KylieX2008
Stockholm, Globen
Förra (och första) gången jag såg Kylie var på Showgirl-turnén i en lada långt ute i ett danskt ingenting och det är fortfarande utan konkurrens den bästa konsert jag sett i hela mitt liv. För även om jag hade sjukt kul i Globen igår, så är det en omöjlig uppgift för min favoritaustraliensiska att toppa de tre danska timmarna med konstanta hits, när hon nu åker runt med en av sina svagare skivor som stomme för den nya turnén. Det betyder såklart inte att KylieX2008 är en dålig show eller att jag inte är i fullständig eufori stundtals, men får jag inte What Do I Have to Do eller Better the Devil You Know så blir jag alltid lite kinkig, och det är för mig ofattbart att hon till exempel istället väljer göra en cover på en så sömnig låt som Barry Manilows Copacabana…
…men låt mig ta det från början.
Hon öppnar med att komma inflygande i ett elektriskt kraftfält, och man inser plötsligt att både golv och de flyttbara scenväggarna är LED-skärmar som kommer explodera i färger, mönster och regelrätta musikvideos under de kommande knappa tre timmarna. Otroligt mäktigt, även om Speakerphone har lite för stora skor att fylla som öppningsnummer, något hon snabbt fixar till med att redan som andralåt fyra av Can’t Get You Out of My Head i en av de bästa liveversionerna någonsin. Sedan blir det Ruffle My Feathers – den första av de tre helt nya låtar vi serveras under kvällen – och akt ett avslutas med en helt okej In Your Eyes som dock tas hand om märkvärdigt dåligt av publiken.
Publiken ja.
Det är nog dags att säga lite om de där dryga 8000 (av 13500 möjliga) som löst biljett. ”Om inte Kylie vill komma till Lino, får Lino komma till Kylie” säger QX chefredaktör när jag springer på honom på golvet framför scen just innan konserten startar, och det sammanfattar nog allt ganska bra i en enda mening. Bögarna älskar Kylie och Kylie älskar oss…så är det och har alltid varit och Globen är därför fylld av en större mängd tajtare t-shirts än på Viktväktarna. Samtidigt är det märkligt lugnt på golvet ända fram till scenkanten. Jag är ledsen, men ska man stå och ta upp plats längst fram på en konsert så är det inte okej att stå helt still, att inte klappa eller sjunga med eller att vara en allmänt grå mus. Sådant finns det läktarplatser till!
Nu tog det sig så småningom ordentligt under andra hälften (och självklart fanns det hundratals dansglada undantag rakt igenom som ska ha all cred) men ett tag där under första delen innan paus börjar jag förstå vartifrån de där rykterna kommer som sa att Stockholmspubliken var så tråkig under Fever-turnén 2002 att Sverige missade Showgirl 2005.
Men tillbaka till konserten.
Andra akten ökar tempot. Dansarna (som som vanligt är så snygga att man riskerar få kåtslag stundtals) körtjejerna och Kylie kör Heart Beat Rock, Wow och den galet bra DNA mixen av Shocked i cheerleader-stil, och när tredje akten kör igång med sina Pierre & Gilles-plåtade Jean Paul Gaultier-klädda sjömän är jag i total extas. Kan det bli bättre?
Tydligen inte just nu, för tyvärr tas jag ned på jorden igen då akt tre är i mina öron den segaste. Missförstå mig inte. I love the sailors! Bring on some seamen! Det är oerhört kul att titta på, och Kylie sjunger – genomgående under konserten – fantastiskt…men Loveboat är verkligen inte ett av Kylies starkaste kort, Copacabana har jag redan nämnt (den blir verkligen för mycket krogshow för mig) och Spinning Around har faktiskt aldrig varit en av mina favoriter bland hitsen. Det känns lite som om det fortfarande är party – men det är dags för någon att byta skiva om inte alla ska gå ut i köket.
