Micael Bindefeld: ”Jag har nog alltid vetat att jag gillar killar”

I sin självbiografi, som han skrivit tillsammans med journalisten Malin Roos, berättar Micael Bindefeld förstås en hel del om galafester, skandaler och kändisar. Men även om sin uppväxt, att komma ut, sina judiska rötter och sitt stora trädgårdsintresse. En stor del av boken handlar om Micaels familjeliv tillsammans med maken Nicklas Sigurdsson och parets son Simeon som fyller sju år i sommar. På köpet får man en känslostark berättelse om hur det kan vara att skaffa barn med hjälp av äggdonator och surrogatmamma.

QX reporter Pär Jonasson stämde träff med Micael Bindefeld, 63, på hans kontor vid Karlaplan för att ta reda på lite mer om hans tankar kring att skriva sin självbiografi, och en väldigt avslöjande sådan.

Vilka fördomar om dig finns som du gärna skulle vilja sticka hål på, kanske med hjälp av den här boken?

– Att jag är hård och sträng, när jag i själva verket är snäll och omtänksam, speciellt privat.

Tror du att man får en annan uppfattning om dig efter att ha läst din självbiografi?

– Jag har ingen aning om vad folk har eller får för bild av mig, men boken är nog så nära sanningen man kan komma utan att lära känna mig privat.

Hur utlämnande måste man vara för att ens självbiografi ska kännas intressant och relevant för läsaren?

– Både jag, min förläggare Abbe Bonnier och Malin Roos som hjälpt mig skriva, var alla överens om att boken skulle vara utlämnande och hudlös på ett sätt jag aldrig varit tidigare. Annars skulle jag inte ens vilja läsa den själv. Vi bestämde också att den inte enbart skulle handla om en massa kändisar, utan att jag även skulle våga prata öppet om mitt privatliv.

Något du tyckte var lite pinsamt att berätta om?

– Eftersom jag kommer från en familj med hög integritet, så tycker jag nog att det mesta har känts, om inte pinsamt, så i alla fall ovant att berätta om. Jag har ju under 40 års mediakontakter lärt mig hur man kryssar runt känsliga ämnen.

Nämn en person du tycker ska läsa boken!

– Ja, gaykillar som inte vill avstå familjebildning och barn. Det är ganska många namnkunniga bögar som har kontaktat mig och Nicklas och frågat oss om vår resa när det gäller Simeon, och som vi har gett råd. Nu kan man läsa allt i boken.

Stämmer det att du har Christer Lindarw att tacka för att du flyttade från Göteborg till Stockholm och fick en karriär här?

– Ja, han var definitivt en av dem. Han förmedlade kontakten så att jag kunde börja jobba på Stockholms då hetaste salong Bo-Görans. Christer hade jag lärt känna i Göteborg när han uppträdde med After Dark på restaurang Trädgår’n.

Vilka var dina första kändiskunder på Bo-Görans?

– Pernilla Wahlgren var en av dem, jag fixade ju hennes Piccadilly Circus-look. Det tog inte många månader innan jag klippte alla innetjejer, som Carola, Lili & Susie, Gigi Hamilton, Lisa Nilsson, Eva Dahlgren…  Jag var ansvarig för alla dåtidens upptuperade och hårdsprayade Mello-frisyrer (skrattar)

Foto: Peter Knutson

Du gjorde också stylistuppdrag för bland annat skiv- och tidningsomslag – nämn något som stack ut lite extra!

– En hel del av de där bilderna har blivit legendariska, exempelvis omslaget till Ace of Base första platta. Det händer fortfarande att bandets ”hard core fans” från utlandet kontaktar mig och ber om detaljer från fotograferingen.

På ditt första event, invigningen av en Levis-butik, dök den berömda modedesignern Sighsten Herrgård upp. Han hade då precis berättat offentligt att han hade HIV. I boken kallar du honom för din mentor, kan du berätta lite om er relation?

