Krönika: Sluta be om ursäkt för den du är

Jag bad om ursäkt fram tills att jag kom ut. Jag bad om ursäkt för att mina intressen inte föll inom mallen för det ”normala”. Jag bad om ursäkt för att jag umgicks med flickor i stället för pojkar. Gång efter annan bad jag om ursäkt. Och gjorde allt för att radera mig själv.

Hela min uppväxt levde jag efter att försöka vara rätt och inte fel. Allt jag var och gjorde handlade om en strävan att förvandlas. Men det gick ju inte. Successivt förstod jag. Min första reaktion var att ta livet av mig. Något jag försökte realisera på tok för många gånger.

Tack och lov var jag kolossalt dålig på det.

När jag var tjugotvå år gammal orkade jag inte mer. Från det att jag varit ett barn hade jag levat för att godkännas av andra. Men inte ens den mest envisa bottom orkar i all oändlighet. Jag bestämde mig för att komma ut. Att en gång för alla börja leva.

Och jag lovade mig själv något den dagen:

Att aldrig mer be om ursäkt för att vara jag.

Jag har sedan dess sett det som min uppgift att tillsammans med andra – många av er som läser dessa rader – göra vad jag kan för att medverka till att bryta de normer och tabun som förminskar oss.

Jag får alldeles för ofta frågan om jag inte är rädd för vad andra människor ska tänka om mig. Människor refererar till mina krönikor, mina erotiska noveller eller att jag lägger upp en video på Instagram där jag dansar till Elecktras Banne Maj.

”Det är ju för ditt eget bästa”, får jag höra. ”Tänk om en framtida uppdragsgivare läser dina texter?”

Jag hoppas i så fall att han är riktigt snygg. Och minst lika bra som Peter att slicka mig.

Saken är att jag inte är det minsta rädd. Jag skadar ju ingen, så varför skulle jag? Däremot är jag rätt så jävla livrädd för vad som händer om vi fortsätter be om ursäkt för att vara de vi är och därmed förminskar oss själva – och varandra.

Jag har gett ut över 100 erotiska noveller, vilka finns utgivna på 10 språk. (Bäst säljer mina gaynoveller – håll i peruken mina vänner – i Polen). Jag ser novellerna som ett av många sätt att normalisera sexualitet och sex, fetischer, ren och skär kåthet.

Och mest av allt – kärleken. Oavsett dess form.

Jag skriver även om att jag inte har en aning om hur många jag legat med – och att jag hellre blir tagen hårt bakifrån än att få en puss i pannan.

Varför? Därför att jag är övertygad om att öppenhet och skamlöshet leder till att tabun raseras och människans frihet växer.

Jag kommer därför fortsätta vara filterlös. Urkraften inom mig växer. Jag tror nämligen att jag har något att säga genom att vara precis som jag är. Och till de som tycker att jag redan är för mycket, gränslös rent utav, kan jag tala om:

Det här är bara början.

Jag ber inte längre om ursäkt om någon säger att jag är fel. I stället ber jag vederbörande fara och flyga. Gör det du också – och fortsätt vara du. Banne Maj!

Däremot vill jag be om ursäkt för att den här krönikan blev mer allvarlig än mina tidigare. Men vem f-n vill vara konsekvent när det äntligen börjar bli allmänkunskap att man kan vara både topp, bottom, vers, side och side-vers?

Inte jag i alla fall.