Skulle lädervård smaksättas skulle det vara med bourbon. Till tonerna av Josh Hedleys ”Neon Blue”. Country är Erics sällskap när han gör i ordning läderuniformen. Stövlarna putsas. Skjorta, byxor, väst och handskar får balsam. Allt är i läder.
– Det är dyrt läder, men jag har köpt stövlarna på second hand, säger Eric. Många tänker att det är Muir-kepsen som gör transitionen till läderman fullkomlig. För mig är det stövlarna. De ger mig en helt annan hållning och kraft i stegen.
Muir-kepsen ses av vissa som signum för läderbögen. I Touko Valio Laaksonens Tom of Finland ses den ofta buren av tecknade muskulösa män. En liknande keps av typen Henschel ses på Marlon Brando i ”The Wild One” (1953). Ett foto av James Dean, en annan rebell, står väl synlig i enrummaren, med möbler i teak och knarrande trägolv som är välbekant i sekelskifteshus på Södermalm i Stockholm.
Eric förbereder sig inför Stockholms Leather Social, som han arrangerar. En grupp läderbögar ska träffas på Side Track, en bar på Södermalm. Drygt hundra meter längre bort ligger Scandinavian Leather Men, SLM, en läderfetischbar som också är förknippad med andra uttryck för fetischer. Båda barerna samlar HBTQ+familjen, men SLM är uteslutande för män. Side Track har fler gäster klädda i jeans, kjol och t-shirt, än i läder.
– Till ”socialen” är alla välkomna, med eller utan läder och hur du än identifierar dig. Tanken är att vi tar oss utrymmet på en bar som annars inte har det här inslaget. I längden vill jag att läderkulturen blir en naturlig del av stadsbilden. Vi får se hur det går och om någon kommer över huvud taget.
Att alla är välkomna är viktigt, särskilt som transfobiska uttryck har stärkts i samhället och som HBTQ+-samhället inte är fri ifrån, enligt Eric.
En annan countryartist, Orville Peck, ljuder medan skoputs och läderbalsam fyller rummet med en behaglig doft av hantverk och läder. Peck har en Elvis-liknande baritonröst som vibrerar i rummet. En queer countryartist.
Berättelserna som finns i genren kan Eric delvis känna igen sig i, från uppväxten i Sandviken. Om bruksorten, det inåtblickande och längtan till äventyret bortom stadsgränsen. Han ser tillbaka på sin barndom, sin tid som ingenjörsstudent i Karlskrona och mötet med läderkulturen i USA som upplevdes som både tryggt och privilegierat.
– Garderobsdörren gläntades på som student men det var först när jag jobbade i Portland, 2017, som jag kände mig som en del av ett större sammanhang. I USA introducerades jag för läderkulturen i en miljö där flera olika delar av HBTQ+-samhället överlappar varandra. Det är något som jag saknar här i Sverige — att börja mötas över ”gränserna”.
Författarna Vincent L. Andrews och Geoff Mains beskriver läderkulturens ursprung respektive uttryck. Det är en spretig historia om hur läderkulturen bland homosexuella män kom till. Flera källor enas om är att den uppstod som en reaktion på en repressiv lagstiftning i efterkrigstidens USA.
Homosexualitet var olagligt. Soldater som återvände till USA ville fortsätta leva ut sin homosexuella identitet, som de funnit i Europa. Samtidigt sökte veteraner från andra världskriget något bekant, under sin återgång till det civila livet. Motorcykelklubbar bildades. Klubbarna hade en tydlig hierarki, ceremoniella inslag och koder för umgänget. Det blev en miljö som reflekterade det liv som hade präglat veteranerna i Europa. Homosexuella män var inte undantagna den här utvecklingen.
Genom att homosexuella män antog motorcykelklubbarnas gemenskap och hypermaskulina uttryck kunde de umgås utan att väcka misstankar om sin sexuella läggning. Lädret, den fria livsstilen i motorcykellivet och rebellstatusen vävdes samman till en identitet och ett sexuellt uttryck.
– För vissa är lädret en fetisch — man tänder på själva materialet. Jag tilltalas själv av symboliken, men det är främst det sociala som intresserar mig, säger Eric medan han häller upp en kopp kaffe och bjuder på finsk choklad. Det finns en historia här som jag tycker är värd att bevara. Kampen bakom HBTQ+samhället och läderkulturens fortsatta frigörelse för rätten till sin identitet.
