare här och folk lägger sig inte i så mycket.
– Så ja, jag går ut och festar ibland och tar med polare till Backdoor. Det jag gillar med HBTQ+communityt är att folk säger hej och så, men stör inte. Det är alltid schyst stämning.

Under Eurovision-finalen 2023 gjorde du ett framträdande med You´ll Never Walk Alone som en hyllning till Ukraina, och jag kan inte se det utan att få tårar i ögonen….
– Tack! Ja, när idén från skivbolaget om You´ll Never Walk Alone kom kändes den rätt direkt. Jag växte upp med låten eftersom pappa och farfar är stora Rotterdam Feyenoord-fans och i matchsammanhang sjunger man ofta den. De brukade sjunga mig till sömns med just den låten så när allt föll på plats var det fantastiskt. När jag kände de andra i ryggen på scenen under finalen var det nära att jag grät också.

Apropå Eurovision, du har den mest streamade låten någonsin. Är du trött på Arcade?
– Nej. Jag har en personlig relation till den då den handlar om en person jag förlorade som inte kunde säga farväl till sitt livs kärlek. Den får mig att komma henne närmre och alla de människor jag förlorat. Ibland kan jag tänka: Skrev jag verkligen den här låten? Den har blivit så stor.
Kan du leva på att ha skrivit en miljardstreamande låt som Arcade?
– Hmmm, den är i alla fall lite av ett fripass som ger mig frihet att experimentera musikaliskt.