Mammornas vardagshjältar

– Barnmorskor är jätteheteronormativa! utbrister Lotta Andreasson, barnmorska på Mama Mia i Stockholm och initiativtagare till Mama Mia och Danderyds regnbågsprojekt.
Hon berättar att medelåldern på en svensk barnmorska är hög och att mödravården som regel är konservativt inrutad i gammalt hederligt fortplantningstänk med mamma, pappa och barn.
– Det är faktiskt bättre på Ungdomsmottagningarna, där möter man hela tiden nya saker och tvingas hänga med på ett annat sätt, säger Lotta.
Sedan lägger hon till ett ”men så får man egentligen inte säga”, och ser lite busigt revolutionär ut.
Och en revolution är precis vad hon har gjort. När hon började som barnmorska på Mama Mia 2001 kom flera av hennes lesbiska vänner och bekantas bekanta till henne som patienter. Det kändes helt enkelt tryggare att gå till en barnmorska som de visste var lesbisk, för att slippa behöva komma ut och förklara sig.
– Läget var också annorlunda då, varken närståendeadoption eller insemination var tillåten i Sverige. De bad nästan om ursäkt när de kom till mig, berättar Lotta.

Hon märkte att det fanns ett uppdämt behov av att bli sedd som homosexuell i mödravården, dels genom det hon såg i vardagen, dels genom rena skräckhistorier som en kvinna som inte fick vara med i en föräldragrupp eftersom det var hennes partner som var gravid:
– Gruppen delades in i kvinnor som skulle föda och män som skulle bli pappor, och den här kvinnan skulle varken föda eller bli pappa, så hon fick gå hem!
Lotta startade ett projekt med sex barnmorskor där man riktade sig specifikt till hbt-personer.

Efter två år hade det kommit 13 par och man kunde dra vissa tråkiga slutsatser:
– Många var rädda för förlossningen, inte för själva födandet utan för hur deras barn skulle tas emot. Av de 13 par som vi följde visade det sig att 11 par fick förlösa sitt barn med akut kejsarsnitt. Vi började misstänka att det hände för att de kände sig stressade och utsatta.
I samma veva var Lotta på Danderyd och pratade om regnbågsfamiljer och kom då i kontakt med deras chefsbarnmorska, Nicole Silverstolpe. Resultatet blev ett de tog ett gemensamt beslut om att samarbeta i ett regnbågsprojekt, där mammorna från Mama Mia skulle garanteras plats på Danderyds förlossning.
– Det här var 2003 och vi sa att vi skulle vänta tills 100 par hade gått hos oss för att sedan utvärdera. Där var vi 2006 och då låg kejsarsnittsfrekvensen på samma siffra som för genomsnittsföderskan. Det var positivt från alla håll och sedan starten har vi nu följt 400 par och är den enda mödravårdscentralen i hela världen som jobbar med en sådan här samlad regnbågsverksamhet.
Du menar att ni är världsunika?
– Ja, så vitt jag vet är vi det.
Vilka är välkomna till regnbågsprojektet?
– Kvinnor. De flesta som kommer till oss har inseminerat, hälften i Sverige och hälften i Danmark och ett tjugotal har fått barn med en man eller två. Några är ensamstående. Men man behöver inte vara lesbisk för att komma hit. En ensam heterosexuell kvinna som planerar att skaffa barn med ett bögpar är givetvis välkommen.
Om en kvinna väntar barn med en manlig partner men själv är bisexuell, får hon komma till er då?
– Ja absolut! Så länge som en av dem som väntar barn identifierar sig inom den här gruppen är man välkommen. De kanske inte känner igen sig i den normativa bilden av mamma, pappa och barn och behöver möta andra historier som känns närmare.
Och om man vill göra en heminsemination?
– Man kan komma hit och prata om hur man ska göra, men vi får inte hjälpa till med själva inseminationen.
Är en sådan här specifik grupp för regnbågsfamiljer en ultimat lösning eller ett resultat av dålig homokompetens inom vården?
– Givetvis är det ett resultat av dålig homokompetens. Det bästa vore om vi inte behövdes. Men man undrar när en ändring ska ske? INGEN hör av sig till oss för att ta del av våra erfarenheter! Och när jag kommer ut och föreläser så sätter de sig ner och säger: ”Ge oss lite homokompetens.” Jag blir lika frustrerad varje gång för jag vet inte vad det är jag ska ge dem, det är ju deras egna värderingar som det handlar om! Man väntar inte barn på något annat sätt som lesbisk, däremot ser man det på ett annat sätt och det är det som allt det här handlar om!
Hur kan man komma till rätta med det här?
– Det enda jag kan se är att man får tvinga sig på dem och gå dit och hålla föreläsningar, för när man gör det blir de jätteintresserade. Men det krävs tydligen en eldsjäl för att få igång något sådant här. Man kan ju undra varför inte en heterosexuell barnmorska i typ Malmö kan starta upp något sådant här?

