Magnus Carlsson: ”Jag var skitknäckt efter Live Forever”

Magnus kommer aningen sen och väldigt hes till vårt möte. Två nätter tidigare blev det både en och två drinkar efter en spelning med Shirley Clamp på Åland. U2-låtar skrålades till tidig morgon och stämbanden har inte riktigt hämtat sig. Nåja. Den här månaden släpper sångaren sin nya platta “Pop Galaxy”. Inspirationen kommer från alla de där blandbanden han spelade in från Tracks under sent åttiotal. Tänk Bananarama, Samantha Fox och Modern Talking. En konceptplatta på temat åttiotal helt enkelt.
– Jag hittade ett låtskrivargäng i Halmstad, Pitchline, som bland annat jobbat med Velvet tidigare, och berättade till exempel att jag ville ha en låt som påminner om Bananaramas Love in the First Degree. Så då kom de med låten The Best in Me, som är nya singeln. Konsten är att göra en låt till en hyllning snarare än en karbonkopia. Det ska låta som artisten inte som exakt en låt.
Du gör även en egen version av Stephanies ”One Love to Give”?
– Jag tyckte den var så otroligt bra när den kom, och dessutom är det en låt som inte gjorts i massor av versioner. Jag ville ha originalkänslan men ge den lite mer dova element a´la Mylene Farmer.
Finns det ett typiskt Magnus Carlsson fan?
– Det är det som är både kul och svårt när man ska göra en platta: Vem är den för? Och jag har en väldigt bred publik. Det kommer fram mammor som berättar att deras fyraåriga söner älskar Live Forever, och så träffar jag folk som berättar att deras 97-åriga mamma gillar mina julplattor. Jag har pinkat in ett ganska brett område under åren.
– Men det är klart att det ur journalistsynpunkt inte är så bra. De blir frustrerade när de inte kan sätta mig i fack. Men jag gör vad jag vill, man kan inte vara omtyckt av alla.
Vilken låt slipper du aldrig undan?
– Kom hem. Jag är jätteglad för den, men jag har gjort den varenda spelning i tio år nu. Och gör man inte den blir folk sura. Så den och Live Forever är alltid med och blandat med det nya materialet.
Är Melodifestivalen ett avslutat kapitel?
– Nej, det är det väl inte. Jag fick mig ju en rejäl näsbränna 2007, mycket för att surret omkring mig handlade om att Live Forever skulle kunna vinna allt, och jag drogs med lite. Jag var skitknäckt efter det, och kände att nä, nu orkar jag inte mer. Men sen fick jag ändå en hit. Och nu är det tre år sen…
Har du skickat in låtar i år?
– De låtar jag sjungit in och som florerar är jag beredd att sjunga om de kommer med. Det finns en som jag känner är den ultimata…hm, uppföljaren till Live Forever. Den har en annan stil, och det skulle inte kännas dammigt trots att jag ställer upp för åttonde gången.
Vad händer framöver?
– Jag ska ut på två turnéer. Dels julkonsertsturnén “Änglarnas tid”. Och företagspaketet “Stjärnklart” med Charlotte, Jerry Williams, Sarah Dawn Finer och Peter Jöback. Jag har faktiskt en plan i två-tre år framöver. I alla fall vad jag VILL ska hända. Det kommer av att jag har mitt eget bolag.
Vad innebär det? Blev du sparkad från skivbolaget?
– Nej, jag bröt mig loss efter att jag släppte samlingen “Re:Collection”. Jag vet inte vad de hade valt att göra med mig. Nu bestämmer jag allt själv och äger mina egna låttejper. Jag riskerar visserligen mer, men samtidigt kan det ge mer utdelning om det går bra för en skiva eller turné.
Men har du satsat allt du äger och har på den här plattan?
– Nej, Gud nej. Man har ju hört skräckexempel på folk som satt hus, hem och hund på att släppa en skiva. Och så hamnar man på Centralstationen om det inte funkar. Och det hade ju varit lite jobbigt med fyra hundar och en man (skrattar).
Du och Mats verkar båda ha ett klädintresse. Får ni köra sten, sax och påse om vem som ska ha vad när ni ska ut?
– Haha, nej, men vi gillar samma saker. Så hade vi fått plocka ihop en outfit i varsitt rum så är risken stor att vi kommit ut klädda likadant.
Stöter folk på dig när du är ute?
– Nä. Visst, innan jag kom ut under Barbados-tiden kom överförfriskade damer fram och ville ha kul. När jag kom ut blev jag direkt deras lillebror istället som de ville skydda. Och bögar flirtar inte med mig,.
Är du lika lugn som du verkar?
– Visst fasen har jag också sidor, och den privata Magnus är betydligt vildare än Media-Magnus. Sätt mig i en hytt med Shirley Clamp, lite drinkar och en massa U2-hits så får du se (skrattar).

RECENSION
Magnus Carlsson ”Pop Galaxy”
3/5
Jag har alltid gillat Magnus som artist, men jag får erkänna att jag haft väldigt svårt att gilla hans musik de senaste åren. Det ena pinsamma discoförsöket har avlöst det andra och produktionen har ibland känt tunnare än Justin Biebers memoarer. Därför är det med glädje jag kan meddela att Barbados/Alcazar-Magnus (nu på eget skivbolag) är vassare som soloartist än någonsin förut. Okej, missförstå mig inte, många av hans belackare lär inte höra någon skillnad, men undertecknad som är uppvuxen på Trackslistan och bonndisco ler med hela ansiktet när jag inser att här har vi någon som plötsligt skamlöst vågat stjäla från åttiotalets mest bespottade ljudbilder. The Best in Me låter till exempel 100% Bananarama och Take Me to Your Heart så mycket Modern Talking att Dieter Bohlen själv skulle ta fel. Och så fortsätter det. När Magnus dessutom gör dramatisk dansbandsschlager av Stephanies One Love to Give kapitulerar jag helt. Det här är kanske inte så innovativt, och det är knappast en platta ämnad för P3, men för oss schlagerbögar och flator som växte upp i svenska småhålor under åttiotalet är det här förmodligen höstens partyskiva efter några glas valfritt. För första gången på länge tror jag Alcazar skulle behöva Magnus Carlsson och inte tvärt om – och det känns faktiskt lika kul som rättvist.