Filmrecension: Mamma Mia!

Här har man målat om hela biografen till en grekisk vitkalkad byggnad med blå detaljer och en Mamma Mia!-skylt som blingar mer än Liberaces händer. Dessutom inleddes visningen av en orgelspelande man som kör igenom ABBA:s hela hithistoria, och avslutades med ett silverkonfettiregn som dränkte stolarna medan vi stod upp under eftertexterna och dansade till filmens två extranummer, Waterloo och Dancing Queen.

Men hur är filmen då? Låt oss ta det ur två olika synvinklar. Ken har sett musikalen tre gånger, två på engelska och en på svenska. Ronny har aldrig sett musikalen. Någonsin.
Here we go.

Ronny
QX QX QX QX

Jag vet att det är skämmigt, men det blev aldrig av att jag såg musikalen när den gick i Sverige. Och åker jag till London eller New York så har jag alltid bättre saker för mig än att lägga tid och en smärre förmögenhet på att se en musikal. Sån är jag.
Men koll på musikalen har jag, och jag har läst om storyn och vet vad Mamma Mia! går ut på: Pensionatägarinnan Donna ska gifta bort dottern Sophie på en grekisk ö, ovetandes om att Sophie bjudit in de tre män som Donna en gång hade en romans med. En romans som ledde till att Sophie föddes… Och under hela musikalen vävs ABBA-låtar snyggt in i handlingen.
När jag sätter mig i salongen har jag dessutom hört att folk dansar och sjunger med under hela musikalen. Ska det blir så i biosalongen också? Nej, det verkar inte så. Till en början i alla fall. Den första halvtimmen introduceras filmens karaktärer på ett överhurtigt musikalsätt där det känns som att man tagit musikalen rakt av och gjort en film av den utan att tänka på man i en biosalong vill ha en mer Pernilla Wahlgren-klämmig dialog. Men det tar sig allteftersom och snart sitter jag och njuter av ABBA-hits i parti och minut. Det rycker bitvis i benen och jag både smygsjunger och klappar med i låtarna. Bröllopsstoryn funkar bra som grundstory, men ska jag vara ärlig så bryr man sig mer om man får höra sin favoritlåt än om vem pappan är. Vissa låtar passar oerhört bra in i filmen och framförs så snyggt att jag bara ryser: Lay All Your Love On Me, Dancing Queen och småbortglömda pärlan Slipping Through My Fingers är alla STORA filmiska ögonblick i min bok. Den sistnämnda får dessutom min underläpp att darra. Meryl Streep och Amanda Seyfrid gör låten om hur en mor ska våga släppa taget om sin dotter gudomligt.
Meryl Streep glittrar överhuvudtaget genom hela filmen och ju närmre slutet vi kommer desto mer stegras hennes lyskraft. Underbart att se filmikonen dra tonartshöjning efter tonartshöjning i rufsigt hår och snickarbyxor. Och filmens komiska tillgång tantduon Christine Baranski och Julie Walters som Donnas vänner lockar fram skratt närän dom visar sig och är fånigt charmiga. Och så måste jag bara nämna min stora favorit: Amanda Seyfrid som Sophie står inför ett grymt genombrott och är fantastisk rakt igenom hela filmen. Flickig charm, grym charm kombinerat med en söt popröst får alltid mina ben att vackla.
Mamma Mia! är ingen filmisk sensation berättarmässigt men för hjärta. Ögon och öron är det här det bästa jag sett på bio i musikalform.
Ps Ja, jag har nu bokat en biljett till musikalversionen.

Ken
QX QX QX

Hm. Att ha sett samma musikal tre gånger gör mig onekligen på pappret till en större ABBA och musikalfan än vad jag egentligen förtjänar, men fakta är att den underbara blandningen av show, story, ABBA-hits och Allsång på Skansen som infinner sig när man ser Björn och Bennys musikal på en scen är en svårslagen teaterupplevelse. Pur lycka som alltid leder till att man lämnar salongen med en bubblande lycka i kroppen.
Det gör det när jag ramlar ut från Odeon Leicester Square också, men den här gången till största del av den surrealistiska känslan över att ha förlorat sina popcorn i ett hav av silveronfetti…
För det går inte att komma ifrån att Mamma Mia på bio inte är Mamma Mia på scen. Av någon anledning har regissören Phyllida Lloyd och manusförfattaren Catherine Johnson (samma tjejer som satte upp urföreställningen i West End) valt att sätta handlingen före låtarna i filmversionen, vilket lett till att några låtar helt försvunnit (som underbara Under Attack), några har bytt plats eller karaktär som sjunger dem från scenversionen, och några (som Gimme Gimme Gimme) slarvas bort helt som bakgrundsmusik. Man låter helt enkelt inte låtarna styra historien utan tvärt om, vilket jag tycker är att missa själva grundidén med hela konceptet. Visst, jag kan förstå att man vill använda sig av filmmediet nu när man har chansen, men när man till exempel visualiserar sönder Money Money med bilder av Donnas drömmar om lyx, istället för att göra ett tufft dansnummer av det, så känner i alla fall jag att något försvunnit. Dialogen känns inte heller lika härligt flytande in och ut ur låtarna som den gör på scen, och ibland känns det som om regissören inte riktigt kunnat bestämma sig för om filmkaraktärerna verkligen ska vara medvetna om att de sjunger eller om man bara ska låtsas som om det helt normalt att brista ut i Chiqutita när någon behöver tröst…
Nåväl, nu är såklart inte allt sämre; Dancing Queen blir ett fantastiskt feministiskt statement i filmversionen, fotot är fantastiskt och som taget ur en grekisk resekatalog, skådespelarna gör det de ska med råge, Lay Your Love on Me träffar på pricken (mums för Dominic Cooper), Does Your Mother Know och Take a Chance on Me är showstoppers som vanligt och i slutet får dessutom Meryl Streep (som i filmens inledning lämnas förvånande mycket vind för våg och tvingas spela över och hålla på med slapstick – kolla bara på den hemska iscensättningen av musikalens ledmotiv) visa vilken grym skådespelerska (och sångerska) hon är när hon trycker ut känslor ur The Winner Takes it All som jag inte trodde var möjliga. Helt fantastiskt och med klar rysarvarning.
Så självklart ska ni se filmen om ni inte haft chans att se den på scen…och även om ni sett den och älskat det. Mamma Mia på bio är en glad, bubblande trea (även om jag undrar hur mycket det kommer dansas till eftertexterna i salongen en helt vanlig onsdag i typ Karlskrona) MEN ABBA-låtarna och Mamma Mia på scen kommer alltid vara en lycklig, sprudlande femma.