Nicole Silverstolpe är av samma åsikt och hon delar Lottas förvåning över att ingen hör av sig till dem för att ta del av deras kompetens. Jag träffar henne ett par dagar innan hon ska till Uppsala och föreläsa om regnbågsprojektet och hon ber mig om tips på lesbisk litteratur:
– Jag brukar alltid rekommendera att man läser böcker, gärna skönlitteratur som tar upp hur det är att leva som homosexuell. Det är ett bra sätt för oss lite äldre barnmorskor att sätta oss in känslan och få en ökad förståelse för hur det är att leva tillsammans som två kvinnor.
Men du är strejt?
– Ja. Just nu i alla fall! Fast det visste inte min personal när vi började arbeta med regnbågsprojektet för då hade jag precis skiljt mig. (skrattar) Det gick nog rykten om att jag kanske hade bytt sida och därför intresserade mig för den här målgruppen, men sådant behöver man inte lyssna på som chef. Jag såg att det fanns en brist och det var enkelt att besluta att vi skulle göra något åt den.
Lottas föreläsning den där gången på Danderyd var som ett wake up call för Nicole:
– När jag fick höra att lesbiska oftare fick förlösas med kejsarsnitt började jag fundera på om det verkligen kunde vara så att vi behandlade människor annorlunda. Det var som att rikta en ficklampa mot ett mörkt hörn och upptäcka att det fanns massa saker där som jag aldrig tidigare sett. Och när jag väl upptäckt det kunde jag inte blunda för det.
Nu när du har jobbat med det här projektet i några år, ser du någon skillnad på lesbiska par som väntar barn jämfört med heterosexuella par?
– Det jag ser är att två tjejer som väntar barn stöttar varandra på ett annat sätt och har en annan närhet till varandra än vad jag upplever hos strejta par. Jag tror att en kvinna kan sätta sig in i och intressera sig för de skeden som den gravida partnern går igenom på ett annat sätt än en man. Möjligheten finns ju faktiskt att det kan vara hennes tur nästa gång.
Nicole är även med och pratar på föräldragrupperna och där finns också skillnader jämfört med heterosexuella diton:
– Tjejgrupperna är mer fnittriga. Pappors nervositet visar sig oftast i tystnad, medan mammorna fnittrar. Det är också mer lättsamt när vi gör praktiska förlossningsövningar, tjejerna är inte lika nervösa när de gör fysiska övningar med varandra. Man får ju också tänka på att det här är en väldigt kvinnlig miljö, all personal är kvinnlig och att föda barn är något som bara kvinnor gör, så det är nog helt enkelt enklare för kvinnor att känna sig hemma här.
När Nicole pratar märks det att hon har stor erfarenhet av regnbågsfamiljer och lesbisk mödravård. Hon poängterar vikten av att barnmorskor våga fråga om sin patients sexuella läggning, man behöver ju hjälp med olika saker beroende på om man lever med en man eller en kvinna.
– Nu har man börjat vänja sig vid att använda ordet ”partner”, men det har suttit långt inne! Många tycker att det känns obekvämt eller rent av onödigt eftersom de flesta kvinnor lever med män, men en sådan attityd kan vi inte ha.
Hur kan man förbättra för regnbågsfamiljer i vården?
– Vi får helt enkelt fortsätta föreläsa, sedan kan man också som hbt-person kräva sin rätt och ställa krav på vården, precis som man kan göra när man går in i en bokhandel och ber dem ta in en viss typ av litteratur. Men då måste man ju vara väldigt trygg i sin läggning. Sedan måste vi ta vara på den här världsunika erfarenheten och statistiken som vi får från regnbågsprojektet. Ja, kanske borde skriva en egen bok om det här helt enkelt!

