Storyn är enkel: Sjungande tjejtrio kämpar för framgång i 60-talets USA, stöter på patrull av flera olika anledningar, och så blir det stormigheter inom gruppen när avundsjukan visar sitt fula tryne.
Här finns ingen tid för nån seg upptakt, så vi kastas rakt in i en talangtävling där en spegelbackdrop effektivt ramar in livefeelingen med publik. Känslan av att scenen bitvis svämmar över av talang och skickliga sångare sitter i från start. Här finns ytterst få svaga länkar och huvudrollerna är rollbesatta med sådan fingertoppskänsla. De uppnår sin fulla potential på ett strålande sätt.  

Annons
Annons

I flera nummer funkar den sparsmakade scenografin bra. Visst, den kanske är i enklaste laget då vi serveras raka motsatsen till lyxigt inramade Moulin Rogue The Musical, föreställningen som Dreamgirls avlöser på China. Men Less is ibland more när de tre huvudrollsstjärnorna får sångskina i fantastiska kläder signerade Lehna Edwall (som också gjort just scenografin).

Foto: Mats Bäcker

Laila Adele är fullkomligt fenomenal som Effie, rollen som gav Jennifer Hudson en Oscar och Jennifer Holliday the role of a lifetime. Adeles röstresurser verkar aldrig sina och när hon ger sig i kast med paradnumret Jag stannar (And I Am Telling You I´m Not Going) reser sig hela salongen upp. Lika vackert som välförtjänt.
Som showstoppande musikalnummer är nämnd låt, och duetten Lyssna (Listen) i en klass för sig. Adeles och Janices röstbrottning i den sistnämnda är otrolig. Också det blir en stund sittdynorna i salongen får vila då publiken än en gång euforiskt reser sig.

Ingen av stjärnorna på scenen ska bära hundhuvudet för Tom Eyans tunna originalmanusbygge, för jag har en liten gås oplockad med upptakten till nämnda fantastiska nummer. Det känsloutspel som bjuds i låtarna känns inte helt i linje med dialog och story som bygger upp till dessa efterlängtade nummer. De står liksom ut som två mäktiga skyskrapor som plötsligt dyker upp i den rätt tunna handlingen. Jag känner mig inte så tagen av karaktärernas öden att jag blir gripen av den känsloexplosion låtarna bjuder som del av berättelsen.
Men som musiknummer är de outstanding.

Vid sidan av Laila Adeles magiska insats plussar jag gärna Janice Kavander. Hon är riktigt bra som Deena, rollen Beyoncé gjorde i filmen från 2006.  Hon har poprösten och karisman som känns helt självklar i fronten av ett Supremes-liknande band. Mary N´Diayes Lorrell skiner även hon och har några tunga scener där hon får visa att hon är långt ifrån gosig om hon blir stoppad från att följa sina drömmar.

Att de tre brudarna i fronten skulle skina anande jag, så därför blev jag överraskande knockad av kvällens publikfavorit (vid sidan av Laila Adele); Prince Mpedzisi. Jäklar vilken pondus, komisk tajming och kattighet han har i rollen som kaxigt slemmige men sedermera självsäkert charmige Jimmy. Wow! Den testosteronfyllda dans- och sånguppvisningen Slåss med alla medel är lika tight som hans brallor. Mycket tack vare Zain Odelstål som än en gång visar att han är en av Europas bästa koreografer. Så snyggt.

Foto: Mats Bäcker

Greppet att sjunga fram delar av dialogen är mindre snyggt. Särskilt en konfliktfylld scen mellan Mary N´Diaye och Prince Mpedzisi balanserar farlig nära genansens rand. Och varför måste varenda rollfigur upprepa varandras namn till förbannelse i princip varje replik? ”Jimmy, gör inte så”, ”Varför säger du så, Curtis?”, ”Deena, du måste förstå…”
Men jag misstänker att den rutinerade arbetsduon, regissören Edward af Sillén och manusöversättande Calle Norlén, varit rätt hårt bakbundna av de snäva ramar som de som äger rättigheterna till originalet satt. Och detta till trots är Norléns svenska översättning av låtarna snitsigt sömlös. Man saknar inte de engelska originalen av låtarna de minsta.

Så, bortsett en inte helt gripande story och lite dialogdumheter är Dreamgirls sevärd: Enbart Laila Adeles röstuppvisning och Prince Mpedzizis självsäkra stjärnighet är skäl nog att spana in den svenska versionen av en av 2000-talets mest omtalade musikaler.