I kväll ställer sig den svenska artisten och låtskrivaren Maya ”Rallie” Nalani i kulisserna i Rotterdam för att köra bakom Bulgariens bidrag i Eurovision. Rallie, som även är aktuell med egna singeln Too good har varit med och skrivit  Growing up is getting old som framförs av artisten Victoria Georgieva. Hon skrev den tillsammans med Helena Larsson och Oliver Björkvall som hon träffade på musikutbildningen Musikmakarna i Örnsköldsvik.

Annons
Annons


Hur kommer det sig att ni skrev låten ihop med Victoria?

– Under sommaren 2019 blev vi alla inbjudna till ett låtskrivarcamp i Bulgarien. Där fick vi skriva med olika artister, många som har varit med i Eurovision förut som exempelvis Kristian Kostov (2:a 2017 för Bulgarien) och Cesar Sampson (3:a 2018 för Österrike), och det var där vi träffade Victoria. På sådana camps slängs man in i nya sessions med nya människor varje dag, och jag hade säkert 25 sessions under de tre veckorna, men jag kommer ihåg just den när vi skrev Growing Up is Getting Old som om det vore igår. 

Ja, hur växte låten fram?
– Det började med att jag och Victoria satt i bilen påväg till session och letade bland våra ”notes” på mobilerna. Hon visade mig en med massa korta meningar som beskrev den känslan av att bli trött på att växa upp. Där väcktes textförfattaren i mig och det var som om vi lekte fram texten på nolltid. Det kändes bara så rätt. Men den skrevs inte i syfte med att den skulle till Eurovision. Vi hade ingen press att skriva någonting som skulle passa till det och jag tror att det är därför den känns så genuin. Vi ville bara skriva en bra låt.

Berätta vad den handlar om och vad det betyder för dig!
– Den handlar om att inte förlora sig själv när man växer upp och istället lära sig definiera exakt vad “växa upp” betyder för en själv. För mig har låten varit en slags terapi för att handskas med mina känslor. Personligen tycker jag att det är galet att så många, stora känslor får plats i en och samma hjärta. Det var ett av de teman som vi skildrar i texten “playing tetris with feelings, trying to keep them all inside”. När jag var barn tänkte jag mig att alla svar till livets största frågor skulle trilla fram genom att växa upp. Jag insåg ganska snabbt att det inte riktigt stämmer, och att alla människor bara testar sig fram. Growing up is getting old gestalter den processen och sammanfattar med den hoppfulla tanken att hur svårt livet än känns, så är den värt att leva.

I kväll väntar kval och tävlan i ESC, vad har du för relation till Eurovision?
– Det är ju världens fest! När jag var liten kollade jag varje år med min familj och det blev ofta passionerade debatter. Nu kollar jag mer med vänner och debatterna blir fortfarande lika passionerade, speciellt eftersom att vi kan nörda ner oss i själva musiken, men också njuta hur extravagant showen är. Att jag får vara med i Eurovision just i år blir otroligt meningsfullt för att min farmor alltid har berättat hur mycket hon önskar att jag skulle vara med. Nu när jag inte får träffa varken mina far- eller morföräldrar på grund av pandemin känns det enormt att få uppfylla en dröm som de har haft för mig. 

Vad har du för favoriter från förr?
– Några av favoriterna när jag var liten var Fairytale med Alexander Rybak och Playing with Fire med Paula Seling & Ovi, jag fastnade totalt för hennes catwoman outfit och dubbelsidiga pianot. Sen måste jag ju nämna Euphoria med Loreen… I år har jag även fallit hårt för det franska bidraget Voila med Barbara Pravi. 

Du är född i NY, uppvuxen i London och bor nu i Stockholm, vad är det som svenska musikskapare har som få andra länder i världen lyckas med?
– Det beror på vilka man jämför med. För det första så har vi ett socialt skyddsnät som ger oss friheten att hålla på med det vi har passion för. Jag tror att vi också i större utsträckning får och har möjlighet att utforska våra kreativa passioner i yngre åldrar. Sen finns den kulturella sidan. Vi har ett starkt kulturellt arv till exempel Abba, Max Martin, Roxette…. Med andra ord: många har banat vägen för vår generations kreatörer. 