Så bang! Kylie kommer inflygande i illröd uniform på ett gigantiskt discokranium och jag är helt med i matchen igen. Like a Drug är underbar, 2 Hearts fungerar oväntat bra och Slow är första aktens absoluta höjdpunkt. Jag kastar mig ut mot toaletterna i pausen fylld av fullständig Kylie-extas.
Andra akten öppnar japanskt med dansande samurajer, fortsätter med pappersregn, manga och Fischerspooner-mixen av Come Into My World, för att därefter explodera i en suveränt avklädd (bokstavligen) version av Nu-di-ty (en låt jag alltid avskytt, men som jag älskade igår) och en ljuvlig Sensitized. Extas!
Därefter är det balladdags, där Kylie (i en märkligt ful tantklänning – Jean-Paul, vad tänkte du?) ensam på scen kör nya, sköna Flower, följt av en vansinnigt vacker lugn version av I Believe in You. Sprött och fint så det förslår, men det är bara lugnet före stormen…
Den sjunde akten är nämligen bland det bästa jag sett. Temat är ”Black & White Ball”, och i den svartvita balsalen serveras vi den bästa version av On a Night Like This jag hört, underbara versioner av Step Back in Time och In My Arms (är det förresten inte snart dags att släppa en hel skiva med de gamla Kylie-klassikerna i de här nya, fantastiska elektrokläderna?), en allsångsvänlige Kids (som börjar bli ganska sliten som låt, men som är perfekt för just konsertallsång) och så givetvis den ultimata bögdiscolåten, den Robbie Williams-pennade dängan som mer och mer framstår som det ultimata Kylie Minogue-numret: Your Disco Needs You! Jag ljuger inte när jag säger att några av mina goda vänner på riktigt gråter av lycka under de här dryga tre minuterna…och jag är inte långt borta själv. Helt underbart.
Extranumren är smart nog bara Kylie helt ensam på scen. Här känns konserten nämligen plötsligt mer intim och personlig än under de tidigare så välkoreograferade ögongodistimmarna, och hon kan själv styra lite vad som skall sjungas.
Det gör att när hon rivit av ”cancer-låten” No More Rain som hon gjort i alla städer på turnén, serveras vi i Stockholm sköna, allsångsvänliga low-keyversioner av Love at First Sight och I Should Be So Lucky (Globenvältare) och efter bönande och bedjande från några längst fram – duktigt jobbat vilka ni nu var – även en soft version av kommande singeln (och bästa låten på X) The One. Det sista för övrigt ett tilltag som gjorde att vi svenskar fick exakt samma låtar som danskarna fick i Köpenhamn förra veckan, men med en extra låt på slutet. Ha!
Dessutom: Nästa gång det är turné så lär det i alla fall inte vara publikens fel om Kylie missar Sverige. Efter den sega inledningen är det under sista halvtimmen nämligen ett rasande armviftande och sjungande party i Globen.
”Nu kan vi dö lyckliga” säger en kompis när vi svettiga tränger oss ut ur discokulan, och jag kan inte annat att hålla med. Det finns ingen annan som jag har så kul när jag ser en konsert med än Kylie. Som exempel så må Madonna vara en mycket bättre dansare (att Kylie skulle dansa är ju för övrigt bara en myt – hon är världens bästa på att hitta rätt poser i snygga kläder, inget annat) och ha större hits, men Kylies värme och fantastiska shower gör ändå att det är precis det här jag vill få ut av en konsert. Ni Kyliefans som inte valde att köpa en av de 5000 biljetter som fanns kvar kan känna er riktigt, riktigt bevikna idag.
Slutligen; att betyget ändå ”bara” blir en fyra beror alltså endast på Kylie själv. Hon satte sin egen ribba för mig med Showgirl, och den här gången kom hon inte riktigt över den även om det var jäkligt nära några gånger. Jag hoppas dock på många flera framtida försök.
Ken Olausson
Dagens Fråga
Uppdaterad 2021-03-17
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!