Sveriges största rockband skulle släppa nya skivan Röd. Men var trötta på att prata albumsläpp. Därför hade Kent valt att vara med i QX – för att snacka bögerier och efterfesta med böggroupies. QX dåvarande reporter Magda Gad gjorde intervjun.

Annons
Annons

Foto Peter Knutson
Makeup & Hårstyling Elva Ahlbin
Modeller Johan Bergvall, Håkan Isacsson, Mattias Löfstrand, Andreas Durfelt.
Tack till mäkleriet Eklund Stockholm New York för lån av lägenhet.

Jag har massor av homofrågor, är de ok med det?
– Ja ja. Visst! De har inga som helst problem med att vara med i gaytidning, de har bara inte blivit tillfrågade förut, svarar Sandra Nordin, som sitter bredvid mig i taxins baksäte.
Och det har de inte blivit nu heller. De har frågat själva. Genom Sandra, deras presskontaktperson.
– Det här blir den enda stora intervjun före släppet. Killarna är så trötta på att göra intervjuer, men QX känns annorlunda. Som att de kan få lite nya frågor. Och de älskar verkligen bildidén! skrattar Sandra.

Tanken med bilden är att Kent-killarna ska få efterfesta med varsin böggroupie. Som location har vi lånat en 14-miljonerslya av Fredrik Eklunds nya mäklarfirma. Vi ska åka dit senare ikväll, presentera Kentkillarna för bögarna, bjuda dem på middag och Corona och Piper – sedan får vi se hur mycket de bjuder tillbaka.

Men först ska jag intervjua dem.

Jag har bett att få träffa bandet i deras beryktade replokal i Älsvjö, söder om stan. Vår taxi kör igenom ett bostadsområde som ligger helt stilla, sedan stannar den framför ett stort hus som lika gärna skulle kunna legat i Östberlin. Sandra berättar att det är en gammal biograf och intygar att vi är framme.
– Hallå!
– Nämen hej, kliv på, de repar.
Killen som välkomnar oss är Martin Roos, tidigare bandmedlem och numera manager. Han sitter vid långbordet i köket bredvid en rad av Mac laptops. Jag slår mig ner och bidrar till samlingen. När jag slår upp min dyker ”Bunkern airport” upp på skärmen, ett lösenordsskyddat trådlöst bredband. Jag testar med ”Kent”. Det funkar inte. Men jag fattar att det är deras lina – de kallar ju lokalen för Psykbunkern.

Inifrån studion hörs distade gitarrer och mellan varven trumpinnar som slås mot varandra för att räkna in takten. Plötsligt börjar någon sjunga och jag känner igen Joakim Bergs välartikulerade stämma. På köksväggen hänger en klocka som någon har gett ett extra märke: nedtill står det Quartz, upptill står det Kent. Den visar på strax efter fyra – vi har ett par timmar på oss innan vi måste dra.

Till höger finns ett relaxrum med en hörnsoffa och framför den ett soffbord belamrat med tidningar som Edge, Vice, Bon, Café och dubbeldvd:n No Direction Home, filmen om Bob Dylan av Martin Scorsese. På en vägghylla finns fler filmer, allt från Allsång på Skansen och Kvarteret Skatan till Star Wars och en konsert-dvd med Metallica. Men på storbildsduken mittemot soffan visas ingen spelfilm utan en startbild för datahockeyspelet NHL 10. Senaste omgången slutade 5-0. Jag försöker förgäves lista ut vilka som spelat. Ser mig om, men hittar ingen fjärrkontroll.

– Tack men det är inte skinn, det är jeans. Ett par Viridi-anne.
Den nya rösten avbryter mina tankar. Den – och byxorna som Sandra just berömt – tillhör Martin Sköld. Basisten.
– Tja, ledsen att vi blev sena, säger han och tar i hand. Det är så mycket nytt nu när vi kör mer elektroniskt. Fan, jag måste ju lära mig spela synth igen, ska ha en bredvid mig på scenen!

Bakom Martin dyker ännu en svartklädd kille upp. Det är Markus Mustonen. Han kommer fram och hälsar kort med trumsvettig hand innan han försvinner vidare för att fräscha till sig.

Sist ut från studion kommer en blond kille släntrandes tillsammans med en kort och smal gestalt, klädd i designkläder. Det är gitarristen Sami Sirviö och Jocke Berg. Vi hinner säga hej, sedan ringer det en liten jazztrudelutt i Jockes telefon. Han går iväg för att ta samtalet, Sami sätter sig vid bordet och knappar på sin iPhone.