Läderkulturen är bred och det är ett missförstånd att det bara handlar om sex. Eric förklarar:
— Det är sammanhanget som kodar plagg sexuellt. I en kontext kan kostym vara sexuellt och i ett annat sammanhang är det ett uttryck för något annat. Alla söker något, men det behöver inte vara sex bara för att du har läder på dig. Missförståndet finns också inom läderkulturen, särskilt om du kommer in som ny.
Sedan början av 2000-talet har den mediala rapporteringen om HBTQ+ främst kretsat kring Pride-rörelsen i Sverige. Det glittriga, dragqueens och läderbögar porträtteras som signaturer för Pride-paraden i Stockholm.Parallellt utvecklades högernationalistiska och högerkonservativa beskrivningar av HBTQ+ som moraliskt fördärvande av samhället. Ofta lyfter dessa politiska grupper fram sexualisering av barn som en orsak till viljan att begränsa eller helt förbjuda Pride-rörelsen. Barnen har inte gett sitt samtycke till exponeringen av läderbögar och dragqueens, menar de. Anslaget finns i både USA och i Sverige. I skrivande stund debatteras om dragqueens ska få läsa sagor för barn eller inte på kommunala bibliotek.
Att utrymmet för HBTQ+personer har kringskurits i ett allt kargare samhälle är något som Eric har märkt:
– Acceptansen för HBTQ+ har kommit långt i Sverige, men är villkorad. Det är mycket yta att två pappor accepteras, men om de kysser varandra så kan det plötsligt mötas med hat. Genom att klä mig i läderuniform omöjliggör jag självcensur och tar plats som en tveklöst homosexuell man. Läderbögens blotta närvaro är en protesthandling.
Det är dags att ta oss till Side Track. De skräddarsydda läderbyxorna smiter åt kring lår och stuss på Eric. Stövlarna dras på. Det är kraft i hans silhuett som präglas av en råhet — i bjärt kontrast till den annars tvålfagre helylle-killen. De tidigare expressiva handrörelserna blir mer precisa. Blicken mer målinriktad. Värmen i rösten och viljan att förklara finns kvar i samtalet.
– Första gången mamma såg mig i uniformen sa hon att jag var extremt stilig. Och jag känner mig så. Jag gillar särskilt blickarna från folk på stan — blandningen av skräck och beundran.
Historiskt benämns en komplett läderuniform som Full Cow, vilket förklaras med att plaggen är gjorda i koskinn.
Huvuden på raglande studenter, längs med Söders trottoar, vrider sig nästan 180 grader när Eric passerar dem. Deras berusade ögon blir lite klarare och viskningarna skapar en beundrande korridor av vita studentmössor i en sorglös kväll. Allt kan hända.
Eric är märkbart nervös. Han scrollar på mobilen och förklarar att det är viktigt med närvaron av läder för att fler ska våga klä sig i det på en bar som inte är en läderbar. Eric stannar upp.
– Det är två på plats redan. I läder, säger han och ler med varje atom i kroppen, och visar en bild. På den poserar Patrick med partnern Conny. Båda klädda i läder.
Patrick möter upp i baren, bland tolv andra lädermän. Det hade kunnat vara vilken pub som helst, om det inte vore för Tom of Finland-porträtten på väggarna eller träsmidda fallos till tappkranar för ölen i baren. Sällskapet fylls på i strid ström. Liksom hos bin i en kupa arbetas värmen upp av sällskapets öppenhet i samtalen om allt från kriget i Sudan till tips på fik längs med vackra landsvägar. Gruppen är representerade från hela Sverige och alla samhällsskikt.
– Jag är stolt över Eric som arrangerar det här. Det ger en inblick i vad lädercommunityt också kan vara, säger Patrick.
Kvällen blir snabbt till natt och Eric ska hem. Tidigare klara studentögon noterar inte Eric genom alkoholdimman på gatan.
Väl i lägenheten ger Eric ifrån sig en lättnadens suck efter en lyckad kväll och kanske också för att fötterna nu får andas igen när stövlarna åker av.
Uppdaterad 2024-03-20
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
