Premiär: Björn Säfsten skapar dansföreställning av bög-appar

Hemsökt åtrå föddes ur Björn Säfstens egna svårigheter att hantera sociala media. När det blir som en drog att fastna framför skärmen och alla budskap vi matas med.
– Det kanske inte var rätt väg för mig att ta bort apparna, utan försöka skapa något av allt vi överöses med. Kanske till och med skapa något som kan kritisera det, berättar Björn.

Så han bad dansarna Pär Andersson, Philip Berlin och Sam Huczkowski, alla tre bögar, att skärminspela sina sociala medier-vanor under en tid, och tillsammans med Björn funderade de över hur man kunde göra koreografi av materialet. De såg likheter i sina algoritmer och genom improvisationsövningar skapade de koreografin till Hemsökt åtrå. Mycket av materialet hade tydliga referenser till bögkultur och skönhetsideal.
– Det fick mig att fundera kring åtrå. Hur skapas åtrå? Mycket av det åtråvärda vi ser sugs vi in i, men samtidigt tillfredsställer de inte åtrån. Det skapar snarare en känsla av brist hos betraktaren. Känslan av att man till exempel inte är tillräckligt snygg eller har rätt kropp. Åtrån och attraktiviteten upplevs väldigt starkt, men skapar ett vakuum, ja, till och med något destruktivt.

Då kom Björn på idén att åtrån i sociala medier är ”hemsökt”. Att det egentligen finns något odefinierbart, nåt spöklikt, som är där i kanterna och styr.
Och hur skapar man koreografi av det?
– Först kategoriserade vi de inspelade reelsen, till exempel gymkillen eller Disney-prinsessan, och tar ut rörelser. Sen manipulerar vi rörelserna och tar isär dem eller sätter ihop dem med varandra. Vi improviserar, filmar och sedan sätter jag ihop dem i ett redigeringsprogram, och skapar koreografin på klippbordet.

De första åtta minuterna i Hemsökt åtrå är unisona, sedan blir dansarna mer och mer individer, under den dryga timmen verket dansas fram.
– De blir mer och mer utflippade, men också mer sexuella och relationella också, berättar Björn Säfsten.

Detta är det tredje projektet Björn gör ihop med Pär och Philip har Björn känt sedan han var ”nyexad”. Sam däremot är ett nytt Stockholms-ansikte som Björn såg med Norrdans, det norrländska danskompaniet och kände att ”den där killen vill jag jobba med”.
– Så när Sam drog till Stockholm för att frilansa så var det bara: Kom med oss! Jag visste att det skulle vara en trio. Tre skapar mer av en konfliktsituation och man får en minigrupp.

Hur gör man för att föreställningen inte ska bli för smal och bara rikta sig till bögar?
– Vi hade en visning i Barcelona med samtal efteråt. Det är ju inget tvivel att det vi håller på med är ”bögerier” på olika vis. Men att grejen vad sociala medier är, vad kropp och åtrå handlar om, är allmänmänskligt. Så även om det går via filtret av våra erfarenheter så kan nog de flesta känna igen sig.

Det blir som sagt premiär den 7 mars i Malmö på Inkonst där Hemsökt åtrå spelas två gånger. Därefter dyker den upp i Stockholm i höst och sen blir det förhoppningsvis speltillfällen på andra platser runtom i Europa. Scenen för samtida dans är liten och samtidigt kulturpolitiskt utsatt med allt färre bidrag.
– Det är en enorm konkurrens om jobben, för att det finns få jobb, och samtida dans är en väldigt smal konstform. Så ens arbetsliv är jättebräckligt med väldigt lite trygghet, så att vara med här känns väldigt kul, flikar Pär Andersson in.

Finns det rörelser där man ser att det är du Björn som är avsändaren?

– Jo, en del brukar säga att det finns ett signum de känner igen. Men jag vill framhäva att det är dansarna som skapar alla rörelser. Och här ihop med sociala medier.

– Jag tänker direkt på den här kurvan (visar i luften). Björn jobbar ofta med en väldigt specifik linje, hur man karvar rummet eller luften på olika vis, säger Sam Huczkowski.