– Sighsten var väldigt omtänksam och generös mot mig. Han var hjälpsam, kom med råd och tips, och presenterade mig för alla när jag var ny i stan. Men det blev ju tyvärr under en ganska kort period på grund av hans sjukdom.

Hur påverkades du av AIDS-epidemin, hade du många vänner som dog?

– Ja, exempelvis var det några i After Dark-gänget som gick bort, och flera dansare och frisörer jag kände väl. Det var väldigt dramatiska år, men det är svårt att förklara hur det var så här i efterhand. På något sätt blev ju även det vardag. Men visst var jag orolig, speciellt i början innan man riktigt visste hur hiv smittade. Jag var själv flera gånger rädd att jag blivit smittad, jag är ju aningens hypokondriskt lagd. Samtidigt visste jag ju vad jag gjorde och med vem. Speciellt som jag varken nyttjar alkohol eller droger.

Micael Bindefelds första riktiga eldprov som festfixare var premiären för filmen ”Vem satte dit Roger Rabbit ” i december 1988. Epitetet ”alla var där” har sällan varit mer adekvat. Kungsgatan spärrades av så att alla kändisar i tur och ordning kunde köras fram till biograf Rigoletto i limousiner. I en av dem satt Barbro ”Lill Babs” Svensson tillsammans med döttrarna Malin Berghagen och Kristin Kaspersen, och en fotograf från SVT så att tittarna kunde följa allt som hände i direktsändning. Himlen lystes upp av stora svepljus, fotografernas blixtar smattrade och i foajén sjöng Kayo och Efva Attling Jessica Rabbit-sånger. Premiären satte en ny standard för kändisevent, och sedan dess har Micael Bindefeld behållit sin position på festfixartronen.

– Det var första gången på flera årtionden som det arrangerades en riktig galapremiär i Stockholm. Det blev mitt stora brejk, konstaterar han.

Har du någonsin blivit starstruck?

– Det har jag säkert blivit, men med åren blir man lite mer krass och märker att de flesta kändisar är som folk är mest. Men det är klart, att äta lunch med Dionne Warwick eller att träna på gym med Clint Eastwood var ju rätt speciellt. Visst kan jag ibland bli nervös, men det beror mest på att jag har ett ansvar för att allt ska klicka.

Vem skulle du bli starstruck av att möta i dag?

– Jag skulle exempelvis gärna äta middag med Barack Obama, eller Barbra Streisand för den delen.

Vem är, enligt dig, Sveriges största stjärna just nu?

– Då väljer jag en kille och en tjej, Alicia Vikander och Nils van der Poel, vilka otroliga stjärnor!

Du skriver att du haft det ganska tufft när du tagit emot vissa internationella stjärnor som Grace Jones, Val Kilmer, Pierce Brosnan, Anna Nicole Smith och vår egen Anita Ekberg – vem av dem var allra besvärligast att jobba med?

– Jag får nog ändå säga Anita Ekberg, även om det känns lite orättvist. Vi lärde ju känna varandra väl och arbetade tillsammans med olika projekt under flera år. Men det blev allt mer komplicerat att hantera hennes alkoholproblem. De andra stjärnorna var ju bara här i korta perioder.

Vem är den trevligaste internationella stjärnan du träffat?

– Will Smith, faktiskt. Vi gjorde en stor grej när ”Men in Black” hade premiär. Han kom med ett jätte-entourage men var ändå så otroligt vänlig och omtänksam. En riktigt hyvens kille. När ett av hans fans blev knuffad och skadad i hysterin utanför premiärbiografen Sergel bestämde Will sig för att dagen efter besöka killen på sjukhuset. Men han var noga med att ingen media skulle få reda på det, utan ville bara möta och krama om den där killen, och skriva en autograf.

I början av din ”festfixarkarriär” blev du ofta hånad i pressen, berätta!

