Premiär idag för filmen ”Cockpit” – sommarens feelgood-film?

Jonas Karlsson har huvudrollen och spelar piloten Valle som desperat söker nytt jobb. När han får höra att ett flygbolag söker efter en kvinnlig flygkapten drar han sig inte för att klä ut sig till kvinna och krypa i en åtsittande uniform. Han lånar sin systers identitet mot en helårsprenumeration på en morgontidning. Kollegan Cecilia lyckas bli störtförälskad i kaptenens nya jag.
Jonas, hur har det varit att spela kvinna?
– Det var kul och väldigt långa sminktider.
Hur förberedde du dig för rollen?
– Det handlade mycket om att bestämma vilken sorts tjej jag skulle vara, blyg eller tuff eller mjuk eller damig. Sättet att röra sig på var väldigt viktigt. Jag har ju använt mig av flera förebilder av kvinnligt kön. Sen var det ju väldigt mycket hår som skulle rakas och vaxas.
Kände du dig snygg som kvinna?
– Då och då kände jag mig snygg. I vissa lägen och i rätt ljus. Med rätt läpp-stift. Jag hade ju några favoritklänningar (skrattar). Bland annat en ganska kort småmönstrad som jag gärna hade köpt loss om jag hade varit kvinna. Däremot blev jag aldrig riktigt bekväm i pilotuniformen.
Har du spelat kvinna innan?
– Bortsett från någon crossdressövning på scenskolan är det första gången.
Vad skiljer det manliga och kvinnliga könet åt när man spelar en sån här roll?
– Oj. När man gör en sådan här roll – en kille som klär ut sig till tjej och vill få det att kännas trovärdigt – får man ju lov att utgå ifrån klichéer och sedan söka sig vidare därifrån. Lite samma resa som Valle gör i filmen. Det intressanta var ju att visa hur Valle känner sig befriad av att få gå in i ett annat kön och upptäcker nya sidor hos sig själv.
Vilka fördelar och nackdelar har du haft som man i yrkeslivet?
– Mina manliga fördelar är nog oräkneliga. Allt från fler roller till högre lön.
Hur upplevde du dig själv som kvinna?
– Både lång och stor och jag tyckte att jag hade rätt snygga ben. Jag fick många komplimanger för det från kvinnor – och från några män också. Sen fick jag ett annat lugn och en viss pondus. Jag fick mer blickar och hamnade i centrum – det kändes som det fanns mer att titta på än om man är en vanlig snubbe.
Bästa erfarenhet från filminspelningen?
– Det var en väldigt intensiv och rolig inspelning överhuvudtaget. Men jag minns särskilt en gång när vi höll på med en scen och jag plötsligt fick syn på en gammal barndomskompis. Jag gick fram och hälsade men han kände inte igen mig. Till slut tokstirrade han på mig och utbrast ”Men du är ju en snubbe!”. ”Ja visst” sa jag. ”Det är ju jag. Jonas”. Då kände jag att det kanske skulle funka ändå.