”Fuck them if they can’t take a joke” – nu är det uppesittarkväll med Christopher Garplind

Innan jag hinner öppna munnen på den glest befolkade puben på Folkungagatan har Christopher, sex minuter sen, ropat in ”två kalla”.

– Det kändes som att QX alltid hade en straight medelmåtta på omslaget och riktade sig till en viss typ av bög. Såna som har vitmålade golv i sin innerstadsbostadsrätt.
Bidrar vi till en schablonmässig bild av vad bögar är och gillar?

– Nej, absolut inte. Det är bara mer att jag är intresserad av andra saker. Men jag går inte runt och surar och tycker att QX borde försvinna.

– Ibland säger man saker som låter kul. Kungsholmen känns som mellanchefernas land, där de har dålig klädstil och saknar personlighet. Och för tajta chinos.

– Kul att en av Sveriges största homofober vinner pris på QX-galan. Nej, men det var ju kul. Hon blev jätteglad och verkar ha haft en toppenkväll.

– Alltså… Jag tycker inte det är så jävla kul att gå på typ galor. Det är inte min grej. Jag gillar mer att sitta på sådana här ställen.

– De är liksom utdöende, så det är kanske sista chansen man kan leda en sån gala. Men jag kommer väl ångra mig när jag ska upp på scenen.

– Jobbar man på P3 har man träffat de där människorna tusen gånger eftersom vi bor i världens minsta land. Det är good vibes med de flesta. Tror jag.

– Ja, absolut. Jag gillar

Markus Krunegård, Little Jinder… Okej, nu råkar båda vara mina kompisar, men det finns mycket bra svensk musik.

– Han spelas ju väldigt mycket på ett av mina jobb. Jag har aldrig satt på en Benjaminlåt hemma, men älskar Kite. Den är toppen.

Cyklopernas land skapade Christopher själv tillsammans med Henrik Burman, som är programmets producent. Christopher ville helst göra ett humorprogram, medan SVT ville ha ett nytt kulturprogram, så det blev en slags hybrid.

– Det är väl lite luddigt vad jag håller på med. Jag är inte riktigt journalist inte riktigt komiker. Men jag skulle nog ändå våga påstå att jag är roligare än alla svenska komiker. Jag kan inte komma på någon roligare.

– Ja, det är väl min superkraft, min enda talang.

– Nej. Jag sa ju till exempel att jag tycker att jag är roligare än alla Sveriges komiker… Men i arbetslivet kan man ha hybris i fem minuter och sen har man panik och tycker man är sämst i världen. Det finns nog ingen på den här planeten som är så kritisk mot mig och det jag håller på med, som jag själv.

– Men jag jobbar hårt för att slippa ha ett vanligt, tråkigt jobb. Det hade jag inte pallat, och då är det värt att lägga ner ganska mycket energi på det här.

Christopher är född i Oslo, uppvuxen i Berg utanför Linköping, pluggade på ett wakeboardgymnasium i Fagersta, och bodde en sväng i Oslo innan han flyttade till Stockholm. Men han har få rosiga minnen från Berg.

– Jag hatade varje sekund. Folk är bönder och rasister. Man hade tre val: spela hockey, bli nazist eller köra epatraktor. Inget passade mig, så jag härdade ut, festade mig igenom tonåren och tänkte: Någon gång i framtiden kommer jag att bli intervjuad och snacka skit om allt det här. Det var en bra drivkraft.

– Kanske. Man var väl ganska förvirrad. Jag är uppvuxen i en megahomofob miljö under 00-talet, så samhället har ändå kommit en bit framåt. Men hade jag kommit ut då hade jag blivit mördad i skolan. Avvek man så fick man spö. De enda bögar jag kände till var typ Mark Levengood och Babsan, och jag kunde inte identifiera mig med dem överhuvudtaget. Tv-serier som Euphoria fanns liksom inte då. Så jag tänkte att jag nog kunde ”pull it off” och skaffa en fru och ett radhus och leva så. Att komma ut var inte ett alternativ. Men jag var typ femton då och fattade väl ingenting om någonting.”

– Nej. Men när jag var yngre så fick jag ofta ”beröm” från folk eftersom jag upplevdes ”straight passing”. ”Man hade aldrig kunnat tro att du var bög” typ. De visade någon slags tacksamhet över att man inte är fjollig. Det är vidrigt tycker jag. För vad är det de egentligen säger med det? Jag har bara varit som jag är. Jag är uppvuxen i en väldigt straight miljö, så det fanns liksom inte utrymme för att vara något annat.

– Jag hade tankarna. Och killarna.

Runt 20 flyttade Christopher till Stockholm, ”sirenerna kallade” som han säger.

– Så blir man besviken när man inser att det som man tyckte kändes så stort och internationellt bara är Europas Mjölby. Men inledningsvis var det toppen. Jag kände mig fri första gången någonsin.

– Det fanns ett ställe som hette Knast som låg vid Norra Bantorget. Men det är för mycket cigarettröksdimma i vägen för att minnas vad som hände där. Och jag hade inga pengar så jag hamnade oftast där en öl kostade så lite som möjligt. Sen, när jag var 22-23 började jag spela skivor på olika ställen, bland annat en klubb som hette Mamma Tesso.