– I boken kan man läsa några citat som jag tycker talar för sig själva. Tonen var, om man uttrycker sig diplomatiskt, allt annat än hövlig. Man talade om mig i ganska kränkande termer, och i media i stort fanns en underton av homofobi.

Ett exempel på just homofobi är ju Magnus Ugglas textrad i klassikern ”Jag mår illa”: ”Illa, jag mår illa, då fröken Christer snubblar till och råkar spilla. Så att fru Bindefeld får sås på kragen, över magen.” Minns du hur du reagerade?

– När jag hörde låten första gången undrade jag varför han nämnde min mamma, (skrattar). Men den typen av gliringar och kommentarer om hur man ser ut och klär sig känns numera fullkomligt förlegade och hade inte kunnat passera i dag.

Du prydde QX omslag 1998, men i texten framgick det inte att du är bög?!

– Nej, det var inget jag pratade om offentligt då, och jag blev ganska indignerad när journalister ställde frågor om mitt privatliv. Inför mina nära vänner hade jag varit öppen sedan jag var 17 eller 18.

När visste du att du är gay? I boken berättar du att du redan som tioåring var kär i Pelle i ”Vi på Saltkråkan”?

– Det stämmer, men jag var ju kär i Malin också! Jag har nog alltid vetat att jag gillar killar, men samtidigt hade jag som ung mycket tjejer och flickvänner. Det fanns ju inga Jonas & Mark då, så jag visste inte riktigt att man kunde bli ihop med en kille. Jag gick till stadsbiblioteket för ta reda på hur homosexuella är, men kände inte alls igen mig i beskrivningen som gavs, som att ”homosexuella killar gillar bjärta färger”…

Dina första (dans)steg in i gayvärlden var på nattklubben Bacchus i Göteborg när du gick på gymnasiet – vad betydde den för dig?

– Det var visserligen en gayklubb, men samtidigt Göteborgs hippaste och coolaste ställe, ungefär som After Dark var i Stockholm. Jag gick dit med mina kompisar utan att vi var uttalat gay. Jag minns att det var en ganska underbar transa, hon kallade sig Wilma, som jobbade i garderoben.

Men så gick du en kväll hem med en fyra år äldre modell och dansare vid namn Hugo – berätta!

– Då ändrades allt, det var första gången jag förstod att jag kunde bli förälskad i en kille, och det blev jag verkligen. Han var jättevacker, arbetade som modell, var dansare på Stora teatern i Göteborg och en av de första dansarna i After Darks show.

Sedan kom du ut inför dina närmaste vänner, vilket verkar ha varit ganska odramatiskt?

– Ja, även om de blev rätt förvånade eftersom jag hade haft så mycket tjejer. De hade inte ens reflekterat över att jag kanske var gay.

Men när du kom ut för dina föräldrar blev det lite mer dramatik, det började med att du fick ett blomsterbud från en kille?

– Mamma blev såklart förvånad och sa ”Vilka fina rosor, vem har skickat dem?”. När hon sedan såg att de kom från en Thomas sa hon ”Vilken kille skickar rosor till en annan kille?”. Då svarade jag ”Han kanske tycker om mig”, och då förstod hon. Det visade sig att hon egentligen redan visste, sådär som mammor oftast gör.

När du lite senare berättade för din pappa frågade han er familjedoktor om råd för hur du skulle bli ”frisk”?!

– Det första pappa sa var ”Du behöver inte vara orolig, vi fixar det här”. Väldigt omtänksamt och samtidigt sjukt klantigt, men man får tänka på att detta var i en annan tid och att han bara ville mig väl. Pappa trodde att ”det” skulle försvinna bara genom att jag slutade tänka på killar. Han kontaktade vår gamla barnläkare, som jag besökt sedan jag var liten, för att be om råd. Doktor Stenberg, som han hette, svarade då till pappas förvåning ”Att du är här säger mycket om din och din sons relation, och att han har ett stort förtroende för dig. Det är något du ska vara väldigt stolt över”.

