En pionjär lämnar in – Ats Joorits: ”Jag har många saker kvar jag vill göra”

I september lämnade Ats Joorits Tallink Silja Line AB, företaget som varit en stor del av hans liv, för att gå i pension. Dagarna innan bestod mest av avslut och adjö-luncher.

– När man är 66 år är den enda bristvaran tid, och jag har många saker kvar jag vill göra. Så från den 2 september tar jag på mig studentmössan igen för att bli filosofiestudent i Umeå, sa han i QX septembernummer.
– Jag har alltid velat läsa om filosofer som sätter ny kurs för hur man resonerar och blir betraktad. Jag vill ta mitt kritiska tänkande vidare, och inte bli en sysslolös pensionär.

Låter logiskt med tanke på Ats bakgrund. Hans yrkesliv har tagit honom över hela världen och han har gått från hemtjänsten på Östermalm via eget SVT-program till att vara journalist i Washington DC, för att avsluta yrkeslivet på ett företag med rötterna nära hans födelseland. Ett land han lämnade 1987 för en framtid i Sverige och Stockholm, främst på grund av sin sexuella läggning.
– Jag hade en tidig pubertet då jag insåg att jag är bög. Det var lika stort som det var tragiskt, för det fanns ingen öppning för ett riktigt liv. Jag träffade så många ”skåpbögar” i parker som sen gick hem till sina familjer. Det var tragiskt att se hur mycket falskhet inskrivet i vanliga bögars liv.

Ats berättade även tidigt för sina föräldrar, som omfamnade honom och accepterade, men aldrig pratade om det.
– Men de kramade och älskade mina partners, så jag kände deras stöd och kärlek.

Att ha ett samkönat förhållande i Estland på den tiden var otänkbart, och sexuella kontakter var enligt sovjetisk lag kriminellt. Poliser och KGB riktade in sig på bögar och skickade ut torpeder.
– Många blev illa behandlade och åkte fast. Man träffade killar i det tysta, genom bekantas bekanta. Det var omänskligt och krångligt, och jag såg ingen ljusning. Mitt liv var inte där.

1987 anlände Ats som 29-åring till Stockholm, som då fortfarande var långt ifrån det öppna HBTQ+samhälle vi idag lever i.
– Men med jämförelsen var jag kom ifrån så var Sverige väldigt öppet. Jag minns när jag läste QX föregångare Reporter och kände ”varför kom jag inte tidigare?”. Jag ville ju leva som bög.

Ats pluggade svenska på SFI och började jobba inom hemtjänsten då han en dag promenerade förbi en resebyrå som hävdade att de var bäst på Baltikum.
– Det skulle jag utmana tänkte jag, och fick där och då chansen att jobba med en sidobusiness. Att locka folk till Baltikum, som då börjat öppna upp efter Sovjet-tiden.

Genom kontakter hörde sedan SVT av sig när de behövde någon med inblick i Baltikum, och snart hade Ats ett eget tv-program, Grannland Estland, som gick i några år innan han hamnade på Sveriges Radios utländska gren Radio Sweden.
– Så helt plötsligt var jag journalist!

Journalistiken förde Ats till USA, där han stannade i tio år. I åtta av dessa jobbade han på Voice of America, världens största radiostation. I USA träffade han också sin ex-make Franklin.
– En yngre rödhårig bergsguide som omedelbart tog ut mig på äventyr, klart jag trillade dit, säger Ats med ett skratt.

När Voice of America 2004 la ner sin europeiska del, flyttade Ats och Franklin till Seattle där Ats pluggade upp en affärsexamen inom turist och transport. 2006 leddes han en andra gång till Stockholm då han blev headhuntad när Tallink skulle expandera. Företagsklimatet blomstrade och alla hans uppdrag genomfördes: Nya båtar köptes in, man öppnade en Riga-linje och konkurrenten Silja Line köptes upp.
– Det var som att en knapp köpte en kavaj, och vi blev stora. Det var fantastiskt att vara chef över en verksamhet som växer. Åren som följde var spännande, utmanade och fulla av framtidstro.

Sen kom pandemin.
– Vi la alla våra fartyg vid kajen, utom linjen mot Åbo som användes för frakt. Och att sedan behöva minska organisationen och säga upp flera hundra lämnade djupa sår i mig. Jag har gråtit framför folk på jobbet, för det handlade om människor jag brydde mig om. På våra båtar har ofta båda partner jobbat, och att behöva säga upp familjer…ja, det var fruktansvärt jobbigt, säger Ats med tyngd i rösten.