– Jag har varit på alla. Hatar de flesta, saknar Kolingsborg, älskar Fist och exakt alla ställen där Staffan Lindberg spelar. Jag har även varit mycket på Sidetrack i perioder men det luktar för äckligt på deras toaletter. Det är som att något är fel på huset. Eller så är människor där bara lite för intresserade av att ”hålla på” med kiss.

– Det var absolut inte i Sverige.

– När jag lärde mig knulla och folk började komma tillbaka för ”seconds”. Skoja. Jag menade väl att när jag var typ tonåring var jag nojig kring exakt allt. Typ över att köpa cigg eller gå på en buss.

– Det är jag inte säker på att QX läsare behöver veta.

– Alla har varit väldigt snygga. Förutom en.

– Hoppas.

– Det kanske beror på att jag var ihop med en ganska ung kille i några år. Men never again, dom är för jobbiga. Jag har inte någon specifik smak. Jag gillar snygga killar.

– Va? Jag älskar romantik. Jag är typ en av Sveriges största romantiker.

– Jag köpte svindyra biljetter till Lana Del Rey på Wembley i sommar.

– Nej.

– I perioder, ja. Men jag tycker det är konstigt att folk känner igen en där.

– Det kan hända, och det är ofta ganska tydligt. Men det är väl också en anledning till att folk startar band eller är på tv. För att få ligga med snyggare personer än man hade fått annars. I don’t mind, men jag skulle kanske inte bli tillsammans med en sån person. Som Charlotte Perrelli.

– Nej, det tror jag inte. Den typen av uppmärksamhet… jag blir obekväm av den. När jag var barn fick man inte sjunga ”Jag må du leva”. Jag ville bara smälta in i tapeten.

– Utseendemässigt, verkligen inte. Det var när jag var 11 och vann tävlingen ”Skolans snyggaste kille” som var en tradition på vår skola som arrangerades av elevrådet varje år. Det här var runt millennieskiftet och jag var väldigt gullig som 11-åring, Michael Jackson hade älskat mig.

– Men 36 är en ganska soft ålder. Man är inte purung och dum i huvudet, heller inte lastgammal. Men snart är det väl nån slags ”tipping point”. Man bara blir tröttare och fulare för varje sekund som går. Så ser livet ut.

– Jag hade hellre blivit mördad här ute på Folkungagatan än googlat mig själv. Jag gjorde det ganska mycket i början men det finns liksom ingen anledning för mig med att hålla med det där.

Med tanke på att han verkar vara SVT:s Golden Boy vore det inte helt ologiskt att han skulle få frågan om att leda Mello. Men Christopher håller inte med.

– Nej, jag tror inte de hade frågat. Och jag hade aldrig gjort Melodifestivalen om de inte sa att jag får fria händer. Jag har absolut inget emot fenomenet, men det är inte min grej.

– Alla har glömt med Towa Carsson är toppen. Det gör ont med med Lena Philipsson älskar jag också. Och Kalle Moraeus Underbart. Jag tycker det är en svinbra låt. Och C´est La Vie.

– Han är en rolig karaktär och kul att skämta om. Alltså, han har gjort svinmånga bra och viktiga grejer för ”familjen”. Men det betyder inte att det ska finnas något förbud kring att skämta om honom. Han är fortfarande en jätteuppblåst, självupptagen, lite för sentimental författare. Och det tycker jag är kul. Det är roligt att driva med den bilden, med folk som har den typen av ego. Men det är inget personligt. Och om vissa inte har den distansen, då är det deras problem. ”Fuck them if they can’t take a joke”.

– Men Gardell har alltid varit en ”good sport” när jag träffat honom. Han skiter väl i mig? Jag tänker dessutom att folk som är i den här branschen fattar att när man sitter i tv och skämtar om någon så är det liksom en föreställning, en show. Det förstår ju inte alla, men det är inget jag ligger sömnlös över.

– Susanne Osten, RIP, kom en gång och började gapa på mig i Radiohuset. Men hon hade blandat ihop mig med någon annan. Så jag var oskyldig. I det fallet.

– Han, Gaytenor (Rickard Söderberg), som gick ner så mycket i vikt. Det irriterar mig att han lyckades hålla den. Och varje gång jag ser honom får jag en känsla att det är något som inte riktigt stämmer. Det känns som att någon borde gå ner med ficklampan i hans källare och kolla vad fan som finns där.

– Det stämmer. Det börjar alldeles för tidigt på dagen, man är alltid så bakis den veckan. Det är typ homofobt att det börjar så tidigt? Det händer mycket kul grejer offpride, men den där parken… Den kan man bara spränga. Det är väl bara barnfamiljer och Klaratält och politiska partier där these days?”

– Ja, det var svinkul. Jag skrev mycket idiotfrågor, som ”har kungen glasögon eller känns det bara så? Räknas tummen som ett finger? Den typen av grejer var jag bra på. Men jag är skitdålig på historia och ”riktiga” frågor.

Närmast nu, den 23 december, håller Christopher än en gång i SVT:s Cyklopernas lands Uppesittarkväll med ett gäng gäster, i år i fyra timmar.

– Ja, men vi presenterade det nästan som ett skämt. Så det var kul att vi fick göra det. Och får köra igen. Men jag ska svära mindre, jag inledde varje mening med att säga fan, vilket inte är så snyggt. Det borde bara varit i var fjärde mening. Men det är flera timmars livesändning. Sånt händer.

Två kalla senare är vi klara.
Och just i det här numret blir det i alla fall ingen straight medelmåtta på omslaget.