De första samkönade att få adoptera

– Det här är en historia som vi själva hade velat läsa när det var som tuffast. När alla oddsen var emot oss, säger Mathias Brink.

Maken Martin har just ställt fram bullar på matbordet i familjens hus i Stora Höga. Färgglada plastleksaker ligger strödda över golvet, en ettåring tultar fram med bubblande skratt och försöker krama hunden Clara som gömt sig under bordet.

Vad han heter är hemligt. Hans pappor vill att han själv ska få bestämma om hans namn ska stå i tidningar. Hans berättelse är unik, det första barnet i Sverige som har adopterats av ett samkönat par.

Det var ingen lätt resa.

När Mathias och Martin träffades 2005 fanns samkönade adoptivföräldrar inte ens på film, trots att de hade varit möjliga enligt lag i två år.

– Men vi ville försöka ändå. Vi trodde att det omöjligt kunde vara så svårt som det framställdes, att det fanns någon lösning som folk missat., säger Mathias.

När paret år 2008 började planera för att bli föräldrar syntes bara hinder. De berättade hur de ville adoptera och möttes av ett ”ni kan väl inte?”. På hösten gick Ella Lemhagens film ”Patrik 1,5” upp på landets biografer och det kändes som att hela världen skrattade åt paret Brink.

– Jag är nog den ende som har gråtit mig igenom hela den filmen, säger Mathias. Den var som en parodi på allt som var viktigt för oss. Men vi bestämde oss för att vi skulle göra allt vi kunde, det skulle inte falla på att vi gav upp.

1 maj 2009 blev det lagligt för två män att gifta sig i Sverige. Martin och Mathias vigdes i ösregn på en bygdegård utanför Kungsbacka den sommaren. De var en handfull människor i ett partytält och en vigselförrättare som knappt hördes i åskan.

– För oss var inte giftermålet så heligt. Det var något vi behövde göra för att kunna utredas som adoptivföräldrar, säger Martin.

De bokade möte med Familjerättsbyrån i Göteborg och var nervösa inför att träffa de straighta tanter i 50-årsåldern som skulle avgöra deras lämplighet som föräldrar. Men damerna ifråga, Lisbeth Davidsson och Hélène Hansson, visade sig bli deras änglar.

– För dem var vi inte bara ett ärende i högen. Lisbeth och Hélène var de första vi mötte som var positiva, säger Mathias.

Statistiken var fortfarande negativ. De barn som adopterades inom Sverige var få och de väntande paren många. Hélène hade visserligen utrett ett samkönat par tidigare, men kände inte till något som varit öppna med sin läggning och faktiskt fått adoptera.

Problemen hopade sig när paret Brink flyttade från Göteborg till Stora Höga och Stenungssunds kommun inte ville ta emot papperen som godkände dem som adoptivföräldrar. ”Hör av er när det blir aktuellt med adoption”, var beskedet.
Martin och Mathias började förstå att den tidpunkten kanske aldrig skulle komma.
Istället ansökte de om att få bli familjehem, det som tidigare kallats fosterfamilj.

– Mina barndomsgrannar var familjehem åt ett barn de senare adopterade. Även om det innebär att barnet en dag ska återvända till sin biologiska familj har det alltid varit ett naturligt alternativ för mig, säger Mathias.

Pojken som föreslogs som extra familjemedlem var 13 år och ju mer handläggaren berättade om Mathias och Martins möjligheter, desto mer verkade deras liv bli en ”Patrik 1,3”.

Men så en onsdag, den 24 november 2010, är Martin på konferens i Stockholm när telefonen ringer. I en kaffepaus får han sitt livs lyckligaste besked.

– Det finns ett barn, säger Lisbeth Davidsson.

– Ja, en 13-åring… Men hur vet du det?

– Nej, nej, ett spädbarn!

Lisbeth är lika upphetsad som Martin. Hon berättar att hon har fått ett e-postmeddelande om en gravid kvinna, som vill att hennes barn ska växa upp hos ett homosexuellt par eftersom hon har sett hur svårt det är för hennes homosexuella vänner att bli föräldrar.
Snabbt ringer Martin till Mathias.

– Vi har blivit erbjudna ett barn!

– Ja, en 13-åring, hur förvirrad är du?

– Nej, ett spädbarn!

Martin Brink sätter sig på hotellrummet för att skriva sitt svåraste ansökningsbrev någonsin: det för det livslånga jobbet som pappa.

– När han först läste upp det för mig över telefon lät det som om vi skulle köpa en tvättmaskin, minns Mathias.

De skrev om, skrev om igen och skickade iväg. ”Ni är ett av tre par. Besked kommer på måndag”, fick de veta. Helgen var fylld av ångest.
Sedan hände allting väldigt fort. En vecka efter samtalet med Lisbeth Davidsson sitter Martin och Mathias i samma rum som kvinnan som bär på deras son. Nervositeten har börjat släppa och Mathias andas äntligen normalt.

Då sätter kvinnans förvärkar igång.