– Har vi några lurar som vi kan ta med till plåtningen?

Det är Sandra som undrar. Men medan hon förklarar vad vi ska ha dem till – att en av snubbarna på bilden ska lyssna på senaste Kentplattan – blir hon avbruten av Jocke som kommit tillbaka: ”Hörlurar? Vi lyssnar aldrig på vår egen musik. En gång var vi på efterfest hos en snubbe som satte på en av våra plattor. Då kastade vi ut alla Kentplattor som han hade.”

Ok. Alla är samlade. Jocke har satt tonen och sitter en bit ifrån mig med en misstänksam min. Markus sitter längst bort och tittar ner på ett papper som han ritar frenetiskt på. Sami är fortfarande upptagen med sin iPhone. Martin frågar om jag vill ha kaffe. Jag tackar nej – fick en av hans namne Martin Roos när jag kom. Sedan ställer jag min första fråga, intet ont anades om att detta kommer bli mitt livs längsta intervju, utförd på tre olika platser.

Vad vet ni om QX?
Martin: Jag vet inte så himla mycket faktiskt, mer än att det är en gaytidning och sen att ni har en gala för den spelade vi på, förra februari.

Jocke: Det var då som någon fällde den odödliga kommentaren: ”Åh har de gjort en parodi på Kent”. Sedan kom uppföljaren halvvägs in i låten: ”Nej, det ÄR Kent!” (garvar)

Hur känns det att vara med i en gaytidning?
Jocke: Det känns… det känns som att man har gjort Café fem miljoner gånger, och tröttnat. Jag pallar inga fler glassiga tidningar. Gaytidning blir bra, inga bilar och inga brudar.

Jag kollade vårt community Qruiser innan jag kom hit, man kan starta olika klubbar där och det är tydligt att ni har många gayfans, är det något som ni har märkt av?
Jocke: Vi har en extremt dålig bild av hur vår publik ser ut.

Sami: (lägger ifrån sig sin iPhone) Jo men kommer ni ihåg Flärpen? Han sa alltid att det är bra med gaypublik för det är den trognaste publik man kan ha.

Jocke: Men vad visste HAN om det?

(alla skrattar utom Markus som fort- farande ritar)

Men vem är Flärpen?
Sami: Äh… det var nån vi spelade in demos med i Eskilstuna för 20 år sen.

Vad har ni för relation till gayvärlden, har ni gaykompisar?

Jocke: Vi har ju jobbat extremt länge med Tomas, han och en tjej som heter Helene är våra formgivare.

Sami: Och jag har en killkompis som är gay.

Martin: Jag tycker väl inte att vi har så många bekanta överhuvudtaget nu när vi har familj…

Markus: (kollar plötsligt upp från teckningen) Men jag har många i min väns släkt! Jag umgås mycket med gayfolk, både killar och tjejer!

Har ni varit på gayklubb?

Jocke: (skrattar) En gång när vi var ute och gick i Helsingfors kom det fram en svensk skolklass och pekade: ”Där är Kent.” Då hoppade vi in på första bästa bar, det visade sig vara en bögbar.

Martin: Men den var ju ändå mer som en vanlig bar. Jag har ramlat in på lite gayklubbar då och då, här i Stockholm. Vad hette det på Sveavägen… Tip top. Där var man väl rätt ofta.

Markus: (tittar upp från teckningen igen) Hette inte det Hus1? Ja men där har jag varit. Jag har varit på Patricia på söndagar också.

Martin: Och den där bondageklub- ben som låg på Odenplan… vad hette den… Xtrakt! Där hängde vi ofta.

Hur kommer det sig?
Martin: Det har nog mest handlat om var man råkat befinna sig och var det är bra musik.

Jocke: Men att ha en gayflört är ju inget nytt, många av de engelska indiebanden som vi lyssnat på har varit inne på den androgyna grejen. Som Suede.

Sami: Det började väl med Bowie.

Jocke: Och Mick Jagger. Martin: Ja man vet ju inte vad de höll på med i sängen, Jagger och Bowie!

Minns ni när ni träffade en homosexuell första gången?

Jocke: Det fanns en snubbe i Torshälla…

Sami: … han som alltid hade lång rock och fjädrar i håret?

Jocke: Ja. Han fick verkligen ta skit när han kom ut på högstadiet, men han bara sket i det. Kastade en slängkyss efter dem som retade honom. Han gjorde verkligen revolt, det var stort gjort i en så liten håla.

