It’s a Sin stjärnan Olly: ”Serien satte igång en viktig nationell diskussion om hiv”

I vintras fick Olly Alexanders insats i AIDS-tematiska dramaserien It´s a Sin oss att gråta, i våras rycktes vi med i hans och Elton Johns mäktiga tolkning av nämnda Pet Shop Boys-låt, och nyligen släppte Years & Years, med en numer ensam Olly i fronten, singeln Starstruck. QX fick ett exklusivt snack med 31-åringen från Harrogate, den lilla staden i nordvästra Storbritannien där tyska Nicole en gång i tiden frälste Europas tittare med Ein Bisschen Frieden då Eurovision 1982 anordnades där.

Efter att Years & Years andra två medlemmar, basisten Mikey Goldsworthy och synthspelaren Emre Türkmen, gått vidare till andra utmaningar är det Olly Alexander som ensam frontar bandet och för fanan vidare. Med hits som King, Shine och If You´re Over Me har trion gjort Years & Years till ett namn, och nu fortsätter Olly (precis som tidigare) att skriva musiken, med producenthjälp av Mark Ralph, som jobbat med Jess Glynne och Clean Bandit.

– Jag skriver mycket på piano, tar med det till Mark och så jobbar vi med det. Det har varit kul att vara friare, att få fokusera på den typ av dansmusik Years & Years gjorde på första plattan.

Inspirationen kommer från artister som hördes under den era då It´s a Sin utspelade sig: Joy Division, Human League och Sylvester, men även från bandet vars superhit gett namn till serien, Pet Shop Boys.

Olly Alexander hyllades för sin insats i It´s a Sin, om ett gäng unga människor mitt i hiv/aids-krisen i Storbritannien under åttiotalet. Serien, som i Sverige visas på HBO Nordic, skapades av Russell T Davies och han har berättat i intervjuer att han direkt kände att Olly var Ritchie, redan efter första audition. Att ha en huvudroll i en så här stor serie både skrämde och lockade Olly.

– Det är jobbigt att se sig själv, men jag kände att bara jag inte strular till det eller förstör serien så tänker jag att jag gjort ett bra jobb (skrattar).

Har du fått många skådiserbjudanden efteråt?
– Inte så många faktiskt. Jag skulle älska att göra nåt igen, för skådespelandet är något jag gärna vill fortsätta med.

Han berättar att It´s Sin rörde upp känslor i hemlandet. Eran då serien utspelar sig var ohygglig för de som fick en diagnos.

– Det är en tid som rör upp många känslor. Allt beroende på var du var i livet, och hur gammal du var under den här tiden. Hysterin kring hiv/aids ägde rum i skymundan, och att både hiv/aidsdrabbade och HBTQ+personer behandlades så här är nyheter för många. De som är unga idag hade ingen aning om att det gick till så här för trettio år sedan. Jag fattar att det är otroligt känslomässigt.

Hur är attityden till hiv/aids idag i Storbritannien, och har serien påverkat något?
– Jag har hört att efter att serien visats så fyrdubblades testandet av just hiv i Storbritannien. Serien satte igång en viktig nationell diskussion som tog itu med stigmat kring hiv/aids. Det är viktigt att se hur långt vi har kommit med exempelvis PrEP, medicinering och kunskap, och det var stort att höra att min familj och vänner diskutera ämnet. Visst finns stigmat kvar, men vi är i en annan tid och på en annan plats nu. Jag är så tacksam för den fight som tagits av de som gått före mig.

Vad skulle du säga är den viktigaste frågan på regnbågsagendan idag i Storbritannien?
– Åh det är mycket…. Men attackerna mot transpersoner är skrämmande. Överhuvudtaget är den allmänna tonen anti-trans. Vi har ju vår Gender Regocnition Act som varit uppe för godkännande flera gånger, men regeringen vägrar säga ja till den. Vi som community måste sluta upp bakom våra transsyskon och ge dem det stöd de förtjänar.

På din wikipedia-sida står det att du är en ”LGBTQ advocate”, ser du dig som en talesperson för regnbågscommunityt?
– Jag vill alltid lyfta LGBTQ-personer när jag kan. Jag är bög själv och jag har gjort det till ett personligt mission att infiltrera straighta sfärer med min gayness. Kan jag hjälpa någon kommer jag göra det.

–Sen är det där lite av ett ”moment 22”, för trots att jag är öppen och så är det ju inte allt jag är. Jag är ju underhållare först och främst, men det är viktigt att säga sin sanning och får jag frågor pratar jag om det.

Det är känt hur tuffa restriktioner Storbritannien har haft de senaste året, och flera långa lockdowns med förbud att träffa andra har gjort att britterna varit isolerade i långa perioder. Så även Olly.

– Jag tyckte det var utmanande i början. Jag gillar ensamhet, och kräver det från tid till tid, men… det blev överväldigande till slut. Jag hade så mycket tid och kunde ändå inte jobba med musiken. Men när jag väl tog mig igenom det och lärde mig funka med ensamheten, så hittade jag rätt.

Och att vara singel underlättar inte heller antar jag?
–Det har varit så jävla hårt (skrattar). Men att vara med sin partner 100 procent av tiden är också jobbigt. Jag är tacksam för det jag har. Det är viktigt att vara romantiskt med sig själv (skrattar).

Sist jag intervjuade dig hade du inte Grindr, har det ändrats?
– Ja, faktiskt! Jag har Grindr, men visar inte ansiktet. När jag hade en profil som visade mitt ansikte trodde ändå ingen på att det är jag. Så nu har jag en anonym profil för jag vill ju vara ”connected” till andra gays. Även om jag inte har så stor framgång tyvärr…

Du är över 30, men ser betydligt yngre ut. Stör det dig att åldras?
– OMG! Jag tänker på det hela tiden, men jag älskar att bli äldre för jag gillar mig själv mer för varje år. Den stora grejen är att jag fortfarande är ung och fånig till sättet, men jag gillar det jag ser med rynkorna och så. Alla säger ”Olly, du en sån twink” men jag har varit det i femton år nu jag börjar tröttna på det. Jag vill bli äldre och excentrisk (skrattar).