Till minne av Nicke Johansson: ”Nu är klockan 10:00 och jag kan inte hålla tillbaka mina tårar”

Den 15 februari förändrades min värld. Jag sitter hemma och jobbar, min make Micke har gått till jobbet. Vanligtvis jobbar han hemifrån. Medan jag jobbar lyssnar jag på Bad Bunnys nya låt. Jag hör att Micke öppnar dörren och säger hej, han låter lite konstig i rösten. Sen hör jag Tommy, min medpappa. Då bryter jag ihop, jag vet vad som skett.

Några dagar innan fyllde min dotter Leia och jag år. Vi har samma födelsedag och hon är den finaste födelsedagsgåvan jag någonsin fått. Leia och jag ringde min pappa Nicke Johansson för att prata om vad vi hade gjort under födelsedagen, men vi fick inte tag på honom, vi tittade ledsna på varandra Nicke låg på sjukhuset och när han inte svarade sa vi till varandra vi testar igen imorgon på alla hjärtans dag. Dagen efter sitter hela familjen kärleksfullt på soffan och vi testar att ringa till Nicke igen, det tar ett tag innan han svarar. Men sen gör han det och han låter glad och vi säger till honom att vi älskar honom. Han säger ”jag älskar er också jättemycket”, det är sista gången som han kommer att säga att han älskar oss.

Nicke var inlagd från och till på sjukhuset under lång tid. Vi hade inte setts på flera månader men vi pratade med varandra varje dag klockan 10:00 på morgonen. Då pratade vi om Pride, Sentry.nu, QX, Hbt-Liberalerna och alla olika projekt vi hade ihop. Efter att vi haft vårt morgonmöte så pratade vi om hur han mådde. Han sa alltid att det inte ser bra ut. Och han frågade alltid hur Leia mår. Alltid.

För 13 år sedan blev Nicke och Tommy ”farfarna”. Vi vet alla såklart att det heter farfäder, men ”farfarna” låter ju så mycket roligare. Första gången som Nicke höll i Leia var hon en liten knodd, blott 3 veckor gammal. Nicke var så lycklig, det gick att se på hans ansikte hur lycklig han var. Han älskade Leia samma ögonblick som han såg henne, Tommy med. Leia var hos dem ofta.

Vi firade pesach, nationaldagen, midsommar, jul och nyårsafton tillsammans. Leia brukade alltid hjälpa till att duka, baka och laga mat. Nicke älskade att laga mat, och var fenomenal på det. Leia tog Nicke och Tommy för givit, de fanns liksom alltid där. De stöttade och fanns alltid där. Tills nu då Nicke inte längre finns där fysiskt. Han kommer nog för alltid ändå finnas kvar i hennes hjärta. Han lever i mitt hjärta. Om jag ska vara ärlig så gör det riktigt ont att tänka på honom. Nätterna är långa men minnena är mysiga, härliga. Han finns.

Jag förstår att min pappa betytt mycket för regnbågs-Sverige, han var med att grunda Stockholm Pride, var styrelseordförande för QX, vi jobbade med Sentry.nu tillsammans och Hbt-Liberaler i Storstockholm. Han jobbade för Posithiva gruppen, under början av Aidskrisen. Jag minns hur han ofta gick på begravningar. Han ville inte att jag skulle följa med när någon av hans vänner dött. Han stod pall.  Jonas Gardell tackade Nicke i boken Torka aldrig tårar utan handskar. Med andra ord förstår jag att min far betytt mycket för så många. Jag ser det på mina mail och varma och hjärtliga kommentarer på sociala medier. Och alla blommorna vi har fått.

Nu är Nicke död men inte hans existens. Han lever kvar i mitt hjärta. Han existerar hos alla som går på Stockholm Pride. Nicke Johansson kommer alltid att finnas som en del av mig, Micke, hans make Tommy, faster Maria och resten av alla vänner, släktingar, arbetskamrater, partivänner, grannar och alla andra som älskade honom. Men framför allt som en del av hans barnbarn Leia.

Nu är klockan 10:00 och jag kan inte hålla tillbaka mina tårar.