Donna om att flytta till Sverige: ”Jag kom hem till min svenska flickvän och sa ‘I don’t understand this fika-shit’”

Aldrig hade väl Donna Bruns kunnat ana att utekvällen på den lesbiska baren Cubbyhole i New York skulle leda till att hon träffade en svensk tjej och flyttade till Sverige. Idag har hon bott här i 22 år.

Vi ses på Fjällrävens kontor där Donna jobbat som Global Product Director i många år. Hon är en minst sagt upptagen kvinna, hela hennes kalender är fullbokad. Minut för minut. Fjällräven/Fenix Outdoor har mer än 2800 anställda över hela världen och bara här på huvudkontoret jobbar 28 nationaliteter.

Jag har köpt med mig fikabröd.
– Åh, fika, säger Donna och berättar att hon inte förstod sig på sina anställda när hon kom till Sverige och de satt och drack kaffe och pratade.
– Jag tyckte det var slött, säger hon, jag kom hem och sa ”I don’t understand this fika-shit, jag har inte tid att fika, jag har massor att göra”.

Men då hade hennes flickvän vid den tiden sagt åt henne. ”Donna, du måste fika, annars kommer du aldrig komma in i gänget”.
– Och jag fick inte prata om jobb sa hon. ”Du måste prata om något privat, annars kommer de tycka att du är konstig”. Sen har jag lärt mig att det är viktigt att visa sin svaghet för svenskar, visar du lite svaghet så blir du mänsklig. Det gör folk trygga.

Ni träffades i New York där du jobbade, hur kom det sig att ni valde att flytta till Sverige?
– Det här var 2001 och World Trade Center hade precis attackerats så vi kände att det vore klokt att vara i Sverige ett tag tills saker lugnat ner sig. 22 år senare är jag kvar, jag har en 17-årig son och jag har både gift mig och skilt mig.

Donna är uppväxt i Houston Texas, hon flyttade sedan till Atlanta och sedan till New York innan hon kom till Stockholm.
– Stockholm är den minsta staden jag bott i, säger hon och skrattar.
– Jag kom hit på våren, mitt ex visade mig alla fina platser i Stockholm och det var lätt att bli hänförd av staden, ”ok, jag fattar, det här är ett bra ställe”.

Vad visste du om Sverige innan?
– Ingenting, ärligt talat hade jag nog blandat ihop Sverige med Schweiz om du frågat mig då. Sverige var inte på min radar, jag försökte bara överleva i New York och galenskapen där…

Du har bott här i 22 år, hur var det att komma in i språket?
– Det var ok, det är ju inte finska (skrattar) När jag hörde finska första gången tänkte jag ”Thank God att min tjej inte var finska”. Svenska är inte helt olikt spanska som jag pluggat en del. Men det kan vara lite svårt att komma in i språket eftersom alla pratar engelska med en, i alla fall fram till drink nummer två… (skrattar) Då pratar alla svenska. Sen var jag fem minuter sen till alla skämt i början eftersom jag fick översätta allt i mitt huvud först, så det blev liksom ”det du sa för fem minuter sen var riktigt kul” (skrattar).

  När jag hörde finska första gången tänkte jag ”Thank God att min tjej inte var finska”

Foto: Maria Östlin

Donna säger att hon försökte lära sig svenska på SFI, men…
– Jag var hopplös, två lärare bad mig sluta (skrattar). En av dem sa ”jag är ledsen, men du kommer aldrig lära dig svenska”. Så jag skaffade mig en privatlärare och då gick det bättre.

Vad är svårast med att prata svenska?
– Att man låter som en 5-åring… Och det är okej när man är med vänner, men inte i jobbet, det är inte accepterat att låta som en 5-åring när man pratar.

Nu pratar du ju inte som en 5-åring, du låter helt flytande när du pratar svenska vill jag bara tillägga. Pratar du och din flickvän svenska hemma?
– Nej, eller.. hon pratar svenska och jag svarar på engelska.

Finns det några extra roliga svenska ord?
– Ja, jag skrattar varje gång jag ser skyltarna ”Infart och utfart” (skrattar). Sen låter ju ”Facket” kul så klart. Och så några namn, Jerker blir ju ganska kul på engelska.

Och att säga sju?
– Det hade jag aldrig problem att lära mig. Och ”Schu”… om man är på Östermalm…

Har du upplevt någon kulturkrock i Sverige i jobbet?
– Ja, man måste vara mjukare här och linda in saker, och det är lite svårt för en person som jag som är från Texas och är rak. Dessutom har jag bott i New York där man är rak på ett annat sätt. I Texas kan vi le och vara raka, i New York ler du inte ens. Här i Sverige när man sitter ner med någon kollega på ett möte så kan man inte börja direkt med att ta upp det man vill prata om, man måste först prata lite om ditt och datt innan man kan säga det man vill ha sagt.

Om en amerikan skulle vilja flytta hit, vilka råd skulle du ge den personen?
– Att bli vän med svenskar! Du kan inte leva i ett amerikanskt community. Om du ska lyckas här måste du ”bli svensk”. Allt blir dessutom enklare om du har en svensk pojkvän eller flickvän – och försök även hitta en hobby som svenskar gillar.

Hur är hbtq-livet här tycker du?
– Vet du, jag tycker det är mycket mer segregerat än vad jag hade trott. Det finns väldigt få ställen dit både killar och tjejer går. Jag saknar mixen och blandningen av folk idag och jag tycker synd om den yngre generationen som inte får se eller uppleva hela vårt breda spektrum av communityt. Man kan hitta de mest underbara människor på de märkligaste platserna.

Hur ofta åker du tillbaka till Texas?
– Minst en gång om året i 2-3 veckor.

Vad är det svenskaste som finns?
– Midsommar. För ni insisterar att sitta ute i kylan (skrattar), alla andra dagar skulle ni gå inomhus, men just den dagen ska ni sitta ute med jackorna på. Sen är ju all mat likadan på högtiderna, jul påsk, midsommar. Det är så svenskt.

Vad är det bästa med Sverige?
– Människorna. Ni är rättvisa med varandra. Ni lyssnar och tar in andras åsikter även om de inte matchar era egna, ni tar er tid att se saker ut andras perspektiv. I USA är det mer ’om du inte tycker som jag är jag inte intresserad’.

Vad tycker du om Melodifestivalen?
– Haha, jag har försökt, tro mig, men nej, jag förstår mig inte på Melodifestivalen. Alla vänner har sagt ”Du måste titta, Donna, du kommer älska det”, men jag fattar inte. Ska det vara bra? För det är det ju inte. Ska det vara kul? Well…
– Men, jag gillade Loreen. Hon är grym.

Melodifestivalen till trots, hur svensk skulle du säga att du är?
– Jag skulle säga 50/50. Jag har inte bott längre någon annanstans, men svenskar tycker jag är väldigt amerikansk och amerikanare tycker jag blivit svensk. Så jag gissar att jag är fast i Ingenmansland.