– Vi konstaterade tidigt i vår relation att vi båda ville ha barn. Efter ungefär ett år började vi prata om hur vi tänkte kring att skaffa barn, på vilket sätt och vilka möjligheter som fanns och så, berättar Anna Herdy och Anna Rådstam när QX når dem mitt i en småkaosig corona-isolering i hemmet i Stockholm.
Tanken var att de skulle skaffa barn med hjälp av donerade spermier. Men paret skrämdes av att alla sa att det var så långa köer i Sverige. Så de övervägde att åka till Danmark och Storkenkliniken.
– Men sen visade det sig att köerna inte var så långa, särskilt inte om man valde ett annat landsting än Stockholm. Så vi ringde till fertilitetskliniken på Universitetssjukhuset i Örebro, och där var väntetiden ungefär tre månader.
Först genomgick paret en fertilitetsutredning, vilket alltid görs när donerade spermier ska tas emot. Om allt då ser bra ut rekommenderas man att inleda med insemination, eftersom det är det minsta ingreppet.
– Vid en landstingsfinansierad behandling så har man antingen sex inseminationsförsök eller tre IVF-försök. Man kan välja att byta metod från insemination till IVF under behandlingen. Vi valde att inleda med insemination och efter fyra försök som inte resulterade i graviditet så bytte vi till IVF-metoden, vilket resulterade i Billie och Charlie på första försöket.
Innan behandlingen fick de möjlighet att välja egenskaper hos donatorn, en fråga de var oförberedda på.
– När vi satt där med läkaren och hon frågade om hårfärg, ögonfärg och längdpreferenser, så blev vi rätt fnittriga. Vad säger man liksom? För oss var det avgörande att de skulle hitta en donator så fort som möjligt. Ju fler krav man har på donatorn, desto mindre blir urvalet, tänkte vi. Vår enda preferens blev att donatorn skulle vara över 1,80 meter, då vi båda är relativt långa och kommer från långa familjer.
Kraven är samma för alla som ska ta emot donerade könsceller (spermier eller ägg), samkönat eller olikkönat par, och oavsett om man ska göra insemination eller IVF. Ofta är köerna något längre vid IVF-behandling. Anna och Anna fick vänta några månader efter att de bytt metod.
IVF innebär att obefruktade ägg tas ut och befruktas utanför kroppen i ett laboratorium. Efter att befruktningen gjorts kan man se vilka av de befruktade äggen som har störst chans att fortsätta utvecklas till ett foster. Dessa kallas embryon. Ett embryo återförs sedan in i livmodern genom en liten kateter. Förr satte man ofta in flera embryon för att öka chansen för att något skulle ”ta sig”. Detta gjorde att antalet tvillinggraviditeter ökade avsevärt.
– Idag sätter man enbart i undantagsfall in fler än ett embryo, dels för att urvalstekniken förbättrats och dels för att man vill undvika att ge upphov till tvillinggraviditeter eftersom det innebär risker för både den som bär barnet och för barnen. I vårt fall återinfördes ett embryo, som sedan delade på sig vilket resulterade i enäggstvillingar.
Det är relativt ovanligt att ett embryo delar sig i livmodern under IVF, och även om paret läst att det var en möjlighet så hade de inte riktigt föreställt sig att de skulle bli tvillingmammor.
– Precis innan de återförde embryot vid första IVF-försöket så fick vi det på en iPad: ”Det är den här lilla cellklumpen som kan utvecklas till ett foster”. Allt är så kontrollerat så man tänker inte på att den där lilla chansen att slumpen ska göra att just vårt ägg delar sig.
Hur var er första reaktion när ni fick reda på att ni väntade tvillingar?
– Vi skrattade och grät. Vi frågade flera gånger barnmorskan om det var ett skämt. Det var det inte. Hon visade två små knyten på ultraljudsskärmen. Här hoppades vi på att i bästa fall få se ett levande foster och så dyker det upp två! Det var overkligt!
I Tvillingboken berättar Anna och Anna att bemötandet inom vården var en positiv upplevelse.
– Innan var vi oroliga för just det. Att behöva förklara sig och hur vi hör ihop och vilka vi är i förhållande till varandra. Men vi blev positivt överraskade över hur många som antog att vi var ett par och väntade de här barnen tillsammans, med få undantag. När man skaffar barn och bildar familj är man väldigt sårbar på ett sätt och alla små detaljer i bemötandet från omgivningen blir viktiga.
Vad hade ni för bild av hur det är att vara tvillingförälder?
– Eftersom Billie och Charlie är våra första barn så var det ju knappt att man hade en bild av hur det är att vara förälder, än mindre tvillingförälder. Man får ett par månader på sig att förbereda sig, men mycket av den tiden upptas av det praktiska kring saker man ska köpa och fixa och det medicinska kring hur kroppen och barnens mående. Den stora skillnaden är att man inte kan föreställa sig hur jobbigt det är, men inte heller hur fantastiskt det är att se de här två små människorna växa upp tillsammans och se deras band till varandra.
Förutom att både Anna och Anna gillar namnen Billie & Charlie, så finns det också en större tanke med valet av namn.
– Namnen ger utrymme till en viss flexibilitet vad gäller könsidentitet för barnen och det tänker vi är bra helt enkelt.
Så, en av de vanligaste frågorna ni säkert får: Hur skiljer ni dem åt?
– Barnen har lite olika ansiktsform, det ser den som har ett tränat öga. Sen har de rätt olika personligheter också. Det händer att vi blandar ihop dem, men det sker nästan uteslutande på natten, då gills det inte (skrattar).
Trots att det är fullt upp med två ettåringar så ser Anna och Anna ett liv med fler barn. Då blir det Anna R som kommer att bära.
– Vi har båda sett framför oss att någon gång vara gravida. Anna H är äldst av oss och därför blev det självklart att hon skulle bära först.
Och om det blir tvillingar igen?
– Tanken har absolut slagit oss! Det hade varit fantastiskt såklart, även om det kanske inte står högst upp på önskelistan. Det känns lite lyxigt om vi får prova på att bara ha en bebis. Men skulle det hända att det blir tvillingar igen så har vi iallafall lite rutin på det nu (skrattar).
Slutligen, vilket råd skulle ni ge föräldrar som väntar tvillingar?
– Att alltid ha fryspizza hemma. Och synka barnen vad gäller mat och sömn så gott det går, annars får ni aldrig en lugn stund. Var också föräldralediga tillsammans så länge det går rent ekonomiskt. För som vi säger i boken, och vi vidhåller det: Att vara ensam med två bebisar är att betrakta som en extremsport.
Tvillingboken av Susanne Nylén finns där böcker säljs, bland annat hos adlibris.se 229 kr.
Uppdaterad 2020-05-21
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!