Eurovision-finalen är nu komplett och ytterligare sex låtar har fått lämna tävlingen.
Att Schweiz Nemo skulle ta sig vidare kunde man se från månen, och hen levererade sitt svensk-regisserade akrobatiknummer lika säkert som alltid. Nemo sjunger ju verkligen orimligt bra när hen balanserar sig fram i The Code. Och nu har vi alltså två icke-binära artister i finalen! Hurra för representation! Och det var gulligt att hen hade en välkammad non-binary-flagga i handen när finalisterna avslöjades. Nemo kommer garanterat att hamna högt, mycket tack vare jurygrupperna som går igång på röster. Men kan hen hota Baby Lasagna? Nej va?

Annons
Annons

Nederländernas Joost Klein övertygade också med sin Europapa, men inte heller där kan jag se vinst. Den är för simpel.
Bland övriga finalister märks våra grannar i Estland och Norge, Grekland seglade också snyggt vidare, liksom Österrikes rave, och Georgien. Och visst, Israel tog sig till final.

Skrällar? Jodå, Lettland hade inte många räknat med. Och att den gick vidare gjorde att väntade finalisten Belgien föll bort. Men Mustii sjöng inte så bra när det gällde.
Danska Saba föll också bort, trots att hon sjöng bättre än någonsin. Synd, och därmed fortsätter Danmark att missa final I Eurovision. Senast var 2019.

Programmet var lika lyxigt som sist, med härliga ESC-tillbakablickar, stora gästartister och ett underbart manus. I det stora numret om att vi svenskar älskar Eurovision, är jag orimligt förtjust i låten som spelades i den fejkade finska mellanakten: Levan Polkka. En underbar liten skatt att upptäcka (och dessutom en ljuvlig liten blinkning till manusparet Edward af Silléns och Daniel Rehns tidiga showutflykter med dragduon Tollie & Dolores där de gjorde den väldigt underhållande.
Och hur kul är det inte att Lynda Woodruff är tillbaka? Sarah Dawn Finers EBU-kvinna är verkligen en kultig ikon.