Daniel Larsson, 42, var en framgångsrik klubbfixare med klubben KAK i Köping och Västerås, han prisades på QX-galan och ordnade den första gaykryssningen med Galaxy – Gaynight on Galaxy. Men på bara några år raserades allt. Daniel blev alkoholist, han blev arbetslös, hemlös, sov på härbärgen och tiggde pengar i tunnelbanan. Nu har livet återigen vänt och Daniel är tillbaka där det började – som klubbfixare.
Vi träffas några veckor innan Daniel ska slå upp dörrarna för den nya en-gång-i-månaden-klubben Gaynight i Stockholm. Daniel har precis fått ett nytt jobb i köket på restaurangkedjan Brödernas i Stockholm, han bor med sin pojkvän som också heter Daniel i ett hus utanför Stockholm med katten Pelle.
– Jag har det bra idag, säger Daniel. Jag är tacksam för all hjälp jag fått och för att jag aldrig gav upp. Mitt budskap med den här intervjun är dels att det kan gå väldigt fort utför, dels att det aldrig är för sent att förändra sin situation bara man vågar ta emot hjälp.
Vi backar bandet till 2005. Daniel och hans dåvarande pojkvän Andreas bor i Köping och tycker att det saknas ett ställe för homosexuella, så de beslutar sig för att starta Club KAK i Köping. Kak står för Köping-Arboga-Kungsör.
– Det fanns ju inget gayställe i det här området så vi provade och det gick bra på en gång.
I två år körde de framgångsrikt med Club KAK i Köping, men lokalen blev till slut för liten så de valde att flytta till en ny adress – i Västerås. Busslaster från närliggande kommuner kom till festerna och 300-400 personer festade på Club Kak. Daniel och Andreas skötte det mest själva och anordnade sedan den första gaykryssningen med båten Galaxy – Gaynight on Galaxy. Det blev succé direkt. Och Daniel och Andreas prisades på QX-galan för sina insatser och fick ta emot priset Årets Keep Up the good Work.
Men mer jobb betydde mer press. Och Daniel började dricka.
– Det blev mer och mer alkohol, vissa kvällar kunde jag dricka tio öl medan jag satt uppe och jobbade i köket hemma.
Andreas fick sedan jobb i Stockholm och blev inneboende hos en kille. Daniel flyttade efter då han fick säsongsjobb på Gröna Lund.
När killarna sedan separerade hade Daniel ingenstans att ta vägen. Han bodde stundtals hos vänner, säsongsjobbet på Gröna Lund var över och han var utan jobb. Och så drack han.
– Det gick fort utför, säger Daniel. Jag hamnade på gatan och fick gå till socialen för att få pengar till mat, men det blev ju att jag köpte alkohol.
Daniel sov på olika härbärgen runt om i Stockholm. Och stundtals tiggde han pengar i tunnelbanan.
– Det var fruktansvärt, det var inte jag… Jag var ju rädd att någon skulle se mig. Det var absolut den lägsta perioden i mitt liv.

Daniel sov på olika härbärgen runt om i Stockholm. stundtals tiggde han pengar i tunnelbanan.  ”Det var fruktansvärt, jag var rädd att någon skulle känna igen mig”

Daniel som är uppväxt i en fosterfamilj i Göteborg ville inte berätta något för dem om sin situation.
– Jag skämdes, säger han. Så jag sa inget till dem förrän långt senare.
Daniel insåg att han måste ha hjälp för att ta sig ur sitt drickande och kontaktade socialtjänsten.
– Jag kapitulerade fullständigt, jag gick dit och sa ”här är jag, jag behöver hjälp”. Det har varit min räddning, säger han. Att jag är hjälpsökande, att jag inte varit för stolt för att ta emot hjälp. Det finns hjälp att få om man tjatar lite och det är aldrig för sent, säger han.
Daniel fick hjälp med bostad och bodde på hotelljouren, han fick pengar från socialtjänsten, men tog återfall flera gånger ”Jag söp och fick inte bo kvar” och så fick han börja om. Igen och igen. En gång höll han på att brinna inne då lägenheten han fått låna av en kompis började brinna, brandkåren kom och fick ta ut honom och hans dåvarande kille via brandstegen.
Daniel fick flytta till nyktert boende. Där kom vändningen.
– Jag var trött på det här livet och jag ville inte förlora mina vänner.
Kände du nån gång att du inte vill leva längre?
– Nej, jag har alltid haft lust att leva och om jag behöver hjälp så söker jag hjälp.
Efter att ha genomgått ett tufft program på ett behandlingshem i Älvsjö där han fick gå igenom hela sitt liv inför främmande människor så kom Daniel ut starkare.
– Men det var tufft, det var kriminella, alkoholister och missbrukare i gruppen. Det var ett tufft klimat. Och man skulle öppna upp sig helt. Jag kom ut inför alla och struntade i konsekvenserna, kosta vad det kosta vill tänkte jag.
Men Daniel fick ett varmt mottagande. Hans öppenhet var uppskattad och Daniel fick beröm av alla i gruppen. Efter två månader på behandlingshemmet fick han verktyg att hantera alkoholen och idag går han på antabus, något som räddat honom.
– När suget blir starkt tar jag mer antabus, jag vet att jag blir svårt sjuk om jag skulle dricka då. Jag kan till och med dö. Det vill jag inte.
Hur mår du idag?
– Jag mår bra, men jag kan aldrig lova att jag aldrig kommer att ta ett återfall, men jag har verktyg att hantera det ifall saker och ting händer.
När drack du senast?
– Det var nog ett halvår sedan.
Vad är det för skillnad på Daniel idag och Daniel för 10 år sedan?
– Jag är mer ödmjuk, jag förstår andra människor, jag är en bättre lyssnare. Jag ser på livet på ett helt annat sätt, det finns ett liv utan alkohol, jag presterar bättre utan alkohol och har en högre levnadskvalitet.
I julas var Daniel och hans pojkvän i Göteborg hos Daniels familj, han har berättat för dem om sina tuffa år och vad han gått igenom.
– Det var skönt att fira jul med dem, vi var 17 personer och alla fick träffa min kille, han gjorde succé (skrattar) Det var kul.
Och nu har du börjat anordna fester igen. Vad får dig att ge dig in i en värld som fick dig att förlora allt?
(Daniel tänker länge…)
– Jag brinner ju för hbtq-världen. Det är det här jag kan och tycker är kul. Sen finns det ett sug efter Gaynight tror jag. Så det är dags, nu ska jag vara värd igen för Gaynight.
– Men den här gången är jag en nykter värd.

Nästa Gaynight-kväll hålls fredag den 10 juni på H62 Hornsgatan 62.