– Genom åren har också ett arbete med mimik blivit signifikant för mig. Att även ansiktet koreograferas, både muskulärt och intentionsmässigt. Det gör det koordinationsmässigt svårare, erkänner Björn.

Vem är den primära målgruppen för Hemsökt Åtrå? 
– Jag tänker att det finns flera målgrupper, men andra bögar är en självklar målgrupp. Fast alla som använder sociala medier skulle kunna vara intresserade. Det finns en relevant kritik i föreställningen som är allmängiltig.
– Flera av dem som såg provföreställningen var betydligt yngre än mig och de pratade om att det här är deras liv. De fick en känsla av att vi var så döda och avstängda, precis som materialet, det berörde mig, säger Sam Huczkowski.

Sam och Pär, vad känner ni kring sociala medier?
– Man matas av algoritmer som säger vad man ska tycka om, säger Sam och fortsätter:
– Man börjar sätta värde på sig själv utifrån hur bra det går på skärmen. Så jag tror verkligen på att placera den digitala verkligheten framför folk, i en koreografi. Förhoppningsvis kan de gå från föreställningen och känna att man måste vara lite snällare mot sig själv.
– Jag hade Facebook 2010 och skaffade Instagram för något år sedan, men efter det här projektet kommer jag nog inte att ha kvar det. Det blir för mycket okontrollerat för mig med sociala medier, säger Pär Andersson.

Har vi bögar har en dålig självbild?
– Jag tror ju absolut att det vi matas med när det kommer till bögkultur handlar om stereotyper som är väldigt fysisk, en fit perfektionism, säger Sam, och Pär fortsätter:
– Jag tror det är farligt med de ideal som vi skapar i bögkulturen. Och det tror jag att det här verket kanske kan kritisera på något sätt också. Men med det sagt, vi försöker inte säga att vi representerar alla bögar.

Kan det finnas en motsättning i att det görs av tre personer som har väldigt vältränade kroppar?
– Jag tänker att det gör det tydligare, annars skulle det kunna bli för abstrakt. Men det har varit en rädsla för oss i projektet: Tänk om det här bara blir ”titta vad snyggt de dansar och vad bra de ser ut”? Men under en visning i Barcelona fick vi ett kvitto på att vi visar upp något som sätter igång tankarna.

Under föreställningen bär de tre dansarna en rosa stringtrosa. En idé som föddes hos Björn Säfsten ur flera tankar.
– Jag ville ha något som exponerar kroppen då det är en fördel rent koreografiskt att man ser kroppen då vi jobbar med väldigt små detaljer. Vi har också lekt med en idé att dansarna, eller karaktärerna, är en slags AI-cyborg. Någonting icke-mänskligt som rör sig programmerat av sociala medier, tränad som en AI. Alla är stöpta i samma förpackning, så därför kändes det viktigt att de skulle ha samma sak på sig. Och jag kände en väldigt stark dragning till rosa, som också speglar den rosa triangeln också, utifrån symbolik från andra världskriget. Rosa har också en positiv konnotation, utifrån hbtq+rörelsen och en slags frihet

Björn, är det här det bögigaste du har gjort?
– Utan tvekan. Jag har ju närmat mig teater eller berättande med privata teman, som sorg, men inte hållit på med åtrå eller sexualitet på det här sättet. Jag känner mig väldigt trygg i den här gruppen, men jag kan tycka att det är läskigt när vi ska börja dela det vi pratat om i fysiska praktiker på golvet. När man ska göra dans av det, för det blottar någonting privat. Men alla är så engagerade och då känner jag mig mer trygg.
– Det är så vackert att vara i den här gruppen, och jag tror att föreställningen kommer att skapa diskussion vilket jag älskar. Det tänker jag är det konsten är till för, inflikar Pär Andersson.
– Hemsökt åtrå här kanske kan leda till att några personer går in i processer som gör någonting bra för dem. Vi vill hylla det queera communityt men samtidigt skapa utrymme för att prata om de negativa sakerna vi ser, avslutar Björn Säfsten.

Hemsökt åtrå har premiär på Inkonst, Mail nu på fredag den 7 mars.