”Ta ett nej eller fuck off!”

För någon månad sedan fick jag ett mess från ett okänt nummer. Med tanke på den nivå av galenskap jag stött på hos människor är jag alltid lite skeptisk inför avsändare jag inte känner igen. Och med tanke på att jag under mina svagare stunder tenderar att gödsla Grindr med mitt mobilnummer så är jag nog minst lika luttrad. När jag så frågade vem som dolde sig på andra sidan visade det sig vara en gammal bekant, tyvärr inte i positiv bemärkelse. En som under några års tid hört av sig med en stark önskan om att ses. Från olika nummer men alltid utan bild, alltid med samma obehagliga inställning. Som inte accepterar ett nej, trots att jag i allsköns synonymer kommunicerat just det.

Att han ville träffas stod klart för flera år sedan då vi först fick kontakt. Någonstans mellan suggestiva meddelanden och vågade nakenbilder fick jag en udda, för att inte säga obehaglig, vibb. Ni vet den där magkänslan av en dålig idé. Intuitionen som skriker att ”här står inte allt rätt till”. Vad som borde runnit ut i sanden blev snart något mer obehagligt.

Och tanken slår mig vilken jäkla tur jag har som är man och vilken jäkla otur det också innebär. Ett tveeggat svärd där jag å ena sidan kan hävda mig rent fysiskt men där vi också har gränslösa förväntningar på oss. Att vara hårda, både fysiskt och emotionellt. Att vara tillgängliga, att vara på. Det är en rakhet jag visserligen uppskattar fortfarande idag, ground and pound, wham bam thank you man, men det är också en klyschigt grabbig attityd som för med sig en viss problematik. Där gränser glöms bort lika lätt som en kondom.

Första gången jag sa nej till en snubbe var jag i tjugoårsåldern. Det var i kön ut från Stockholmsklubben Kolingsborg som ett twinkigt jag plötsligt stod med två armar om mig.

Den där stilige men redigt berusade snubben som tidigare juckat upp sig mot mig på dansgolvet, stod nu där med ett självsäkert leende. Med spritmarinerad andedräkt lovade hans blick porrfilmsromantik när han antagligen inte kunnat leverera mer än trettio tafatta sekunder i sänghalmen och en medföljande spya.

Och som en darkroomshärdad bög kan jag kosta på mig ett leende över hans taktlösa raggande men likväl bekymra mig över den bristande samtyckeskultur som fortfarande tycks prägla många av oss snubbar. Eller kanske rättare sagt den bristande nej-kulturen. För i Sverige verkar vi inte bara vara kassa på att säga nej utan framför allt på att inte kunna ta ett nej. Fundera på det? Har du någon gång blivit sur över att någon inte velat ligga? Oavsett om det varit en avtalad träff eller ett mer spontant ragg, så är det en rätt omogen för att inte säga konstig reaktion. Vi är människor. Intresserade ena dagen, ointresserade andra. Kåta ena stunden, slaka den andra. En oförståelse för detta faktum är inte bara något som uppmuntrar denna pissiga nej-kultur utan något som cementerar en stereotyp roll av oss killar som konstant kåta, konstant tillgängliga.

Så efter ett antal försök till ett nej, blev det en hård knuff och ett hårt ”fuck off!” den där gången på Kolingsborg. Att jag sexton år senare fick använda samma ”fuck off!” med hot om polisanmälan gentemot en mobilstalker, visar att det fortfarande finns en del att göra. Så kom ihåg att nej är alltid ett nej oavsett om det gäller ett ligg, en kaffe eller en chatt. Alla ni som inte fattar det, fuck off!