Du beskriver dig som queer, vad är queer för dig?
– Ja, jag skulle beskriva mig själv som queer. För mig betyder det att jag faller för människan vare sig hen är en kvinna, man eller ickebinär. Pansexuell, bisexuell eller queer, vilket ord jag väljer har inte så stor betydelse för mig egentligen, men jag gillar ordet queer. Det lämnar utrymme för att utforska mer av mig. Inte bara gällande sexuell läggning men även min könsidentitet, och jag känner inte att jag måste skynda mig till en specifik “label”.

Nu släpper du en egen singel snart, men du har bemötts ganska oskönt av branschen. Bland annat har du fått höra att du måste gå ner i vikt för att bli popstjärna, berätta om det…
– Jag blev ganska chockad och illa berörd… va fan… har det med musik att göra? Vad har vikten och utseende att göra med musiken. Nada! På riktigt nada! Men det är inget nytt. Det finns orealistiska kroppsideal för kvinnor i denna bransch som i så många andra och den är svår att komma undan. För min del är välmående enormt viktigt och jag tror att det är så för många. Jag har en komplicerad relation med min kropp, men försöker att älska den för allt den gör för mig. Sen är det så att när jag äter och tränar rätt så mår jag bra. Det har ju såklart inget med själva musiken egentligen att göra men när jag mår bra så jobbar jag bättre och skriver bättre musik.

Du lär få skrivinspo av Buffy The Vampire Slayer, på vilket sätt?
– Jag hittade Buffy när jag var 15 år och hade aldrig sett något liknande. Det finns ingen annan serie som kan få mig att skratta eller gråta så mycket som Buffy. På ytan så är den en rolig vampyrserie, ibland med inslag av lite halvdåliga, skrattretande specialeffekter. Men dyker man ner i karaktärerna och storyn så känns det inte som man ens hittar en botten. Bland alla monstren och vampyrer hittar jag så många intressanta koncept till mina låtar.

Vem är favoritkaraktären?
– Svår fråga, för det finns många som är “near and dear to my heart”. Men jag skulle nog säga att favoriterna är Anya, Cordelia, fast då mer i spin-off serien Angel, och Faith.

Skaparen av just den serien, Joss Whedon, har ju anklagats för övergrepp och att det var en rätt giftig arbetsplats under inspelningarna för vissa av de skådespelande kvinnorna, hur reagerar du som fan på det?
– Det är vidrigt. Han är vidrig. Jag önskar så klart att han inte var anknuten till Buffy, men det kan vi inte ändra på nu. Faktumet är att Buffy är en serie som har hjälpt mig genom många tuffa perioder och får mig alltid att må bättre. Han är långt ifrån den enda som gjorde serien till vad den är idag och hans avskyvärda beteende tar inte ifrån de tusentals timmars arbete det tog till exempel Charisma Carpenter att ge oss den underbara karaktären Cordelia Chase. Jag står med Charisma Carpenter, Ray Fisher och alla fantastiskt modiga människor som har kommit fram och pratat om deras upplevelser.

Nu till något mer positivt du släpper eget, Too Good, inom vilken genre rör du dig inom som artist?
– Ja det gör jag! Jag håller mig nog mest i popvärlden, men gillar att tänka att min musik är väldigt genre-fluid. Det absolut viktigaste är att låten berättar en story och får folk att känna, vare sig de känner sig glada, ledsna, eller dansiga.

Slutligen, var kommer namnet Rallie från? 
– Rallie kommer från tennisen. Jag spelade massor av tennis och var ett tag helt säker på att jag skulle bli tennisproffs. Vi bodde bara 500 meter från Wimbledon center court. Under Wimbledon bodde flera tennisspelare hos oss och jag blev kompis med både Roger Federer och Robin Söderling. Första året när Federer vann Wimbledon var jag bara fem år, men fick ändå linda av hans rack innan hans semifinal. Det här är mitt sätt att komma ihåg mitt ursprung och jag älskar fortfarande att “rally” på tennisbanan.  Att “rally” innebär att slå bollen fram och tillbaka utan att missa. Det kan även betyda att man fortsätter kämpa trots att man får motgångar och det kändes rätt så inspirerande.