Krönika: ”Vår tystnadskultur spär på homofobin”

Det finns något tragiskt i när vårt community sammanblandas med nyheter om sexuella övergrepp. Bara någon knapp generation tillbaka så var det just den bilden som dominerade även i det svenska samhället. En sunkig stereotyp som utmålade oss homofiler, fikusar och sodomiter som perverterade, sjuka och farliga. En nidbild som fått förnyat liv när en av RFSL:s rådgivare nu åtalas för våldtäkt av fyra unga HBTQ-flyktingar.

Jag var i mina nykläckta tonår när jag började gå ut på Stockholms bögklubbar. Favoritstället var klassiska Tip Top där jag brukade låsa in mig på toaletten i väntan på att vaktrundan var över och därmed risken att bli utkastad. Efter en sisådär tjugo minuter var kusten klar och jag kunde ta mig ut i ett discoglimrande nattklubbsmörker. En ny spännande värld långt från den garderob jag ännu inte kommit ut ifrån. En gränslös värld där jag som fjorton- femtontonårigt ”lammkött” välkomnade varenda blick och varenda hand. Något det tycktes finnas gott om, både då som nu.

När jag talar med Jacob Tardell, ordförande för RFSL Stockholm, på telefon säger han att ”Det här är det värsta som har hänt organisationen i mannaminne”. Jag skulle vilja påstå att det är något av det värsta som hänt det svenska HBTQ-communityt. För bara några år sedan uppdagades det att en hög chef inom Pride anklagats för sexköp av en minderårig pojke. ”Men när uppgifterna nådde styrelsen för Stockholm Pride ville ledamöterna inte göra en polisanmälan”, gick det att läsa i Dagens Nyheter. En vedervärdig feghet som inte bara svek offren utan återigen satte igång hatcirkusen mot den så kallade ”homolobbyn”. Och i fjol briserade nyheten om Fredrik Federleys partner dömd för 22 fall av våldtäkt på barn, vilket fick centerprofilen att lämna sina politiska uppdrag. Och nu är vi här igen.

Där jag växte upp i orten, fanns inga bögar. Där jag växte upp fanns inte regnbågsflaggor eller någon HBTQ-gemenskap. Att i sökandet efter den, ett sammanhang, upptäcka en helt ny värld var en skräckblandad förtjusning. Kanske är det därför det gör så ont att läsa nyheten om RFSL:s rådgivare. HBTQ-flyktingar, i många fall ensamkommande, lever i en verklighet som många av oss aldrig kan föreställa oss. Som många av oss tycks vilja ignorera. Ensamhet, prostitution och män som mot sex erbjuder både husrum, kläder och mat. Vad är alternativet? Människor som befinner sig i en otrolig utsatthet vare sig de är papperslösa eller unga. Och det jag gång på förundras över är denna ovilja att se, denna tystnadskultur. Ett normaltillstånd i ett majoritetssamhälle som inte ens vi i vår frigjordhet tycks vara förskonade ifrån.

Och nej, detta är inte ett försök att stigmatisera en grupp eller bidra till den moralkonservatism som nu gör obehaglig framfart. Det handlar inte om att peka finger eller naivt tro att hemskheter som dessa aldrig kommer att ske igen. Det handlar om att vi som community har ett ansvar att prata, att lyssna och att agera. Att ursäkta bristen på agerande med att man velat ”skydda” det papperslösa offret, när detta inneburit att man låtit en misstänkt sexualförbrytare ha tillgång till fler utsatta HBTQ-flyktingar, lämnar en bitter eftersmak i munnen.

Idag är man självkritiska på RFSL Stockholm. ”Vi förlorade ett halvår” menar Jacob Tardell när jag pratar med honom. Ett halvår där den åtalade mannen kunde ge sig på ytterligare offer. Ett halvår som visar på en allt för vanlig tystnadskultur inför hemskheter som dessa. Ett halvår som skickar problematiska signalerar till en allt annat än vänligt inställd omvärld. För det finns nog inga som har så mycket att förlora på denna feghet som just vi, ja förutom offren vill säga. Både för deras skull och vår egen är det dags att bryta tystnaden.