Backolars Johan Hermansson: ”Vad är egentligen en sjömil?”

Häromsistens var jag på en kryssning till Finland. Eller om det var Åbo. Eller Åland. Öland var det i alla fall inte. Och inte heller Aruba.

Låt oss kalla honom Daniel. Jag och Daniel hade konverserat via Grindr i några timmar. Jag befann mig i huvudstaden och han frågade om jag ville följa med på en kryssning senare samma dag. Utan att tänka på om det var en bra eller helt urbota dum idé svarade jag: Absolut! Jag hade ändå skrivit dagens kvot och hade tänkt fördriva resten av dagen med att äta praliner och kolla Pornhub. Så varför inte?

Vi bestämde tid och plats och först då tänkte jag att det kanske var litet väl spontant att kryssa som första träff. Jag visste ju varken om han var en knäppgök eller om vi skulle till Åland eller Aruba. Men eftersom jag redan sagt ja, och är lika principfast som Venhälsan försöker få mig att använda skydd, kunde jag inte ändra mig.

Jag och Daniel möttes upp. Jag uppfattade honom inte alls som en knäppgök. Härligt! Jag till och med tänkte: kanske är han min drömprins? Daniel berättade att vi inte skulle till Aruba. Han berättade även vart vi skulle, men eftersom det inte var till något exotiskt paradis så glömde jag destinationen lika snabbt som man glömmer namnen på sina ligg. Och det var trots allt resan som var målet.

Har ni varit på en kryssning? Jösses Amalia vilket roligt påfund! Du äntrar inte bara ett fartyg, du äntrar en flytande värld. En som bjuder på butiker med alltifrån parfymer till gulliga gosedjur, champagne och mina favoriter till marmeladgodisar – i en och samma. Flertalet restauranger, barer och dansgolv! Ta mig bakifrån så käckt!

Daniel hade bokat en svit vilket gjorde att vi slapp knulla i en skrubb under vattenytan. Det hade gått alla tiders det med, men nu kunde vi variera ställningarna. Först sängen, sen soffan och därefter mot fönstret som vette åt styrbord eller barbord eller aktbord eller vad det nu heter när man är till havs. På fastlandet säger man rätt och slätt: framåt.

I restaurangen väntade middagsbuffé. Förutom middag så hade man fri tillgång till vin på tapkranar! Vilket roligt påfund, också detta. Ett som jag tycker att restauranger även på fastlandet borde anamma. Tänk så trevligt! Och tänk så många dejter som kunnat bli så mycket mer uthärdliga med fler promille i kroppen!

Allteftersom middagen fortskred blev fäbodjäntan med sällskap alltmer dragna. Och pilska. Efter en snabbis i hytten styrde vi kosan till dansgolvet. Där och då var jag övertygad om att min tolkning av ”Högt över havet” var så mycket bättre än Arja Saijonmaas! Så till den grad att jag skrev till min vän Mark och frågade om han hade hennes nummer. Jag ville ge några förbättringstips! Mark svarade inte den kvällen, och det var nog för väl.

När jag var som mest flamboyant på dansgolvet och slog ut med händerna som en sann primadonna – så till den grad att jag höll på att golva en stackars farbror som höll två paraplydrinkar i sina händer – knackade en kvinna mig på axeln. Hon presenterade sig på finlandssvenska som Tuli. Eller om det var Tallinn. Jag är verkligen sämst på att memorera namn så det skulle lika väl kunnat vara Laila Freivalds (men det var det i alla fall inte). Min hybris satte genast in och jag tänkte att hon kanske läst någon av mina QX-krönikor. Men icke! Hon frågade om jag ville följa med henne till hytten… Har ni hört på maken? ”Har du både hörsel- och synfel?” ville jag fråga. I stället sa jag något så totaldumt som:
”Vad är egentligen en sjömil?”

Ja, frågan bara kom och jag hann inte stoppa, ibland blir det så. Kvinnan såg frågande på mig varefter hon gick sin väg. Så det gick ju bra! Tanken på det här med sjömil stannade dock kvar hos mig. Ja, vad är en sjömil? Det beror väl på vilken sjö det gäller? Jag vet att det är sexton mil runt Siljan, men Vättern är ju betydligt större?

Tillbaka i hytten hade jag och Daniel ännu mera sex, denna gång i badkaret. Trångt, förvisso. Och jag lyckades drulla omkull så min hand började blöda. Men kom gjorde vi båda för jag vet inte vilken gång den dagen – och det var ju det viktiga. När vi vaknade dagen därpå var vi fortsatt på havet. Antagligen Östersjön. Vi åt frukostbuffé tills vi nästan storknade och drack mousserande och blev återigen på pickalurven. Så småningom kom vi tillbaka till fastlandet. Jag kände mig glad som var spontan – och tacksam gentemot Daniel som tog mig med på denna tripp.

Till er som nu undrar om Daniel visade sig vara min drömprins kan jag kort och gott säga:  nej. Jag har i ärlighetens namn redan glömt hans riktiga namn men han påminde verkligen om Daniel i Skilda Världar. Till mitt försvar så har jag som sagt ohyggligt svårt för det här med namn.
En trevlig resa på något av de sju haven blev det i alla fall.

Ps. Om du ser ut som Daniel i Skilda Världar och känner igen dig i beskrivningen ovan så hör gärna av dig. Jag hittar dig inte på Grindr längre.