Kristoffer har levt med hiv i 25 år: ”Men det är först nu jag börjar bli orolig…”

– Jag skäms när jag tänker på det, men jag hade sån hivskräck att jag inte ens vågade doppa pommes frites i samma ketchup som andra människor. Min hiv-ångest tog upp så mycket av min tid.
Kristoffer, som egentligen heter något annat, är 44 år och har haft hiv i mer än halva sitt liv.
Han hade bara varit ute som gay i något år, knappt haft sex och var otroligt rädd för att få hiv när han blev kär i en kille som var hiv-positiv. Men istället för att lägga benen på ryggen och dra bestämde sig Kristoffer för att stanna kvar och inleda en relation.
– Vid den här tiden bodde jag precis bredvid ett sjukhus så jag gick och testade mig hela tiden. Jag fick veta att det kommit mediciner och att man kunde leva bra med hiv så jag visste att det inte skulle vara en dödsdom även om jag blev smittad.
Men Kristoffer var ändå livrädd för att bli smittad.
– Jag kunde kolla kondomen tio gånger under ett samlag, jag var så otroligt rädd och försiktig, men jag var så förälskad i den här killen och ville verkligen vara med honom – och ändå blev jag smittad.
Vet du hur?
– Nej, men jag tror att kondomen måste ha spruckit vid ett tillfälle utan att han sa något. Det är den enda logiska förklaringen.
Hur var det att få beskedet att du hade fått hiv?
– Det minns jag knappt, det var så traumatiskt. Både när jag fick veta och tiden efter. Som bög var man ju paria och jag såg på mig själv som att jag inte längre hade samma värde som andra människor, som en smutsig och äcklig person. Såna tankar brottas jag fortfarande med. Men det sjuka är att det på något sätt var skönt att bli smittad. Jag hade varit så jävla rädd för att få hiv så när jag väl blev smittad behövde jag inte längre vara rädd.
Kristoffer började medicinera, det var många mediciner. Var åttonde timma var det en massa tabletter som skulle tas, sammanlagt åtta om dagen.
– Men det jobbigaste var att jag aldrig kunde sova längre än 8 timmar, säger han. Det var så noga att man skulle ta dem var åttonde timma.
Idag räcker det att han tar en tablett dagligen.

När Kristoffer fick sin hiv-diagnos låg han ofta på kvällarna och tittade på tv.
– Jag såg på Cityakuten. Det handlade ofta om hiv och det var liksom en tröst, för de pratade om hiv på ett bra sätt och de personer som hade hiv i serien gestaltades inte som horor eller som kåta bögar som knullat för mycket. Det var viktigt för mig, jag hade ju fan knappt haft sex när jag fick det. Men Cityakuten hjälpte mig att känna att man kan vara en fin människa ändå, trots att man fått hiv.
Trodde du någon gång att du skulle dö?
– Nej, då gjorde jag inte det. Men det gör jag idag. Inte av hiv men i en hjärtattack, för hjärtat påverkas av medicinerna och kliniker utomlands har tagit itu med patienternas hjärthälsa, men i Sverige är man som vanligt sen på bollen, precis som vi var med PrEP.
Kristoffer berättar att han känner flera killar som fått hjärtattack och som äter dessa hiv-mediciner.
– En kompis till mig fick en massiv hjärtattack tidigare i år men överlevde tack och lov, men en annan kille jag känner, och som också gått på hiv-medicin i många år, dog i en hjärtattack nyligen, hjärtat påverkas av medicinerna och det här gör mig riktigt orolig.

