Daniel S. Ogalde: ”Länge leve pappakroppen”

The dad bod eller pappakroppen som det så udda blir översatt till på svenska, har de senaste åren fått en riktig revansch. Som ett popkulturellt fenomen tycks pappakroppen idag vara något eftertraktansvärt, något positivt för att inte säga sexigt. Så har det givetvis inte alltid varit. Googlar man på definitionen av just pappakroppen så växer bilden fram av en missförstådd antihjälte som nu blivit något av vår frälsare, lite som Batman. Men det är en fysisk manifestation som står för så mycket mer än bara några extra kilon midjefett i synnerhet med tanke på att det är den tiden på året igen. Ett nytt år, då ett gammalt är förbi och ett annat långsamt är på väg in. Även detta år kom jag häromdagen på mig själv med att traditionsenligt göra en lista. En lista på alla de där borden jag aldrig kommer göra. Ni vet new year, new me. Att läsa fler böcker, meditera, börja dansa, äta hälsosamt, omge mig med intressanta och positiva människor och givetvis träna. I synnerhet efter nyår när vandringen till ljusare tider tycks extra utdragen och tung, så överrumplas vi av alla av denna absurda disciplin att bli något vi antagligen inte kunnat bli på en hel livstid. Vi hetsar oss själva, vi hetsar varandra och vi hetsas av andra. Prestera! Leverera! Mera! Hårdare! Och för vad? Perfektion så klart.

Våra sociala medier fylls lika snabbt av oombedda framgångstips såsom gymmen översvämmas av ivriga hobbytränare. En sorts crescendo av dåligt samvete toppat av fet julmat och nyårsbakfylla som nu prompt ska kanaliseras i en självpiskande disciplin. Tro mig, jag har varit där och är väl antagligen fortfarande där. På jakt uppför prestationernas Mount Everest. Visst känns det skönt när man börjar se resultat, när saker börjar hända, när man inte är längst bak i ledet. Problemet är att det allt som oftast inte är tillräckligt, varken på kort sikt eller lång sikt. Har du nått dina mål? Skaffa flera! Har du uppoffrat tid med familj och vänner, god mat och minnesvärda upplevelser för dina mål? Offra mera! Och mitt i allt detta jagande är den brännande frågan om du verkligen är nöjd med den du är? Inte den du planerar att bli utan den du faktiskt är just i detta nu.

För mig har årets repris av alla de där måsten och borden, också fört med sig en enorm trötthet. Träning, studier, sociala tillställningar, jobb och lite mer jobb. ”Har du testat att bara försöka vara?” frågade min terapeut mig när jag så radade upp alla saker som jag fyller min tid och mitt liv med. Alla prestationsbaserade aktiviteter med tydliga målsättningar. Men att bara vara? Nja, det är något som jag min rätt presterande personlighet till trots är rätt dålig på. Vid mina snart fyrtio år har insikten fallit ner som en sten. Å ena sidan tar denna tävling aldrig slut och å andra så kommer du inte kunna knipa förstaplatsen för alltid. 

Så vad är det då värt att offra? Ja, svaret är väl upp till var och en men i skuggan av tajta vältränade kroppar, välbetalda toppjobb och instadokumenterade livsinsikter har pappakroppen blivit den antihjälte vi alla behöver. Ett tydligt subjekt bland alla tomma objekt. Något vi behöver hålla fast vid i sin allra mest ursprungliga form. Ett testamente på att det finns andra saker här i världen än to do-listor inför ett nytt år. För utmaningen har aldrig legat i att bli något vi inte är utan att vara tillfreds men de vi faktiskt är. Att gilla våra extrakilon, vår lunkande vardag och vår mediokra existens. Att älska vår inre och yttre pappakropp.