Knökfullt. Ja, det är väl det enklaste sättet att sammanfatta queerkulturåret 2018. Det var ett år av överflöd där många olika perspektiv fick komma till tals. Men också ett år då vi diskuterade vikten av att bevara vår egen historia mer än tidigare.

Annons
Annons

Bland årets bästa tv-serier fanns till exempel Pose som berättade om vogueing-scenens ursprung, medan Mordet på Versace mixade det sena 90-talets modevärld med självhat och homofobi i en serie som nästan var fysiskt jobbig att se på (och då menar jag inte bara Ricky Martins skådespeleri).

Men helt dominerande när det gäller hbtq-innehåll är numera streamingtjänsten Netflix. De återupplivade till exempel Queer Eye, och lyckades göra den till en tårdrypande och extremt samtida politisk dokusåpa om mångfald och rasism. Man producerade också komma ut-filmen Alex Strangelove, som lyckades vara tuffare och mer frispråkig kring sex än puttinuttiga biofilmen Love, Simon. Och när RuPaul’s Drag race-säsongerna började försvinna bort från streamingtjänsten ersatte man dem med tecknade brasilianska dragsuperhjältar i Superdrags.

Men även i andra tv-serier fanns det queert innehåll, som till exempel såpiga spanska Elitskolan, eller transbirollen i Chilling Adventures of Sabrina. Ungdomsserien Everything Sucks med sin uttalat lesbiska storyline blev däremot tyvärr nedlagd efter en ynka säsong. Men i och med att bolaget skrivit feta kontrakt med extremt hbtq-vänliga tv-producenterna Shonda Rhimes och Ryan Murphy så lär inte det queera innehållet direkt sina framöver.

Ståupp dominerade

Men TV-serier i all ära, för mig var det nog ändå en ståuppkomikers bekännelser som var Netflix största triumf och årets bästa tv. Nanette med Hannah Gadsby på Netflix började som en vanlig stand up-akt, men slutade i en nattsvart och självutlämnande historia om misogyni och homofobi. Så många sanningar om självbild, förtryck och psykisk ohälsa var det länge sedan jag hörde, framför allt under något som skulle föreställa en humorshow. Nu väntar världen på nästa drag från Gadsby, 2019 kommer hennes kommande bok Ten steps to Nanette.

2018 var också året då de bråkades en del om RFSL:s bibliotek i Stockholm. På grund av platsbrist gjorde man sig av med sin stora samling av böcker, men på ett klumpigt och ganska vårdslöst sätt. Men inget ont som inte har något gott med sig. QRAB, queerrörelsens arkiv och bibliotek drog under året igång i Göteborg och har aktivt börjat samla in svensk queerhistoria. Samtidigt filar The Unstraight museum på planer på ett privat museum i Stockholm och Ingrid Ryberg lyfte fram den svenska queerfilmens historia på ett helt nytt sätt i sin dokumentär En arme av älskande.

”Årssammanfattningens sista kulturutropstecken går till alla dragkungar där ute!”

Tiina Rosenbergs bok HBTQ spelar roll som gavs ut under 2018 var också en utmärkt sammanfattning av hur den svenska queerkulturen utvecklats och tagit plats i det offentliga rummet från slutet av 90-talet och framåt. En nyttig påminnelse om att det faktiskt hade varit rätt svårt att fylla en hel sån här krönika med queerkultur för 20 år sedan.

Fast vissa namn har ju hängt med sedan dess. För 20 år sedan var Elisabeth Ohlson Wallin och hennes Ecce Homo på löpsedlarna hela tiden. Idag kombinerar hon fortfarande aktivism och fotografi, nu senast med utställningen id:trans (som man kan se på Kulturen i Lund från januari till maj 2019). Ecce Homo fick däremot gå i välförtjänt pension i år, under stillsamma former i Tranås.

Årssammanfattningens sista kulturutropstecken går till alla dragkungar där ute! Sofia Södergård och hennes Qarl Qunt är bara ett exempel på den nya generation av fabulösa drag kings som finns runt om i Sverige. Låt det bli en regel att inte arrangera ett endaste dragevent utan en kung under 2019 (det gäller dig också, RuPaul!).