Hur har det varit att vara öppen bög och VD på ett stort företag?
– Jag har aldrig upplevt minsta problem, varken på kontoret eller på båtarna. På båtarna kan det vara väldigt mansdominerat och straight, men jag har varit tydlig med att jag är den jag är och kommer inte att ändra mig. Jag har också kunnat skämta om att jag är bög, men inte en enda gång under mina 19 år har jag känt att jag gått emot den jag är.

Men låt oss backa lite, hur blev då Ats och Franklins äktenskap historiskt i Estland som landets första erkända samkönade? Jo, de gifte sig i Sverige 2013 och där var allt i sin ordning. Men i Ats andra hemland, som visserligen antagit den samkönade äktenskapslagen 2014, saknades ett regelverk och lagen förblev inaktiv.
– Innehållet var på plats, men politiska motståndare bromsade så ingen kunde använda den. Det blev ett dödläge. Så jag och några vänner kom på att det fanns ett sätt att aktivera läget, genom att hitta kryphål. Vi, som svenska medborgare, hade ett erkänt äktenskap i ett annat EU-land och eftersom jag var laglig skattebetalande medborgare i Estland hade jag rätt att uppdatera min info i befolkningsregistret. När de sa nej med anledningen att vi var två män, inledde vi en diskrimineringsprocess och stämde staten.

Och efter ett bakslag fick Ats och Franklin rätt i appellationsdomstolen och 2016 bedömdes att den estländska staten var tvungna att ändra sitt regelverk.
– Vårt äktenskap blev då det första erkända samkönade i Estland och fler såg därefter möjligheten att haka på. Det var stort och vackert att vi gjorde det, men också lite sorgligt att vi inte kunde hålla lågan vid liv och idag är skilda, säger Ats.

Vad tror du att det betyder för esterna att man den 1 januari i år införde samkönade äktenskap?
– Mycket, för nu har man helt och fullt lika rättigheter, och skyldigheter, som heteros. Visst, nationalkonservativa krafter kämpar emot och menar att det urholkar det ”heliga äktenskapet”, men majoriteten av det estländska folket tycker inte att det är en stor grej att en liten del i samhället får extra rättigheter.

Hur beskriver du situationen för HBTQ+personer i Estland idag?
– Som det ska vara. Alla som inte varit med om Sovjet-tiden yttrar sig fritt och lever liv i frihet. Man kan gifta sig, gå hand i hand, och Pride lockar fler människor. Jag minns det första Pride jag var på i Estland som en manifestation av att inte vara rädd längre. Men jag tycker att Pride i Estland gjort lite fel att trycka på paraden som något som bara är för HBTQ+personer. De som marscherar definieras som gays och det skrämmer många att bli utpekade. I Stockholm går många fler med oss av solidaritet, och även i Estland skulle fler som står på vår sida gå med i paraden.

– Och de äldre har fortfarande en rädsla i ryggraden, kampen är inte över. Det stora nationalkonservativa partiet har visserligen splittrats, men de nya vill folkrösta om gayäktenskapet. Så jag önskar att fler par gifter sig nu när vi kan.

Hur är din relation med Estland i dag?
– Mina föräldrar har gått bort och mitt basecamp är i Stockholm, så det har mest varit genom jobbet. Men flera av mina vänner finns kvar där.

Framöver ska Ats också fortsätta att vårda sin andra baby, HBTQ+löpgruppen Stockholm Frontrunners. När Ats och Franklin kom till Stockholm saknade de ett sammanhang med likasinnade så 2013 startade de en Facebook-grupp där HBTQ+personer varje tisdag och lördag ses för att springa ihop. Elva år senare är Frontrunners en av de största HBTQ+idrottsföreningarna i Europa med 180 betalande aktiva medlemmar.
– Jag är så stolt över att ha varit med och bildat ett inkluderande idrottsnätverk. Jag är fortfarande aktiv men låter nu de yngre springa i fronten. Jag håller mig mer i bakgrunden.

Privat lever Ats idag som singel.
– Det gaynormativa idag är att ha en partner, men om det inte blir så är jag okej med det. Singellivet har också sina fina stunder, säger han med ett skratt.

Den 18 september tog han på sig ryggsäcken i portugisiska Porto och börjar sin tredje pilgrimsvandring mot spanska Santiago de Compostela.
– Förra året var det över 600 km vandring, i år bara 300 km. Nu är jag ju också student och ska göra mina läxor från hotell och kloster längs vägen. Det är ju dags att ta det lite lugnare. Tror jag, avslutar han med ett skratt.