Kristoffer är idag 100% smittfri, han kan inte smitta någon.
– Läkarna säger att jag inte ska berätta för den jag ska ha sex med att jag har hiv, och jag försöker bli bättre på det, men det är svårt. Det sitter så hårt inpräntat i mig och jag vill vara ärlig.
Men stigmat kring hiv finns kvar berättar han.
– Absolut! När jag säger att jag har hiv så blir jag dissad minst häften av gångerna. Trots att personen går på PrEP, och trots att vi kan ha kondom. Det är alltså tre säkerhetslager – jag har noll virusmängd, han går på PrEP och vi har kondom – men ändå vill de inte. Så traumatiserad är gaykulturen. Och det här är ändå unga killar i 20-års åldern som inte ens vuxit upp med hiv och aids. Men jag får försöka inse att det inte finns någon logik i att berätta. Det är lite som att någon skulle berätta ”jag hade gonorré för tre år sedan”, det är liksom helt oväsentligt.
Hur känns när du blir dissad?
– Jag blir ledsen så klart, men jag kan inte bli arg. Jag blir frustrerad och får dåligt självförtroende. Jag skuldbelägger mig själv tyvärr, och i mörka stunder känner jag att det är mitt eget fel.
Kan du se något positivt med att du fått hiv?
– Hm… Jag tror kanske att jag hade varit en mycket mer fördomsfull, dömande och oförstående person om jag inte fått hiv. Jag hade en problemfri barndom, jag var duktig i skolan och kunde inte förstå mig på stökiga barn. Nu har jag förstått att det kan vara andra saker som folk inte vet om som påverkar en, att man kan göra misstag och att det inte behöver definiera hela ens liv eller vem man är som person. Jag har blivit mer förstående och ödmjuk.
Hur tror du att du varit annars?
– Jag hade nog trott att folk med hiv var oförsiktiga och inte hade något konsekvenstänk, att de drogs med i stunden och att det säkert var lite partydroger involverade. Det var min bild av folk med hiv.
Vem var den första du berättade för att du var hiv-positiv?
– Alltså det här är så sjukt, men en nära kompis hade sagt åt mig att börja med någon slags medicin mot acne eftersom jag hade finnar. Sen sågs vi inte på ett tag för han bodde inte i samma stad. Och när vi sågs nästa gång hade jag fått hiv och börjat med mina mediciner som hade den effekten att de torkade ut huden så jag fick en slät och fin hy utan finnar. Så han frågade om jag hade börjat med medicinen han tipsat om, men jag sa lite undvikande att jag äter andra piller. Han ville veta namnet på dem så till slut sa jag att jag äter Crixivan. ”Du skämtar” sa han och tog upp en exakt likadan pillerburk ur väskan. Då har han också hiv och äter samma medicin som jag…
– Där och då blev vi supertighta vänner och gick sedan till Huddinge sjukhus tillsammans på våra återbesök. Vi hade Kerttu Sturesson som sjuksköterska och fick gå in bakvägen på sjukhuset för att ingen skulle se oss. Och efter våra besök gick vi alltid till McDonald’s och firade. Det här gjorde ju att jag inte kände mig lika ensam och jag och min kompis blev som bröder.
Hur ser du på framtiden?
– Jag ser ändå ljust på framtiden, jag tror det kommer räcka med att man tar en tablett en gång i månaden istället för en gång om dagen, redan nu testar man det i USA. Sen tror jag det kommer ett vaccin längre fram.
Hade ditt liv sett annorlunda ut idag om du inte fått hiv?
– Jag hade nog haft större chans att vara ihop med någon, det tror jag.
Är du öppen för din omgivning att du har hiv?
– Nej, inte speciellt. För mina vänner ja, men inte för arbetskollegor. De behöver inte veta. Jag har fortfarande inte berättat något för min familj. Det finns ingen mening med det, jag känner ingen sorg i detta, mer en känsla av ’fan va typiskt att jag skulle få det’. Men mitt i alltihop är jag ändå tacksam, hade jag fått hiv några år tidigare hade jag inte suttit här idag.

Lite senare idag publicerar vi en intervju med Venhälsans överläkare Finn Filén som kommenterar Kristoffers oro att drabbas av en hjärtattack då han gått länge på hiv-mediciner.