”Det finns säkert lite snuskigt…” – Benjamin Ingrosso om nya ”Pink Velvet Theatre”

– Vad brun du är, utbrister Benjamin Ingrosso när han ser mitt ansikte.
– Ah, tack, jag var i Spanien förra veckan.
– Vad kul! Jag kom hem från LA häromdagen och brände mig i pannan. 
Han sätter sig i den stora vita fåtöljen i den stora rosa teatern. Nya plattan ”Pink Velvet Theatre” ska firas och han träffar journalister på löpande band. Men han har alltid tid för lite snack innan, alltid lika o-påklistrat trevlig. Man känner sig sedd av Benjamin Ingrosso, och Gud vet att det inte är vanligt när man träffar stjärnor av hans kaliber.

Arbetsnamnet ”Pink Velvet Theater” skapades för två och ett halvt år sedan, av Benjamin själv, kompisen Tim och Benjamins evige stylist/polare/musa Dennis Bröchner.
– ”Pink Velvet Theater”, är ett alternativt universum. Det som händer i mitt huvud när jag dagdrömmer, och det har jag nu försökt förmedla i musik.

Pink Velvet Theatre låter lite snuskig tycker jag…
– Ja, men det finns säkert lite snuskigt… Man får också tolka det själv lite. ”Pink Velvet Theater” kan ju vara något annat också.

Okej, som?
– Ja men, du vet. Pink Velvet och lite.

Nej, jag vet inte.
– Jo, du vet det visst (skrattar).

Vi släpper rosa sammet och dyker in i musiken istället: Större delen av låtskatten på ”PVT” har Benjamin redan släppt som singlar, eller så har han spelat låtarna på sin hyllade sommarturné. Back To You, Angela, Worst In Me och I Know I Know får i och med plattan Spotify-release.
– Folk förväntade sig kanske att höra låtar de kunde känna igen på turnén, och så stod jag där och sjöng låtar de aldrig hade hört. Men jag hade sånt förtroende i de nya låtarna. Det  var som TikTok fast live. För på TikTok då spoilar man ju låtar innan de släpps. Så det är ju lite så vi gjort, fast organiskt.

Är det någon av låtarna som du spelade live där du blev förvånad över responsen?
– Better Days var en sån, vi döpte ju turnén till Better Days innan den ens var släppt även om jag spelade den förra sommaren på Allt är vackra-turnén. När den väl släpptes, så var vi i Paris och den energin och euforin när vi gjorde den…Gud.  Det kanske inte är största Spotify-hiten men det är verkligen den roligaste låten jag vet att göra live. Det är skönt att låtar kan få andra liv.

Finns det en låt som var så nära att komma med på Pink Velvet Theatre, men som inte kom med?
– Ja, det gör det. Men den ligger där och väntar på att rätt tajming. Låten finns faktiskt med på skivan, man hör den i bakgrunden av PVT. Den är skitbra, men passade bara inte. Det blev så tydligt vad som var ”Pink Velvet Theater” och vad som inte var det.

Hur är det att stänga en platta, när allt ska vara klart och man inte kan ändra nåt?
– Jag har tänkt så mycket när jag satt ”setlist” till skivan. För mig har jag alltid utgått ifrån vad jag minns i huvudet. Och glömmer jag en låt börjar jag ifrågasätta den. Behöver den jobbas på något sätt? Men nu, varenda spår finns där av en anledning. Och ja, jag får nya låtidéer hela tiden, och jag sitter ofta på restauranger och ber om servett och penna.

Av de osläppta gillar jag Angela bäst. Jag tyckte den var fantastisk när jag hörde den på Way Out West.
– Åh tack. Vi höll på att skriva en låt och fastnade vi lite. Efter en halvtimme sa jag att jag skulle vilja göra en låt som kändes tidlös, med en klassisk Abba-refräng. Sen har den utvecklats som fan med hela det där outrot som blir ett slags crescendo. Där man bara känner att man flyger upp till en himmel.
– Alla låtar har en liten ”easter egg story” och för mig och ”Miss Angela Darling”… Jag måste ha fått henne i huvudet när mamma spelade Peter Pan går åt helvete. Wendy heter ju Miss Angela Darling och Peter Pan väntar någonstans på henne. Han ser ju henne bara från ”a far” och väntar på att hon ska komma till Neverland.
Och allt det där var bara omedvetet, det fanns bara i bakhuvudet och blev tydligt för mig när låten blev till.

Vad inspirerar dig just nu? Du kollar inte mycket på tv?
– Nej. Jag vill bli bättre på att se filmer och sånt. För det räcker med att jag ser någonting och så blir jag superinspirerad. När jag väl går och ser en konsert då kommer jag tillbaka med 40 idéer. Min kompis Oscar (som sitter med en bit bort under intervjun)  tvingade mig att gå och se Beyoncé. Det var en jättestor anledning till att Allt är vackra-turnén blev det den blev. Jag måste bara komma iväg.

Om Pink Velvet hade varit ett fysiskt ställe, vem hade du velat se uppträda där?
– Oj, bra fråga. Jag hade velat se ett Diggiloo, massa artister. Elton John, Freddie Mercury, Gene Kelly och Franz Ferdinand. Men jag tror att den jag mest velat se live var Michael Jackson. Michael är för mig… Det finns ingen som Michael Jackson. Det kommer aldrig finnas.

Jag tänkte kolla några HBTQ+artister med dig, och se vad du tänker när jag säger dem:
– Ah, kul. Kör!

Chappell Roan.
– Älskar! Jag var precis och skrev en låt med Justin Tranter som har skrivit Good Luck Babe. Och jag till honom att den ligger på min topp-hundra av låtar som någonsin skrivits. Det är najs att höra en ny låt i dag och känna att den hamnar på ens topp hundra-lista. Det är inte ofta det händer! Och jag tycker hon är helt jäkla crazy på ett fantastiskt sätt.

Troye Sivan.
– Älskar! Det han gör med Charli XCX nu är fantastiskt. Han har också skrivit väldigt mycket med kollegor och svenskar som jag beundrar. Hans förra skiva tyckte jag var skitbra, 90-talsvibbar liksom.

Lil Nas X.
– Jag gillar lekfullheten och att det är helt bananas. Konstnärsmässigt tänjer han på gränser, men det är inget jag själv lyssnar på.

Billie Eilish.
– Otrolig. Hon gör väldigt sofistikerad pop med otrolig finess. Fast man inte kanske fattar det när man hör låtarna första gången…

Victoria Monet.
– Dör. Det har varit min favoritartist och hennes ”Jaguar”-platta är en platta jag lyssnat på så mycket.

Sam Smith.
– Jag älskade Sams förra låtar med Disclosure-grejerna. Och sen älskar jag ju Unholy, som min polare Ilya Salmanzadeh varit med och skrivit. Den är ju lite inspirerad av Vyssan Lull, och är ju fantastisk.