Joakim stadsvandrar kring sitt liv som missbrukare – ”Det har blivit ett mycket hårdare klimat i Stockholm”

Den 52-åriga Joakim flyttade som 18-åring till Stockholm under början på 90-talet. Istället för att hitta hjälp och stöd som ung homosexuell man slukades han upp av drog- och porrvärlden. Idag har Joakim, som inte vill att vi publicerar hans efternamn,  stadsvandringar där han berättar om livet på Södermalms gator som missbrukare, hemlös och homosexuell. QX följde med på en stadsvandring.

Stadsvandringen är anordnat av föreningen Street Minds som arbetar för att förbättra situationen för människor som lever i ekonomisk och social utsatthet. Vi börjar vid Lillienhoffska palatset på Medborgarplatsen som Joakim berättar var ett av Stockholms första fattighus när det öppnades cirka 1750. Därefter tar vi oss vidare till en offentlig toalett på kanten av Medborgarplatsen bredvid en korvkiosk.

Varför stannar vi vid de här toaletterna?
– Ingen missbrukare vill sitta framför människor och injicera, så det är vanligt att göra det inne på toaletter. Och ibland vill man faktiskt bara gå på toa. Men polisen kan bryta sig in då, när du sitter där. De säger att de inte kan veta om du missbrukar eller bara går på toa. Så de håller upp dörren tills man är klar. Det har hänt mig flera gånger och det är så otroligt förnedrande. Polisen säger att de vill undvika att folk dör på muggen, men jag har ju betalat mina 10 kronor för att gå på toa, då måste jag kunna göra det. Det vore önskvärt att det fanns brukarrum. Det är vanligt i andra länder, som exempelvis i Danmark.

Brukarrum är en plats där drogberoende lagligt kan konsumera sin egen narkotika under övervakning av vårdare. En lösning för att bland annat minska risken för överdosering och erbjuda vård.  Det är en lösning som finns i Norge sedan 2005 och Danmark sedan 2012.

Och hur kommer det sig att du flyttade till Stockholm?
– Jag flyttade till Stockholm för att jag var gay. När jag växte upp i Haparanda och Luleå har folk alltid misshandlat mig eller skrikit skällsord efter mig. Här i Stockholm fanns det ett ställe, Pride, som RFSL hade. Där lärde jag känna unga bögar och lesbiska från hela landet. Det var så skönt att inte bli dömd för att vara homosexuell. Jag gick också alltid med i de tidiga Pride-tågen, men då betydde de fortfarande någonting. Nu är det bara produktplacering och folk är där bara för att det är bra att synas där.

Vi fortsätter ner för Götgatan och på vägen till nästa stopp passerar vi Rosenlundsparken där Scalas hundhjälp håller till sista söndagen i varje månad. Det är en organisation som hjälper hundar och katter i behov av mat med bland annat bostadslösa som ägare. I den parken har Joakim spenderat sin barndoms somrar hos moster för att komma bort från homofobin i Haparanda, berättar han.

I saknaden av en sovplats, när han sedan flyttade permanent till Stockholm, hittade han en porrbiograf som sålde och hyrde ut porr på vhs-band vid Bondegatan. Efter ett tag blev han god vän med personalen som lät honom sova där. Det var en trygg och varm plats berättar Joakim. Han minns även tillbaka på tiden han själv började medverka i porrfilm.

– En gång bläddrade jag och en av personalen bland filmerna av ren nyfikenhet. På baksidan av ett vhs-video fanns det bilder på scener ur filmen. På en bild såg det ut att vara mina två lesbiska vänner. Jag var tvungen att se om det var de två, och jag hade rätt! (skrattar). Under filmen börjar de plötsligt kissa i varandras mun. Personalen vände sig till mig och sa ”vad har du för kompisar egentligen?” Det var så pinsamt att jag inte visste vad jag skulle svara. Men, det är garanterat att de gjorde det för pengarna. Jag själv började göra filmer trots att jag bara var under 20 år, vilket man behövde ha fyllt för att spela in. Det var en äldre 38-årig man som introducerade mig för den världen och jag fastnade. När det blev möjligt att ladda ner filmer eller se de på internet slutade jag. Jag ville inte att min mormor skulle råka se mig i en film av misstag, säger han skrattande.

Vårt näst sista stopp är vid en möbelbutik på Åsögatan. Joakim berättar om när han för att ha en plats att sova på lyckades gömma sig i butiken efter stängning. När han under natten smög sig ut i butiken för att leta efter mat ryckte han i ett handtag som triggade igång ett larm. Han lyckades gömma sig och väktarna som kom lade inte märke till något. Den ena vakten hade trott att det kanske spökade där hörde Joakim.  Efter att Joakim ännu en gång tog sig ut i butiken med en kurrande mage ryckte han åter i fel handtag och larmet började tjuta igen. Samma vakter kom tillbaka men även denna gång misstänkte de spöken och gick rädda därifrån. Nästa morgon när personalen såg Joakim gå därifrån, erbjöd personalen ersättning ifall han hade blivit inlåst av misstag.

– Man har också roliga minnen av att vara hemlös. Man hamnar i sådana udda situationer, säger Joakim och skrattar.

Vår sista hållplats är precis utanför butiken Material på Folkungagatan.

Tycker du att Stockholm har förändrats genom tiderna?
– Det har blivit ett mycket hårdare klimat i Stockholm. Man skär ner på alla platser i alla boenden. Och ute på gatan fanns det en tjuvheder medan det idag är vanligt att blåsa sina medmänniskor. Sedan nästan tre år tillbaka bor jag i en bostad först-lägenhet men under min tid som hemlös var det väldigt otryggt att bo på de akut-boenden som erbjöds. Det fanns inte, och finns inte heller idag, boenden för hemlösa samkönade par.

Till sist, har du någon favoritplats på Södermalm?
– Ja, jag gillar utsikten på Skinnarviksberget. Stockholm är så oerhört vackert därifrån. Jag har andra ställen också, men det säger jag inte! (skrattar).

På Street Minds hemsida kan du se de olika stadsvandringar som arrangeras. När stadsvandringarna utannonseras kan du även boka via hemsidan.

Matilda som jobbar på Street Minds berättar om föreningen: ”Vi är förening och ett socialt företag som skapar möjligheter för utsatta personer. Vi har aktiviteter, och erbjuder meningsfulla möten och tjänster, som stadsvandringar, rockband och julmarknad”.