”Den första julen glömmer jag aldrig. Jag hade fått ett vitt legoplan av släktingar på pappas sida. Mammas nye man tyckte att vi stökade ner på juldagen, blev förbannad och krafsade aggressivt ihop de vita legobitarna och kastade ner dem från balkongen. Rakt ner i den vita vintersnön. Jag lärde mig tidigt att det inte var någon idé att fästa sig vid saker. Att jag som barn inte hade någon talan, någon som helst rätt till någonting, alls. Mamma blundade och det blev en extra underskrift på att jag inte betydde något för henne”.
I boken Sju sorger skriver sju personer varsitt kapitel om hur de hanterat och bearbetat sorg. Ett av kapitlen står entreprenören och festfixaren Alexander Erwik för. Hans kapitel handlar om sorgen över relationen med hans mamma efter en otrygg barndom med fester, massa flyttar och en lynnig styvfar.
Alexander Erwik hörde talas om den planerade boken för länge sedan, då hans vän Tomas Borgå planerade att skriva om sorgen över hur han och hans dåvarande flickvän förlorat ett barn. Att Alexander då skulle skriva om sorgen över relationen med sin mamma lockade däremot inte eftersom han nyss benämnt sin barndom som kärlekslös i podden Nemo möter en vän.
– Det förvärrade relationen med mamma, och att då skriva om den skulle inte förbättra den. Men så började jag tänka och inse att man har rätt till sin egen historia. Och kan det här leda till att andra börjar prata om det som är svårt så är det en vinst.
Alexander Erwik skrev sin berättelse fritt från hjärtat, en berättelse som från början var tre gånger så lång som den i boken.
– Jag fick samma feedback från Tomas som från min lärare på gymnasiet: Korta ner! Samt att jag skulle undvika att gå in i specifika händelser och skriva mer i generella termer. Tomas var ett bra bollplank som påminde mig om att man har ett ansvar inför den man skriver om.
Vad tror du att din mamma tänker när hon läser boken, om hon gör det?
– Hela min uppväxt har präglats av att mamma drar kortet att hon mådde dåligt. Så jag gissar att hon kommer att resonera att hon gjorde sitt bästa. Jag har aldrig fått en bekräftelse från mamma om att min barndom sett ut så här, det har gjort att jag ifrågasatt mig själv ganska mycket. Men det här är så jag upplevde min barndom. Och för att komma vidare behövs insikt från båda håll. Nu tror jag tror inte hon kommer att läsa, men jag ska skicka boken till henne och hoppas att hon ska få större förståelse för hur min uppväxt präglat mig. Vad som händer nu hänger på henne.
Har arbetet med boken rivit upp nya sår?
– Ett stängt sår blir det ju aldrig eftersom det handlar om en mamma. Många gaykillar har en bra relation med sin mamma och det kan jag bli avundsjuk på, för det har jag inte haft med mamma. Detta är inget jag tänker på dagligen, men på exemplevis högtider önskar jag att saker var annorlunda.
Du skriver i boken att du upplever det svårt att prata om svåra saker med andra gaymän…
– Ja, under mitt 49-åriga liv så har jag alltid haft svårare att prata känslor med gaymän, än med straighta män. En killgissning är att vi som gaykillar ständigt bedöms av andra och varandra, och vi skyddar oss genom att anamma ett starkare machoskal. Jag önskar att det ska bli normaliserat att killar, straighta som gay, kan börja prata om känslor mycket mer öppet.
Sju sorger (Vulkan Media) släpps den 20 mars.
