Mello-aktuella Jonas Gardell om Fab-Freddie, bögbacklash & att få ribba av glasmålning

I kväll debuterar Jonas Gardell som deltagare i Melodifestivalen 2018 med Det finns en väg. QX träffade Jonas inför kvällens tävling.

”Det finns en väg” lär ha varit Mello-aktuell flera år i rad, men det är först nu som den är med…?
– Den har blivit uttagen varje år sedan 2012 och vunnit sin kategori, ”svenska klassiker”, vilket ju är ett kod-ord för äldre artister. Varje år har Christer ringt och sagt att den har tagits ut, och varje år har Christer fått komma hem till mig och dricka kaffe och så har jag fått berätta varför jag inte kan vara med. Först var det Torka aldrig tårar utan handskar som var alldeles för viktig för att något skulle stå i vägen. Sen var det showen Mitt enda liv och den skulle den här låten inte vara med i. För hade jag då tävlat och fått en hit skulle folk tyckt att det varit konstigt om jag inte sjungit den. Sen kom Livet är en schlager-musikalen…
Men nu ska jag göra en ny show och där vill jag att den ska vara med så nu blev det läge.

Det känns som det är rätt tajming med tanke på att den portugisiska vinnarlåten i fjol är en låt med mycket känslor…
– Det är inte riktigt så jag har tänkt. Som det ser ut idag…världen är lite geggig idag och det har blivit lite av en tröstlåt, om att det finns en väg ut ur rädslan. Det är lite av en ”It Gets Better”-låt.

Eftersom den uppenbarligen skrevs för ett par år sedan, är den tidlös?
– Vi har försökt göra den ”old school”. Det är ett begränsat antal instrument…Idealet har varit Rod Stewarts Sailing, och vi har lyssnat på gamla polerballader när vi skrev den. Sen är jag en sucker för ”sista refränger”, då är det all in med stråkar, kör och så där. Schlagermördarna i publiken har gått bananas när dom hört den. Låten är hursomhelst skitviktig för mig och den kommer jag bära med mig för resten av mitt liv. Och jag kommer klara mig om den inte går till final. Se bara på Kikki och Charlotte.

Jag ser en annan parallell: After Dark deltog 2016 med Kom ut som en stjärna, kom sist men fick en superframgång med showen som kom efter, This is it!, där just Mello-låten hade en plats…
– Precis. Vi är ett gäng artister som passerat audition-stadiet. Vi är folkkära. Det är klart det är tråkigt att det inte alltid kan gå vägen och det vore jätteroligt att gå till final. Men om jag inte lyckas har jag en tröstlåt som jag kan sjunga för mig själv när jag ska sova med Mark på natten.

Berätta om budskapet i låten.
– Det är för den 11-åriga tjejen som står ensam på skolgården när alla bara är jävliga mot henne. Eller personen som fuckat upp det så fullständigt i sitt liv att den känneratt det inte finns förlåtelse för det som gjorts. Eller personen som går för sitt första AA-möte. Eller killen som blivit utslängd hemifrån för att han berättat att han är homosexuell och föräldrarna är frireligiösa och tål det inte. Du vet, vi är alla i den situationen, förr eller senare, då vi kommer att inse att det finns en väg ut ur rädslan eller skammen. Gå inte med på skammen som någon annan vill lägga på dig.

Har den låtit likadan hela tiden?
– Från början var den mer en fransk chanson, men jag har gjort den mer till psalm. Egentligen är det en hopplös låt tur Mello-synpunkt då det tar ett bra tag innan man kommer till refrängen. Men i Mellon, där alla jagar effekter, kan det vara en effekt att inte göra så mycket alls.

Foto: Pelle T Nilsson

Vad gillar du med Melodifestivalen?
– Jag gillar fenomenet…jag gillar sånt som när artisterna måste måla på glas i presentationerna. Fast jag hatar det får jag lite ribba av det också. Jag vill ha ett litet mått av töntighet, svensk lökighet. Folk klagar på Edward Blom men om vi inte har de galna numren så skulle det bli tråkigt.

Varför tror du att HBTQ-publiken omfamnat Melodifestivalen så hårt?
– Jag tror att det kanske är så att HBTQ-personer kan känna igen något som är apart och bestämma oss för att vi ska älska något till alla andra älskar det. Tills andra förstår att dom bara måste älska det. Och lite så har ju Melodifestivalen varit, det var ju ganska nedsablat till en början. Det är lite som vi HBTQ-personer själva gjort: Ni vill inte älska oss, men fortsatte att vara ”loud and proud” så länge att folk bara: Okej vi älskar er.

När du och Mark ledde finalen 2003 sades ni tillöra ”homolobbyn” av kritikerna och ni fick homofoba påhopp. I lördags fick Fab-Freddie en del nedlåtande kommentarer som har att göra med hans flamboyanta stil. Har vi verkligen kommit framåt så mycket egentligen?
– Det finns många svar på den frågan. Dels så upplever vi en slags bögbacklash där som i Anna-Maria Sörbergs Homonationalism ordet gay enbart används i negativa, nedlåtande sammanhang medan ordet queer bara används positivt. Och Dramatens Angels in America är en väldigt pryd föreställning där man får en känsla av att budskapet inte är att man tycker om bögar.
– Och den feminina mannen har alltid varit utsatt även i bögsammanhang för att vi haft ett ideal av att vara straightacting. Det vanligaste sättet att beskriva sig på till exempel Qruiser är att man är ”grabbig”. Vissa har till och mer texten ”fjollor undanbedes”. Och det självföraktet inom homosamhället måste vi ta tag i. Jag tycker vi miste så ett slag för fjollan, ”Utan fjollan stannar Sverige”.
– Men i egenskap av ”Schlagerprofessor” så kan jag säga att den typen av inslag som Fab-Freddie gör alltid får mycket kritik första veckan men det kan ha vänt helt och hållet till finalen. Jag fick ju också skit när jag började men sen blev jag folkkär. Så Fab-Freddie ska nog bara bita ihop och köra på. Och kasta in ett par kul oneliners. Folk gillar att skratta.

Vad kan du säga om den kommande showen?
– Man kan vänta sig ett tok-spektakel. Lite ”I´m the Queen of Fucking everything”, mycket dansare, scenografi och så.

Är du nervös när du går upp på scenen?
– På premiären brukar jag vara det men inte sen.

Och hur blir det ikväll?
– Jag vet inte. Just nu tror jag inte att jag kommer vara nervös. Sist jag stod i Scandinavium var det utsålt, och då hade jag sålt ut det själv. Jag kan ju det här, jag gör det bäst om jag bara tänker att det bara är en vanlig dag på jobbet. Men det är klart att jag kommer att tycka att det är läskigt när jag får höra ”Sverige vi har ett resultat”

Slutligen, har du fantiserat om att representera Sverige i Lissabon?
– Haha. Näe, jag försökte däremot att sjunga ”There is a way…” i duschen häromdagen (skrattar).