”Som pappa i ett samkönat äktenskap kändes det viktigt och fint att visa upp vår familj och stå upp för det. Speciellt i de tider vi lever i”

En kväll när du var på en RFSL-fest sprang du på din lillebror Thommy, som du då inte visste var gay?

– Ingen av oss visste då att den andre var gay. Vi har helt olika bilder av det där mötet, men enligt mig sa jag ”Vad gör du här?”. Och han svarade ”Vad gör du här?”. Båda blev såklart lite generade. Egentligen var det jobbigast för mamma och pappa, både de och jag hade ju sett Thommy som ”livlinan” för att de skulle få barnbarn. Då visste jag förstås inte att jag en dag skulle bli pappa, men jag är glad för att i alla fall mamma fick träffa Simeon innan hon dog.

Har det faktum att både du och din bror är gay gjort att ni kommit närmre varandra?

– Nej, det tror jag inte. Det har inte varit en så viktig grej för oss, utan väldigt odramatiskt.

Du berättar i din bok att du pushade Christer Lindarw att komma ut, och att du coachade Anja Pärson inför hennes ”komma ut–Sommar-prat”?

– Ja, det blev ju världens grej när Christer berättade att han är gay i Månadsjournalen 1996, men också bra pr för After Dark. Att någon ens blev förvånad säger ju en del om den tiden! Anja, som också är en god vän, var jag mer ett allmänt stöd för. Hon bad mig om råd hur hon och Filippa skulle hantera media i samband med att hon kom ut offentligt.

Vilken bild tror du att hbtq-communityt överlag har av dig? 

– Oj… Jag vet inte riktigt om jag vet det, eller om jag ens bryr mig. Jag kan inte gå omkring och leva mitt liv efter vad andra tycker och tänker om mig. Men jag beskriver ärligt i boken hur jag har haft dåligt samvete för att jag inte tidigare var öppen med att jag är gay, eller engagerade mig mer i gayrörelsen, vilket till en del berodde på att jag inte riktigt kände mig hemma i den världen. Det livet jag lever i dag hade ju inte varit möjligt utan alla dem som gått före och visat vägen. Men det försöker jag kompensera för nu. Jag känner att jag nu som pappa, och vi som familj, har en helt annan plattform. Att vi kan visa upp hur en familj med två pappor kan se ut.

Och ni har gått, hela familjen, tillsammans i Pride-paraden!

– Ja, ett par gånger. Efter att tidigare ha bojkottat Pride-paraden, eller möjligen tittat lite i smyg, så kändes det plötsligt som den mest naturliga sak i världen. Jag har inte tidigare känt något behov, och inte känt igen mig i delar av paraden. Men som pappa i ett samkönat äktenskap kändes det viktigt och fint att visa upp vår familj och stå upp för det. Speciellt i de tider vi lever i är det viktigt att visa upp att familjer kan se ut på olika sätt.

Vad tycker du annars om Pride?

– Det hade såklart varit bra om Pride inte hade behövts för opinionsbildningens skull, men tyvärr behövs det. I Sverige är ju acceptansen enormt hög numera, förutom när det kommer till transpersoner som verkar vara de högerextremas nya måltavla. Titta bara på det där Lucia-tåget i Dalarna som stoppades av SD för att tåget hade en icke-binär Lucia!

Vad anser du förresten om Drag Race Sverige?

– Det är kul! Jag tycker att Robert Fux är fantastisk i allt han gör, både rolig och klok, och en riktigt bra skådespelare.

QX-gaygala har du varit på ganska många gånger?

– Ja, typ varje år. Det är otroligt roligt att vara gäst på QX-galan. Det är ju den bästa galan som görs, mycket tack vare Anders Öhrman som är ytterst ansvarig. Han lyckas realisera sina visioner på ett kul och oerhört kreativt sätt. Han är ett geni!

