Ett nej försvårar arbetet för HBT-rättigheter

Debatt

Sambandet mellan euro-omröstningen och EU:s arbete för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter är kanske inte självklart, och man kan undra varför man överhuvudtaget ska ta upp frågan i gaymedia.

Vi som undertecknar denna artikel är HBT-personer med vitt skilda bakgrunder, erfarenheter och politiska åsikter. Men vi vet att EU-samarbetet inte bara handlar om att skapa förutsättningar för tillväxt och välstånd, utan ytterst om att Europas länder ska förena sig i ett samarbete för demokratin och de mänskliga rättigheterna – inklusive HBT-rättigheterna. Vi vet vad EU åstadkommit i detta område tack vare bl a Sveriges insatser. Vi vill att Sverige ska fortsätta påverka i dessa frågor. Och vi anser att detta skulle försvåras vid ett nej i eurofolkomröstningen. Därför är vi övertygade om att man som homosexuell, bisexuell eller transperson har ytterligare en anledning för att rösta ja den 14 september.

Den europeiska unionen har redan åstadkommit viktiga förbättringar för alla HBT- personer i och utanför medlemsländerna. De senaste tio åren har unionens reformer praktiskt taget inneburit en demokratisk revolution för HBT-personer.
Inom EU har antidiskrimineringslagstiftningen, bl a i arbetsrätten, breddats till att också omfatta sexuell läggning. De europeiska organen har snabbt tagit tillvara de nya möjligheterna att arbeta mot diskriminering, och såg till att dessa beslut efterlevs i medlemsländerna. Exempelvis tvingades därmed Sverige ändra sin splittrade och dåligt samordnade lagstiftning.

För ansökarländerna har ”revolutionen” varit ännu påtagligare. Här igen har Europeiska unionen spelat en helt avgörande roll för att stärka homo- och bisexuellas situation. 1993 slog EU:s medlemsländer fast att nya medlemsstater inte bara måste klara den ekonomiska anpassningen till unionen utan också leva upp till mycket höga krav på respekt för mänskliga rättigheter. I samband med detta underströk också EU att de mänskliga rättigheterna gäller lika oavsett människors sexuella läggning. Som ett led i ansökningsprocessen har nu också samtliga kandidatländer avskaffat återstående totalförbud mot homosexualitet och rensat upp i annan diskriminerande lagstiftning, såsom förbud mot homosexuellas organisationer eller olika åldersgränser för homosexuella och heterosexuella relationer. Ibland har det skett motvilligt men förhandlingsprocessen med EU har åstadkommit det yttre tryck som behövts för att hävda de mänskliga rättigheterna också på detta område.

Samtidigt finns det fler steg för EU att ta vad gäller homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation. EU bör tydligare ta sitt ansvar när det gäller att värna om HBT-personers rättigheter i världen, både genom att ge asyl till dem som förföljs pga sin sexuella läggning och genom att driva frågan i internationella organ. EU:s ställningstaganden i dessa frågor läggs fast på samma sätt som i andra frågor * genom förhandlingar mellan länderna. Om vi i Sverige vill göra en effektiv insats i detta arbete måste vi alltså kunna göra vår röst hörd inom alla aspekt av EU-samarbetet.

Om det blir nej i folkomröstningen stängs Sverige ute från ett av de allra viktigaste inslagen i EU-samarbetet. Budskapet till Europa blir att Sverige inte vill dela ansvaret genom att vara EU-medlem fullt ut. Hur ska vi då kunna kräva att övriga EU-länder ska lyssna på våra ståndpunkter i andra frågor?

Ett nej försvagar alltså Sveriges röst i Europa. Detta kommer att märkas extra mycket på de områden där den svenska profilen är särskilt stark, såsom miljön, offentlighetsprincipen, jämställdheten, asyl- och flyktingpolitiken och sexuellt likaberättigande. Sverige tillhör ju de länder i Europa som har kommit längst vad gäller sexuellt likaberättigande. Därför har vi också ett ansvar att axla.

Euro-samarbetet är en mycket bredare fråga än det kanske ser ut att vara. Det handlar i allra högsta grad om Sveriges trovärdighet i samarbetet med de övriga EU-länderna, och konsekvenserna av ett eventuellt nej sträcker sig långt utanför den ekonomiska sfären. Samtidigt ska man inte tro att hela samhället kommer att förändras efter den 14 september. Den svenska välfärden kommer t.ex. att fortsätta utformas av Sveriges riksdag, och vilka resurser som avsätts till denna kommer även i framtiden att avgöras av det svenska folket. Eurosamarbetet är således bara ett steg i det europeiska samarbetet, det utgör en möjlighet. Hur denna möjlighet används får vi bestämma och påverka genom att vara delaktiga i hela projektet. Att rösta ja är att ta sitt ansvar. Det är vi beredda att ta.

Anita Vagli, Öppna Moderater
Martin Andreasson, riksdagsledamot (fp)
Håkan Andersson, socialdemokraterna
Davy Prieur, nätverket Grön Euro

Publicerad: 2003-09-09 18:37:53