Regnbågsflaggor vajade på Götaplatsen

Det blev ännu en underbar kväll i Göteborg när Kulturkalaset och EuroPride spurtade mot final. Hundratals aktiviteter med Burlesque-gala i EuroPrides egen park. Rapporterna talar om en härlig natt av RuPaul-drag i kombo med oförarglig, men bullrig, synd.

Själv hamnade jag i det stora tält i Trädgårdsföreningen där EuroPride hela dagen haft aktiviteter i och kring. Nu var det ett överfullt tält med 60-plus herrar och damer som kommit för att njuta allas vår älskade Lill Lindfors. Med hjälp av orkester och Anders Linder jazzade hon loss och gav oss magiska slagdängor om herrar praktiskt placerade i byrålådor.

Vi som var där älskade Lill Lindfors – såklart.

22.00 slutar konserten och jag och blivande maken tar oss upp för Avenyn mot Nancy Ajrams konsert på Götaplatsen. Det är överfullt av unga, gamla, barnfamiljer och grabbgäng. Det svänger sa katten, är det minsta en kan säga. Utmed Avenyn, där tiotusentals människor rör sig mot och ifrån konserten, vajar nära hundra stora regnbågsflaggor och i vart och vartannat skyltfönster proklameras budskapet om kärlekens mångfald. Det är strålande vackert.

Nancy Ajram, en i den arabiska hbtq-världen hyllad artist, sjunger om kärlek på just det sätt som den arabiska populärmusiken gör så medryckande.

Det är vackert och det är betydelsefullt att människor som inte vanligtvis syns inne i centrala stan när det vajas som mest med regnbågsflaggor i fest och glädje nu delar samma plats som tusentals övriga Göteborgare och tillresta människor i regnbågsfamiljen.

Medan Lill Lindfors-konsert var kliniskt rensad från information om att EuroPride också pågår och inte ett uns av dagens Pride-aktiviteter pågick, så var det inte där svensk media med efterföljande FB-påhejare tappade skrivkrampen.

Istället var det en kontrovers kring Nancy Ajrams framträdande som fick kommentarsfälten att helt freaka loss av de sedvanligt allt mer tröttsamma arab- och muslimhatarna i alla dess kulörer. Jag betackar mig med många tvi vale för deras närmast maniska försök att skapa omotiverad split mellan HBTQ-samhället och alla de som har en muslimsk tillhörighet och/eller arabisk bakgrund, HBTQ eller ej.

Nancy Ajram var bokad av Kulturkalaset, en av två festivaler som pågår parallellt just nu i Göteborg. När Ajrams management kommer till Göteborg ser de en scen som förutom en banderoll där det står Kulturkalaset även har en/två som säger att det är en EuroPride-scen.

Ajrams management vill få bort EuroPride-banderollen och Regnbågsflaggorna utmed Avenyn. Oro för att bilder från en Pride-festival med Ajram och orkester sprids kan skapa stora problem i länder där hon är enormt populär och där homosexualitet är förbjudet, gör dem nervösa. De balanserar för att inte helt sabba hennes karriär.

Fegt. Ja.

Till Göteborgsposten säger den Syrienfödde journalisten och författaren Khaled Alesmael att han är så besviken på Nancy Ajram att han valde att inte gå på konserten. ”Man missade ett fint tillfälle att ta ställning mot homofobi och man missade en chans till verklig integration”.

Ganska likt diskussionen kring Carola tänker jag.

Själv blev jag även provocerad av att Kulturkalasets konferencierer inte nämnde ett enda ord om den pågående Pridefestivalen när Lill Lindfors uppträdde i Trädgårdsföreningen. Inte ett ord. Scenen var även kliniskt rensad från regnbågsflaggor och symboler och inte ett knyst yttrades under hela den konserten om något som ens kunde andas HBTQ.

Synd. Slarvigt. Fegt.

Om detta hörs inte ett knyst i dagsmedia eller i FB-flödet av de som ”vågar” tala om integrationsproblem. Men så har ju Lill inte arabisk bakgrund, så då får väl det hela passera utan svulstiga kommentarer om dubbelmoral och kulturrelativism.

Tidigare på fredagen befann jag mig på EuroPrides Mänskliga Rättighetskonferens. Jag lyssnade på enormt kompetenta och modiga HBTQ-kämpar från Irak, Georgien och Jordanien. Budskapet: ”Vi behöver ert stöd för att orka med”. Orka stå emot det hat som de möter i sitt dagliga arbete.

Men också att vi behöver se att deras arbete är på väg att förändra länder där homosexualitet är allmänt fördömt, förbjudet, i vissa fall belagt med dödsstraff. Från Irak berättades att två imamer nu arbetar med HBTQ-rörelsen. ”Varför skrivs aldrig om det”, frågade aktivisten från Irak. ”Varför skrivs det bara om IS när det pratas om muslimer”.

Libanon eller Mellanöstern (undantaget stora delar av Israel) är inte lika öppet och frisinnat som Göteborg. Det känner, med önskvärd tydlighet, människor som är HBTQ i de länderna, in på bara skinnet.

När den enormt populära libanesiska gruppen Mashrou’ Leila står på EuroPrides scen är det ett mäktigt statement till stöd för de modiga som vågar. Jag kan ha fel, men tror inte att någon av de som under fredagskvällen och natten orerat om muslimer, araber och ”dubbelmoraliska” Göteborg ens gidde lyssna på deras konsert, eller ens höja en antydan till positiv tumme upp. Det var synd det. För Mashrou’ Leila är ett tecken på att det sker förändringar som vi, om inte annat så för vår egen skull, skall vara med att stötta.

Nancy Ajram och hennes managment borde ta sig ett snack med gruppens öppet homosexuelle sångare Hamed Sinno för att lära hur Ajram med sin enorma popularitet kan accelerera förändringsprocessen. Vem vet, kanske skulle Ajram inte, som Mashrou’ Leila, få sina konserter inställda för att hon stöttar HBTQ-personers mänskliga rättigheter.

Att visa sitt stöd sker inte genom att kräva att regnbågsflaggor tas bort. Det är ett som är säkert.