Röster om Mama Mia:

Linda Carlviken (37) med dottern Ebba (8 mån). Har även sonen Gustav (2) tillsammans med sin fru, men de är inte med på bild.
”Vi sökte oss till Regnbågsprojektet genom rekommendationer från vänner och har enbart positiva erfarenheter. Första gången vi gick dit var när min fru var gravid med Gustav och efter det var det en självklarhet att jag skulle gå dit nu när vi väntade Ebba. Vi hade världens bästa barnmorskor, Carina Edman på Mama Mia och Nicole Silverstolpe på Danderyd. Det har känts väldigt bra att ha en garanterad plats på Danderyd där det redan från början framgår att vi är en regnbågsfamilj. Att vänta barn är det största och mest omvälvande man kan vara med om och det finns liksom inte riktigt någon energi över till att behöva förklara sin familjekonstellation just då. Att ”komma ut” får man ju göra vid olika tillfällen och situationer men i det här läget är det väldigt skönt att slippa. Det var jättekul att gå föräldrakursen med enbart regnbågsfamiljer. Dels för att ta del av andras erfarenheter, men även för att man många gånger har gått igenom samma sak och har liknande funderingar. Dessutom ger det en möjlighet att skapa nätverk och nya vänner. Jag tänker att det kan vara bra för barnen när de blir äldre och kan umgås med andra regnbågsfamiljer och får vara normen. I resten av deras tillvaro med dagis, skola, litteratur osv kommer de ju förmodligen till största delen vara omgivna av heteronormen.”

Sara Almgren (38) väntar en son nu i oktober tillsammans med sin fru (inte med på bild).
”Vi fick tips om Regnbågsprojektet från ett kompispar som varit inskrivna på Mama Mia och när vi läste på lite om verksamheten kände vi att ”ett sånt privilegium kan man ju bara inte missa”. Det var alltså ingen tvekan om vart vi ville gå. På Mama Mia fick vi världens bästa barnmorska, Eva Tapper, som vi känner oss jättetrygga med. Hon har mött oss med stor respekt och värme och hon är bra på att lyssna och verkar inte tycka någon fråga är för dum. Den oro som vi har känt över olika saker under resans gång har hon stillat med sin professionalism och medmänsklighet. Vi gillar henne skarpt! Eva har också, tillsammans med en amningsspecialist, lett den föräldragrupp som vi har varit med i. Flera av paren som var med i gruppen hade barn sedan tidigare och det var helt enkelt kanon att få möjlighet att lyssna på deras erfarenheter kring föräldraskap och förlossning. Eftersom vårt barn inte är fött än så vår hittills enda kontakt med Danderyds förlossning det besök som vi har varit på tillsammans med föräldragruppen. Jag, som känner mig jätterädd inför förlossningen, satt och skrattade hela tiden. Det var barnmorskan Helen Fagraeus som höll i informationen och hon var hur störtskön som helst. Hon hade verkligen förmågan att få något så läskigt som en förlossning att låta jätteskojigt.”