– Där och då startade ett känslosvall som aldrig riktigt stannade, säger Martin.

Det var falskt alarm den gången, men tio dagar senare sitter paret Brink åter i en sjukhussal, tomma på energi och fyllda av känslor. Läkaren håller en robust, mörkhårig pojke i famnen. ”Nej. Ge honom till hans pappor,” säger kvinnan som just har fött honom.

– Det kändes overkligt och helt underbart. Samtidigt vågade vi inte riktigt tro att det var sant, säger Mathias.

Först sex veckor efter förlossningen fick modern skriva på de papper som godkände att barnet skulle adopteras bort. Under den tiden hade Mathias svårt att sova.

– Det var ren skräck. Jag drömde att hon kom med en socialsekreterare och skulle hämta barnet. Samtidigt blev jag irriterad på Martin för att han tog det så lugnt. Tålamodet var slut redan när jag vaknade på morgnarna, säger Mathias.

Oron höll i sig. Först ett halvår efter födseln kom det sista brevet från tingsrätten som intygade att de nu var pappor på riktigt. Först då kunde de helt slappna av i den rutin av vakna-mata-trösta som de nu hade vant sig vid.
Martin ändrar riktning på sin son som för elfte gången är på väg mot vitrinskåpet med en byggkloss.

– Mamma, mamma, mamma, skrattar barnet och fortsätter över golvet.

Papporna ser på varandra.

– Min syster brukar sitta barnvakt. Hon har en treåring som ofta ropar på henne, förklarar Mathias.

Vem kvinnan är som fött deras barn är inget paret Brink vill ska stå i tidningen. Men om deras son frågar tänker de var öppna med hur han blivit till.

– Och även om kvinnan som födde honom inte har en mammaroll så kommer hon att ha någon typ av kontakt med familjen om hon vill, säger Mathias.

Även på öppna förskolan frågade de om frun i familjen, och varför det var pappa som kom med barnet.

– Men eftersom vi varit så pass öppna med detta från början så är det inte längre något konstigt över vår situation, säger Martin.

Paret menar att om de inte gör någon grej av det, så blir det inte heller någon grej för andra. Och ännu har familjen Brink inte vuxit klart. Hundarna Lucas och Clara och de två katterna ska få sällskap av flera djur. Höns, om Mathias får bestämma. Men den högsta drömmen är att deras son ska få ett syskon.

– Gärna en dotter, vi är så många killar här hemma. Vi vet att oddsen fortfarande är låga, och att vi redan är lyckligt lottade. Men man kan inte göra annat än att försöka.

Martin och Mathias var de första samkönade i Sverige att få adoptera. I QX juni 2010 träffade vi två familjer som gått andra vägar. Ladda ner den här

Martin och Mathias Brink
Ålder: Martin född 83, Mathias 81
Bor: Stora Höga
Yrke: Martin trader i ett energibolag, Mathias undersköterska
Tillsammans sedan: Hösten 2005, förlovade året efter
Senaste semester: En dagskryssning till Riga med hela familjen

Om samkönad adoption:
Allt färre väljer att pröva sig för adoption och de samkönade paren syns knappt till i kön. Att levnadsförhållanden blivit bättre i givarländerna sägs vara en orsak till varför färre barn adopteras bort. För samkönade par är internationell adoption inte en möjlighet då inga givarländer tillåter samkönade par som mottagare, enligt adoptionsförmedlarna. Svenska adoptionsförmedlare samarbetar inte med något land som tillåter samkönade par som mottagare.
Även de inhemska adoptionerna är få. Under 2010 adopterades 29 svenska barn i familjehem och 37 spädbarn. Ett hamnade hos ett homosexuellt par.
Frågan debatterades på Pride 2011, där Anders Selin (s) och Tomas Tobé (m) ville utbilda kommunernas adoptionshandläggare i hbtq-frågor, då samkönade par idag lätt sållas bort direkt.

”Det var som att bli farmor”
Martin och Mathias Brink hade inte blivit föräldrar utan Lisbeth Davidsson och Hélène Hansson på Familjerättsbyrån i Göteborg. Det var Lisbeth som berättade att det fanns ett barn.
– Jag blev så glad när hela familjen kom på fika och jag fick se den lille första gången. Det var som att bli farmor!
Vad tänkte du när du fick mejlet om att det fanns ett barn?
– Vi tänkte direkt på Mathias och Martin, eftersom vi utrett dem bara ett halvår tidigare. Jag var minst lika uppspelt som Martin när jag ringde och berättade.
Det var inte ditt jobb att höra av dig. Varför gjorde du det?
– Vi tyckte hela tiden att de skulle bli så bra föräldrar och de passade in perfekt på beskrivningen.
Är det här nytt ljus i tunneln, eller en engångsgrej?
– Jag hoppas verkligen att det här är början på något nytt. Jag hoppas att fler samkönade par som längtar efter barn ser att det visst är möjligt att bli föräldrar genom adoption. Så länge man inte ger upp.