3000 bögar på en båt – nu finns Dream Boat på Netflix

Ett kryssningsfartyg lägger ut från Barcelona.

Musiken dånar, partyt har redan börjat. Ombord befinner sig runt 3000 homosexuella män som under den kommande veckan ska festa som om det inte finns någon skillnad mellan natt och dag.

Ombord befinner sig också ett filmteam för att skildra kryssningen, men också för att ge djupare porträtt av några av männen ombord. Resultatet har blivit filmen Dream Boat.

-Det viktigaste var att se till att passagerarna kände fullt förtroende för oss, säger den unge tyske regissören Tristan Ferland Milewski.

Den här kryssningen kallas kort och gott The Cruise och arrangeras av franska La Demence. Under en veckas tid kryssar skeppet på Medelhavet och ombord görs det i princip ingen skillnad på natt och dag. Det är ständiga partyn, ofta med teman när det gäller kläder och musik – vilket gjorde redigeringen svår, säger Milewski när jag möter honom på filmfestivalen i Berlin, där Dream Boat fått sin världspremiär.

-Det gick ju inte att hoppa fram och tillbaka i klippningen, eftersom gästerna var olika utklädda varenda kväll. Så i stort sett skildrar filmen i kronologisk ordning vad som hände på resan.

Redan året innan filmningen åkte Milewski på samma kryssning. Han gjorde det dels för att göra research, dels för att möta de personer som är återkommande kryssningspassagerare och berätta om sina planer. Han mötte även ett par av sina huvudpersoner där.

För det är så man får kalla dem, den handfull passagerare som han följt närmare och som han intervjuat på djupet. De är Dipankar från Indien, Ranzi från Palestina, handikappade Philippe från Frankrike och Marek från Polen. Några av dem har kommit ut, några av dem lever fortfarande i samhällen där det är omöjligt att göra detta. Och för dem hade filmen stor betydelse.

-En av dem outade sig till sin familj efter det att filmen var gjord. Han kände att det hade gett honom sådan styrka att göra filmen att han nu vågade göra det, och det blev mött med, tyckte han, förvånansvärt positivt gensvar. Jag håller fortfarande nära kontakt med dem. Vi gjorde en lång resa ihop, en resa som baserades på tillit.

Just ordet tillit återkommer ofta under vårt samtal. För det var viktigt för Milewski att alla ombord kände tillit till honom och hans filmteam. Men hur får man sådan kontakt med 3000 personer?

-Det finns en sluten Facebook-grupp inför kryssningen och där jag kunde gå in och berätta om våra planer. Alla passagerare fick varsitt personligt email några dagar innan båten skulle lägga ut. När de gick ombord satt vi vid två bord och bad alla säga om de var bekväma med att bli filmade eller inte. Om någon sade nej, så fotograferade vi honom och när vi sedan klippte filmen hade vi dessa fotografier framför oss och jämförde med filmbilderna, så att ingen skulle behöva vara med mot sin vilja.

-Och självfallet var vi hela tiden tillgängliga för diskussioner, både under filmningen och under klipparbetet, fram till det att jag kände att filmen var klar.

Milewski varvar i filmen intervjuer med sina ”huvudpersoner” med att skildra livet ombord. Detta består till stor del av ett enda långt party, men det var inte bara det han ville berätta om.

-Jag ville fånga upp det mänskliga, jag ville gå mycket djupare än att skildra ett enda långt party.

Om man vill, kan man givetvis säga att Dream Boat i dessa scener skildrar klichébilden av homosexuella män. Det är mycket läderbyxor och läderkepsar och nakna rumpor.

-Det stämmer. Fast det handlar också om att många av de här männen inte har någon möjlighet att leva ut det här livet där de själva bor. Här är de en del av en gemenskap där de omgivna av andra män kan göra detta. Gaykulturen är så stor och så omfattande, så varför inte leva ut den här delen av den när det finns möjlighet.

Milewski säger att det var omöjligt att ha någon strukturerad plan över hur man skulle filma.

-På båten är det ju ingen skillnad mellan dag och natt, man kan inte ha någon plan. Det handlade hela tiden om att följa och att gå efter sin egen intuition. Vi var två filmteam och vi försökte sova i skift några timmar varje natt.

När filmen nu haft premiär ska den ut i världen. Milewski säger att han hoppas att den inte bara visas på gayfestivaler utan att den får en vidare spridning.

-För mig är det inte bara en skildring av den här kryssningen utan det är också en berättelse om personer som söker kärlek, om hur vi alla är likadana och hur vi drivs av samma begär och samma lidelser. Speciellt i dessa repressiva tider behöver vi filmer om kärlek och som visar hur människor som är tillsammans verkligen älskar varandra.

Gunnar Rehlin