Så Mycket Bättre har sedan 2010 varit en av höstens begivenheter. Sverige har bänkat sig för att se tolkningar göras, tårar fällas, och genombrott begås.
Men i år har programmet kört rakt in i Hoburgsgubben. Tittarna har vänt både programmet och tolkningarna ryggen.
I år har bara två av den tsunami av låtar vi serverats varit inne och nosat på Topp50 på Spotify (Estradens Världen är inte vacker men det är vi och Stanna här), och bara nämnt bands Seinabo Sey-tolkning Jag borde gå har kommit upp i miljonen streams. Den forna TV4-succén är med andra ord långt ifrån Snacket på stan 2024. Och det är förståeligt.

För i år vill jag bara go all Brasse on redaktionen bakom programmet och gapa ”Fel, fel, fel!”
Visst, vi har fått fina möten och bra samtal. Särskilt Alcazars starka uppgörelse där Annika Fiore Kjeersgaard tog ton är redan en tv-klassiker. Men det är illa när man minns snacket före sången.
Hitsen har lyst med sin frånvaro. Det är för lågmält, för anonymt, för smalt. Man vill skrika som Ferdinand- matadoren: ”Stånga mig, sparka mig, gör nånting!” Att ta in Estraden, Alba August och Kerstin Ljungström, som har liknande musikaliska uttryck blir för mycket av det goda. Estraden-Lollo, Alba och Kerstin är alla skickliga artister, men hits har de inte fått till.
Och varför ta in artister som inte främst ÄR artister? Skickliga producenten Simon Superti har verkligen inte gjort väsen av sig som tolkare. Och han må vara en urskön kille vid middagsbordet, men att icke-sångaren Dregen varit med i vartenda avsnitt?

Att ta med artister som fortfarande väntar på ett folkligt genombrott har varit Så Mycket Bättres styrka. Det var ju här Laleh, Petra Marklund, Miriam Bryant (som när hon gick in på Grå Gåsen hade EN hit) och Miss Li fick sina breda genombrott. Och det har fortsatt, senast i fjol såg vi Ellen Krauss gå från okänd till folklig över en natt med sin Black Jack-cover. Men vi kan inte ha hur många såna akter som helst, då drunknar dom i varann.

På veteranfronten fick vi namn som verkligen inte har hits som fastnat i stugorna. Som tysta Sophie Zelmani och stiffe Perssons Pack-Per Persson (uttrycket i hans ansikte när ett återförenat Alcazar gjorde entré var lika trött som hans tolkningar). De tillförde liksom ingenting, varken i tolkningar eller samtal. Och så hade vi Arja och Noice-Peo som går in på det klassiska SMB-konton ”har hits, men gör ointressanta egna tolkningar”.

Andreas Lundstedt kom in med hits, även om det är tveksamt om han lämnar programmet med detsamma. Kvällens F.A.M.E (LeyLey) borde dock bli en. Till Gotland kom han med ryggsäcken full av bra material. Men det blir ju poänglöst om tydliga bangers som Not a Sinner Nor a Saint, Stay The Night, eller Driver dagg faller regn ska smulas ner till anonym oigenkännlighet.

Så vad göra? Går det att utföra CPR på SMB?
Jag fattar att Veronica Maggio, Robyn, Håkan Hellström, Mauro Scocco och Viktor Leksell antagligen får frågan varje år och fortsätter att tacka nej. Helt okej det.
Men det finns folkkära artister som både haft HITS och gör musik som inte presenteras med orden ”Jag har tagit ner tempot lite grann”.
Ett spår som SMB hårdnackat nekat oss är Mello.  Genom åren har vi bara fått ett par vinnare. Varför får vi inte fler folkkära Mello-favoriter som Magnus, Nanne, Jessica, Sanna, Bengtzing och Lotta Engberg? Var och en av dessa artister har minst tre låtar i ryggsäcken som ALLA svenskar kan. Det är mer än man kan säga om Persons Pack.
Eller nya Mellostars som Wiktoria, Ace Wilder, Medina, Cazzi Opeia eller Dotter? How about Fröken Snusk?
Och hela 90´s-ligan? Pandora, Drömhus-Therese, Da Buzz och Rednex? Betydligt roligare än Zzzelmani.
Hela dansbandssvängen har också nekats tillträde. Att bara Christer Sjögren och Olle ”Lasse Stefanz” Jönsson bjudits in under FEMTON säsonger är en skymf mot en genre som är snorstor i Sverige.
Och förresten: Kan en åttiotalssnubbe som Per Persson vara med så kan man ge plats åt 80´s-ikonen Ankie Bagger också. Where Were You Last Night har fler streams än Perssons Packs största hit.

Så, ge programmet en sista chans och våga blanda upp lite. Ge oss artister som inte är rädda för uptempo, trallvänligt och dans.
Annars säger jag som Darin: What´s The Point?