Martin: Jag kommer från rålandet, Sparreholm. Kan inte komma på att det bodde nån där som var gay…

Ni hade ju en bög i publiken på en av era första spelningar, det står här i en gammal intervju. Jocke säger: ”På andra giget kom det en märklig gubbe och la sig på rygg framför scenen och plockade av sig skorna. Han var sjuttio år och helt vild, vi trodde att han skulle dö. Sedan började han typ stöta på Martins farsa. En gammal breakdansande gaygubbe, det var något märkligt i Eskilstuna.”

(alla garvar och börjar prata i mun på varandra)

Sami: Det där finns inspelat, det var så sjukt för han var typ ensam i publiken och där står vi på scenen medan han lig- ger på golvet i bara strumporna!

Ikväll ska ni plåtas tillsammans med fyra killar som ska vara era groupies, händer det att grabbar stöter på er?

Jocke: Det är aldrig någon som stöter på mig.

Sami: Jag fattar inte när någon stöter, jag tror bara att folk är snälla och vill prata.

Markus: Det har säkert hänt men jag har svårt att märka sånt.

Martin: Jag har faktiskt fått bögragg en gång. Det var i Köpenhamn och det var Pride och jag hamnade i baren på Krasnapolsky. På andra sidan stod en mustaschprydd Freddie Mercury-typ och flörtade. Han var sugen.

Ni är ett svensk-finskt rockband, det känns väldigt strejt. Hur hetero är ni?
Jocke: Jag vet inte, idag kan man väl fråga sig var som egentligen är gay och vad som är strejt. Jag är helt sjukt in- tresserad av kläder och parfymer och det var ju kontroversiellt förr men inte idag. Sen tycker jag det blir konstigt om man ska kategorisera människor efter sexualitet, det gör man ju aldrig annars. Typ hälsar på någon och säger att man har köpt en jättevibrator… Vad man gillar i säng- en är ju sånt man vanligtvis inte snackar om.

Martin: Man vill heller inte veta allt som folk pysslar med.

Jocke: Ha ha, nej. Om folk har jättestora Pampers hemma i garderoben så kanske det inte det första man pratar om…

Martin: Rent musikaliskt, om det säger nåt, så kan vi säga att vi är jäkligt trötta på den typiskt manliga bredbenta rocken med allt vad det innebär. Sen vet jag inte hur mycket det speglar sig i våra personligheter. Vi är väl normalheterosvennar som dricker vin på helgerna.

Markus: Vi dricker vin och skumpa. Det är ju faktiskt lite gay.

– Nu kommer taxin om några minuter!

Sandra kommer in och påminner oss om att vi måste åka. Jag är inte alls klar med mina frågor, men vi packar ihop vå- ra grejer och när vi går ut ser jag att det kommit en stortaxi där alla får plats. Perfekt – jag sätter mig längst bak och fort- sätter intervjun.

Snart är det dags att ut och spela igen, vem av er är jobbigast att turne- ra med?

Jocke: Det beror lite på vad klockan är…

Martin: Fast just nu är det vårt crew, de stökar för mycket. Alla är yngre än oss och vi går ut med nattmössan i korridorerna och skriker att det ska vara tyst. Förut var det tvärtom. Men vem som är jobbigast… det är en vand- ringspokal. Förut hade vi en medalj i turnébussen, en sån med två band som man sätter på hästar, och den satt alltid utanför nåns bunker på morgonen. Det var det första man kollade efter när man vaknade. Satt den där – då visste man att man hade en jobbig dag framför sig.

Vem har lättast för att få brudar?

Jocke: Martin hade lättast på gymnasiet, det bara drällde brudar kring ho- nom.

Martin: Näää. Alla brudar gillar Markus. Alla killar också.

Markus: Det var lääänge sen. Så vi säger Martin. Eller vänta, det har väl alltid varit Martin Roos som varit värst? Vi säger Martin Roos.

Vem har kortast stubin?

Jocke: Det måste vara jag. Jag har haft mycket att vara irriterad över under åren. Innan vi hade skivkontrakt fick jag rodda allt själv fast jag jobbade heltid. Alla andra var bakis. Och en gång fick jag ta en utskällning efter en spelning på Gino för nåt jag inte ens visste hänt, för jag hade åkt hem.

Sami: Och en gång söp jag och Martin upp hela gaget.

Markus: Men Jocke, när vi spelar hockey, då är det fan jämt spel mellan dig och mig.

Jocke: Ja vad var det som det stod mellan oss när du kastade fjärrkontrollen, 5-0?

Markus: Bla bla bla. Skriv istället att det stod 9-0 till mig för några veckor sedan.

Hörrni, vadå hockey, snackar ni om dataspelet?

