Svart på vitt med Patrik Rasmussen

QX intervju:

Första gången jag träffade Patrik Rasmussen var förra sommaren då han körade åt Poets på deras turné. Nu knappt ett år senare så sitter jag hemma i hans lägenhet i Stockholm som han precis har flyttat in i.
– Du får ursäkta mig men jag är väldigt trött. Det har varit så mycket den här veckan. Har gjort fyra shower med Wallmans salonger och så flera intervjuer. I morgon ska jag spela in nya låtar i studion och på torsdag åker jag till Uddevalla för att repa med Date. Neeej, inte Uddevalla, Trollhättan var det väl? Jo, Trollhättan var det.
Det är knappt han hinner vara hemma i sin etta. Skivinspelning, krogshow med Wallmans salonger och så premiären som sångare i Date, som kommer allt närmare, tar upp all hans tid.
– Usch jag har knappt haft tid att plugga in en enda Date-låt. Jo, några kan jag. Fast jag måste kunna ungefär 70 låtar. Vi kör i snitt 40 låtar per kväll, fast några av dom är ju mina Fame Factory-låtar och de kan jag ju redan.
Att vara dansbandssångare är ju ett riktigt råslit, som att jobba på industrigolvet!
– Jo, absolut! Men jag ser inte det som något tråkigt och jobbigt. För mig är det så oerhört viktigt att jag kan livnära mig på musiken. Att idag var en soloartist och släppa skiva är hur svårt som helst. Du måste kunna konkurrera med artister som Britney Spears och Michael Jackson. Det säger ju sig självt att det nästan är omöjligt. Men om jag sjunger i ett dansband så vet jag att jag har mina spelningar oavsett vad som händer. Och sedan finns det inget som hindrar mig från att släppa plattor men det gör inte så mycket om de inte säljer så där jättebra.
Patriks mobiltelefon ringer. Den har gjort det ett antal gånger redan under vår tid vid köksbordet. Han avslutar snabbt samtalet med att säga att han lovar att ringa upp senare men att det är väldigt mycket just nu. Patrik stänger av mobilen och lägger den på bordet.
Är det mycket just nu?
– Ja, det är nästan för mycket. Därför tycker jag det är så skönt att komma hem, stänga av mobilen, låsa dörren och bara vara alldeles ensam. Dammsuga, tvätta, titta på TV. Helt enkelt göra vanliga vardagssaker. Det är så avslappnande, att för ett tag slippa bjuda på sig själv. Jag bjuder ju hela tiden på mig själv annars, när jag sjunger, står på scen och träffar fans. Visst, jag gillar det, men orkar inte göra det hela tiden.
– Det bästa vore att få komma hem till en pojkvän som bara tar hand om mig. Ligga tillsammans i soffan och gosa. Käka kakor och titta på TV.
Så du är singel just nu?
– Usch. Singel. Ja, det är så tråkigt. För mig är det så viktigt med kärlek. Jag behöver verkligen kärlek för att må bra. Men det går i perioder. Ibland är det hur jobbigt som helst att vara singel och jag har jätteont i hjärtat.
Hur vill du att det ska vara?
– Jag vill få kärlek och visa kärlek, pussas. Ja, allt sånt där. Vakna upp på morgonen med någon bredvid mig. Helt enkelt ha en kille som jag kan få massor tillbaka av. Eftersom jag ger så mycket av mig själv när jag står på scen behöver jag någon som hjälper mig att fylla på allt igen.
Vi går in i hans vardagsrum och han ber mig sätta på en skiva. Jag väljer en samlingsskiva med Ted Gärdestad. Patrik som annars pratar hela tiden tystnar plötsligt. Han sitter tyst i nästan en halv minut.
– Det jobbigaste jag gjort som artist var när jag sjöng Ted Gärdestads låt ”Himlen är så oskyldigt blå” på en begravning.
– Det var hemma i Borås, för en tjej som hette Frida som tyckte väldigt mycket om mig. Vi åkte samma buss till skolan och eftersom hon var rädd för att åka buss ensam tog jag alltid hand om henne. Åhh, det är så jobbig! Hon fick cancer, en tumör i hjärnan. Till slut orkade hon inte längre och gick bort. Hennes föräldrar frågade om jag vill sjunga ”Himlen är så oskyldigt blå” på begravningen eftersom det var hennes favoritlåt.
– Jag ville verkligen hylla henne en sista gång och ge henne all min kärlek. Men efteråt grät jag hur mycket som helst, men inte när jag stod där och sjöng. Fast om jag hade gjort det hade inte det spelat någon roll heller. Gråter man så gråter man. Jag är inte rädd för att visa mina känslor. Oavsett om det handlar om att skratta eller gråta.
Tror du att du skulle haft lika många fans om det inte varit för dina tårar i TV?
– Nej, faktiskt inte. Jag tror de betytt jättemycket för mig. Folk tycker nog om folk som vågar visa sina känslor och för mig är det lika naturligt att gråta som att skratta. Fast jag gråter ju inte hela tiden. De andra grät ju en hel del de också i Fame Factory men det var bara mina och Emil Sigfridssons tårar som de visade i rutan.
På väggen bakom oss, ovanför den vita soffan hänger en guldskiva från Fame Factorys samlingsskivor vilket får mig att tänka på att det inte var särkilt länge sedan Patrik jobbade på McDonalds i Borås och drömde om att vara en folkkär artist och få guldskivor. Nu har han både guldskiva och kan livnära sig på musiken, fast att säga att det gått fort tycker Patrik är fel.
– Jag har alltid stått på scen och sjungit. Jag var väl lite av en kändis hemma i Borås. Jag har sjungit på massor av bröllop och skolavslutningar. När jag var liten turnerade jag som barnartist och jag har jobbat som showartist på Cypern. Men det är klart att det hänt viktiga och stora saker sedan jag kom med i Fame Factory. Men jag har ju jobbat hårt innan dess också.
Är du lite trött på allt snack om Fame Factory?
– Ja, på ett vis är jag det. Alla ska prata om det hela tiden. När folk kommer fram till mig när jag är ute så finns alltid Fame Factory med i första eller andra meningen. Jag förstår dem, men det skulle vara så skönt om någon ville prata om något annat istället. Jag är ju så mycket mer än ett TV-program.
Så om man vill ragga upp dig ska man inte snacka Fame Factory?
– Hahaha, nej det ska man inte, jag blir rätt impad av killar som inte gör det…

Publicerad: 2003-04-24 03:00:00