Till minne av Hans Nilsson

Till minne av Hans Nilsson

”Käre Hans,
Idag står jag här vid huvudgärden vid din kista precis som du och jag har kommit överens om! En dag på Södersjukhuset sa du med din underbara radioröst; Steve, när du ändå är här…, så fimpade du din cigarett, tände en ny, tittade mig djupt i ögonen och sa;… Vill du ta hand om min begravning! Jag såg nog plågad ut och blev tyst, men så sa du med myndig och tydlig röst; Du och jag har väl varit med om värre saker som levt med hiv i så många år!
Då vad det avklarat!

Hans var en mycket mångfacetterad människa med stora kunskapsområden och en mycket andlig person. Du tyckte om konst och var intresserad i alla samhällsfrågor.
Hans var också hur envis som helst om han i sak visste att något var rätt. Det vet vi som är medlemmar i Posithiva Gruppen, PG. Bland dina olycksbröder hade du Hans din hjärtefråga i smått och stort, påläst, kunnig och uttrycksfull. Vi är många som ibland suckade lite förstrött när du frenetiskt rättade till uttryck och ord i organisationens paragrafer. Det har jag tänkt med ett leende flera gånger sedan du dog den tidiga måndagsmorgonen. Men din nitiskhet lönade ju sig, det blev ju bra Hans!

Du var också nyfiken och inkännande i samtal med andra människor, frågade och tänkte tillsammans med andra. Du var modig som få och var så trygg med den person du själv var att människor med både okunskap och fördomar kom av sig när de träffade dig. Det uppskattade jag!
In i det sista undrade du om du skulle orka vara med och föreläsa på Pride om undersökningen som har gjorts på Karolinska Institutet om livskvalité för människor som lever med hiv. Hans, du hoppades, hoppades in i det sista att få en liten tid till. Jag vet av egen erfarenhet att man aldrig får ta hoppet ifrån någon som hoppas, men jag frågade tydligt; Hans, tycker du att det räcker nu? Nej, svarade du tydligt! Då gjorde det riktigt ont att se din kamp och det får vi alla leva med och fortsätta förundras över din starka livsvilja.

En av dina kännetecken Hans var att du var pragmatiskt i ditt sätt att hantera frågor och jag ska berätta ett bra exempel på det. Vi promenerade runt i korridorerna på Ersta hospice och du hade fått en rollator som du tyckte var perfekt då du ibland kände dig lite vinglig; den är bra att hålla sig i och blir jag trött kan jag sätta mig på den. Vi stannade till vid ett hörn där det man håller samlingar och gudstjänster, på, altaret, bordet stod några fina ljus. En sköterska kom förbi och du fångade henne; Nästa vecka vill jag tända ett ljus för min far som varit död i ett år, går det bra? Jag tror det sa sköterskan lite osäkert. Nästa gång frågade jag Hans; Fick du tända ljuset för din far? Kort svar; Jag frågade inte mer, jag bara gjorde det! Det var Hans i ett nödskal.

Vi som är här idag för Hans skull och för vår egen skull, vill jag avsluta med Harry Martinsons tröstrika ord i en stund som denna;
Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.