Markus: Japp. Vi började väl spe- la… 2003. Det är blodigt allvar. Mellan mig och Jocke.

Hur märker man att ni är ett halvfinskt band?

Sami: Vi har ingen skäggväxt! Och Markus pratar inte.

Markus: Jo, ibland. I Helsingfors. Faktiskt på ett gayhak som heter ”Lost & Found”, där börjar truten gå efter några öl, på finska…

Martin: Markus är som en gammal vevgrammofon som man drar upp – med sprit.

Har det förkommit hångel mellan er i bandet någon gång?

Jocke: Nej men ett annat band som vi var ute och festade med i Helsingborg i slutet av 90-talet hånglade i ett av våra knän en gång…

Sami: I en taxi faktiskt! Det var i Martins knä. Ena snubben lutade sig över honom och tog fram paketet på killen som satt bredvid. Sen snuttades det.

Martin: Ja det var faktiskt… ett väldans snuttande.

Jocke: Men vi kan ju inte berätta vilka det var.

Men vad är det mest bögiga som ni har gjort?

Jocke: Köpt doftljus?

Martin: Är det bögigt att köpa ansiktskräm? Eller att man kysst nån snub- be på fyllan?

Sami: Ja det har man ju gjort om nån förtjänat det, då kan man gå fram till en snubbe på en fest och bara – mwooo- ah!

Markus: Ha ha, ja det har man säkert gjort med någon gammal polare.

Vem av er skulle orsaka minst förvåning om någon kom ut som bög?

Sami: Jag säger Martin.

Martin: Jag säger Sami.

Sami: Ha ha. Men alltså förvåning… det är inget som förvånar en längre. Om det skulle hända skulle det vara spännande – i typ en vecka eller så.

Markus: Ja det skulle vara en boost. (skrattar)

Snart ska vi plåta er med fyra bögkillar på efterfest. Hur brukar det gå till på era efterfester?

Jocke: Det brukar sluta med att nån står i neglige med en skumpa i handen och sjunger Gläns över sjö och strand klockan sju på morgonen…

Markus: Ha ha ja, det var jag. Näst sista giget förra sommaren.

Martin: Fan jag känner för att gå ut ikväll… Det suger i technotarmen.

Taxin stannar. Vi är framme vid lägenheten på Teknologgatan. Det är en vindsvåning i etage. På undervåningen har vi roddat upp en sminkloge, där groupieskillarna redan är på plats. På övervåningen dukar Sandra upp middag till oss, Biff Rydberg från Tranan.

Markus: Kan man få en öl till ma- ten?

Det kan man självklart och vi tar för oss av Coronan. Vi hittar ingen öppnare så Markus får öppna åt alla – han gör det med en kniv. Sedan knäcks ägg över kött och potatis och maten tystar mun, tills det kommer en fundering.

Sami: Fan såg ni killarna därnere, de är sjukt vältränade…

Martin: Kan man banta ikapp dem på en halvtimma? Läsarna kommer ju tvivla på vem som är bandet.

Jocke: Dom kommer tro att modell- killarna är bandet och att vi är ekonomiavdelningen på QX!

(alla garvar)

Ska vi snacka om nya skivan – ”Röd”.

Martin: Näää.
Sami: Det är inte därför vi är här.

Jag har bara en fråga om den. Varför en ny skiva?
Martin: Det var en bra fråga, varför gör man en ny skiva egentligen? Det har vi inte ens reflekterat över. Det kanske är när man ställer den frågan som det är dags att sluta.

Jocke: Jag håller med om att det är en bra fråga. Svaret är väl att man blir sugen helt enkelt. Man vaknar upp en dag och känner att ”nu är det dags”. Man börjar skriva igen, tänker att man vill åka iväg nånstans och spela in… Det är ju det som är så jäkla kul, att få göra musik tillsammans! Först knepar man som i nån slags konstig ekvation som man måste lösa, man har en låt som är bra men det finns partier som man inte gillar. Sen hittar man en lösning och det blir aldrig som man tänkt – det blir alltid bättre. Och då känns det bara… woooosch. Och det är det man lever för.

Vi äter upp, bandet försvinner ner till sminket en efter en, och när de kom- mer tillbaka – ombytta och fixade – är det som att det plötsligt slår mig vilka de är. Sveriges största rockband, som ska plåtas med fyra gaykillar. Men Sandra hade rätt i början, de har inga problem med det, det är bara ingen som har frågat tidigare.
Men vem har någonsin frågat Kent vad de vill göra? Kent har levt på att göra som de vill – i dag är det att efterfesta, och vara lite bögiga.