Robyn har gjort två Sverigespelningar sedan hennes exklusiva Red Bull-konsert i november vilket resulterat i att hennes konsert på Sjöhistoriska var en av de mest hajpade grejerna den här sommaren. Med all rätt. Robyn räknas in till en av Sveriges största musikexporter vilket resulterade i att folk hade rest över land och rike för att se henne.

Annons
Annons

En resa som för vissa kantades av ilska och frustration över att arrangörerna inte ville släppa några speltider inför kvällens akter. Grejen var att Robyn hade bjudit in flera DJ-vänner för att börja spela redan kl 15 och allt var upplagt som en festival med Robyn som crescendo.
På Facebookeventet gick kommentarerna varma.
”Varför vägrar ni släppa vilka tider artisterna spelar?”
”Det är SKANDALÖST att vi inte får reda på när artisterna spelar!”
”Vissa har rest långt för att få se Robyn och nu finns det en risk att vi missar henne för att ni inte vill släppa speltider. Girigt!”
Arrangören gick sedan ut med att Robyn inte skulle börja spela innan 21. Det blev lugnt ett tag.
Sedan började det igen.
Besökare började skriva på Facebook att det var 1,5-2 h kö för att köpa mat eller dryck och uppmanade andra att äta innan de gick in på området eftersom man inte fick lämna det när man väl kommit in. Kritiken var befogad för köerna inne på området var något utav det värsta jag sett.
Men sen glömde alla precis allt annat och omvärlden slöts kring den stora scenen kl 22 när Robyn gick ut på scenen.

I en skitsnygg klänning i samma färgtema som hennes senaste album Honey kommer hon ut och river av första låten. Send To Robin Immediately blir en bra början och jag tänker att hon garanterat kommer köra en hel del från den nya skivan till en början.
Ack så fel jag hade.
Under första akten pumpar Robyn igång publiken rejält med Hang With Me, Indestructible, Ever Again och Be Mine och allt är så satans bra. Inte bara musiken utan precis allt. Scenografin, koreografin, bandet, dansaren, Robyn själv. Tillsammans blir allt ett stycke scenkonst i högsta klass.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Efter ett dansnummer som gett Robyn möjlighet att göra klädombyte tar hon oss in i akt två där Love Is Free är den stora höjdpunkten. Tack vet jag Dancing On My Own, absolut, och allsången som uppstår är ren magi. Men Love Is Free har något annat, det händer något på scenen som knappt går att förklara. Det är långt från hennes mest kända låt men tack vare Robyns scennärvaro, vältajmade koreografi tillsammans med dansaren och ett sjukt snyggt ljusnummer är detta utan tvekan kvällens bästa låt i sin helhet.
Men hon vägrar ta ner oss på marken och som tidigare nämnt blev det allsång till Dancing On My Own, publikens låt Missing U känns ända in i märgen och Call Your Girlfriend gör att inte en enda människa inne på området kan stå still.

Enda kritiken jag har är att jag tycker att panglåtarna kommer lite för tidigt, eftersom bägge extraakterna blir lite… tomma. Det är inte dåligt. Men att 1,5 minut av With Every Heartbeat är, förutom Robyns fina tacktal till publiken där hon själv blev rörd till tårar, det bästa av alla extranummer är en liten miss jag inte kan hålla mig från att nämna. Jag skulle vilja ha mer BOOM rakt i mitt ansikte, så som hela konserten var.

Men det råder inga tvivel om att Robyn har något magiskt över sig. Det är tråkigt att det blev så få spelningar i Sverige, men kanske är det på så sätt magin behålls som bäst. Det är nog bara Robyn som kan få 22 000 besökare att så direkt glömma pizza till överpris, timlånga köer till öl och horisontellt regn i ansiktet.