Foto: Privat

En sommardag år 1995 inträffade något som skulle vara helt avgörande för Micael Bindefeld på det privata planet – han träffade sin man Nicklas. Nu har de varit ett par i över 27 år och har sonen Simeon, 6, tillsammans.

Ert första möte var på en badklippa, berätta!

– Det var ungefär så det var… Som för de flesta par var det initialt en ömsesidig attraktion, och på vår första riktiga dejt var vi rörande överens om att vi absolut inte skulle inleda ett förhållande.

Hur kommer det sig att er relation ändå har hållit alla dessa år?

– Ömsesidig respekt, att vi har kul tillsammans, hittar på roliga saker ihop, och att vårt förhållande hela tiden utvecklas. Att skaffa barn och bilda familj har såklart också stärkt vårt förhållande på ett fantastiskt sätt.

Varför hemlighöll ni ert förhållande så länge?

– Vi såg ingen anledning till att berätta om det. Hade vi inte skaffat barn hade vi nog fortfarande inte berättat offentligt om vårt förhållande.

Ni skaffade ju barn med hjälp av äggdonator och surrogatmamma i USA – funderade ni någonsin på att skaffa barn med en kvinna som kunde vara delaktig i föräldraskapet?

– Nej, aldrig. Vi ville ha Simeon helt för oss själva, bara tanken på att behöva lämna bort vårt barn varannan vecka… Vi har flera exempel i vår umgängeskrets som valt att ha delad vårdnad med barnets biologiska mamma, något som fungerat bra i vissa fall medan det i andra fall blivit väldigt rörigt.

Vad var det jobbigaste med hela surrogatprocessen? 

– Det jobbiga är osäkerheten, man vet ju inte hur graviditeten ska gå och mycket annat, precis som för alla blivande föräldrar. Men vi har blivit väldigt bra bemötta överallt och har haft en fantastisk upplevelse där nästan allt gick som på räls. Ända fram till det akuta kejsarsnittet… Och så var det lite krångligt att komma in i Sverige med ett barn som är fött utomlands. I Sverige finns fortfarande inga egentliga rutiner utan varje region gör lite som den vill, så vi var tvungna att ta hjälp av en jurist för att navigera i den svenska byråkratin.

Tycker du att lagstiftningen i Sverige borde ändras så att det blir lagligt att skaffa barn med hjälp av surrrogatmamma?

– Absolut! Framför allt vad gäller altruistiskt surrogatmödraskap, alltså att kvinnan som bär barnet gör det utan någon ekonomisk ersättning. Och att man förenklar för surrogatfödda barn att kunna få svenskt personnummer och medborgarskap.

Efter att du och Nicklas gästade Carina Bergfeldts talkshow blev det ett himla ståhej i media och anmälningar av SVT på grund av surrogatfrågan, hur tänker du kring det?

– Jag blev förvånad. Vi har varit öppna tidigare med att vi skaffat barn via surrogat utan att ha stött på några negativa reaktioner. Men jag hyser den största respekt för de som tycker olika i den här komplexa frågan. Vi är bara två killar som ville bygga en familj. Vi har gjort vad vi kunnat  för att säkerställa att allt gått till på ett värdigt, legalt och respektfull vis. Sju år senare har vi fortfarande en fin kontakt med både värdmamman och hennes familj.

Har Simeon undrat över varför han har två pappor?

– Vi tänker aldrig på att vi har en annorlunda familjebildning, men pratar ofta om Simeons ”magmamma” Dominique och tittar på bilder på henne tillsammans. I Simeons skola är det aldrig någon som kommenterar att han har två pappor, även om det har hänt att någon kompis sagt att hen också vill ha det. Så det hela är väldigt odramatiskt, och jag tror faktiskt att Simeon är ganska stolt över sina pappor.

Köp boken i QX-shop!

Foto: Peter Knutson