Gunilla Blomé och konstnären Rachael Gough-Azmeir träffades på universitetet i Ottawa, Kanada för 64 år sedan, men det tog några år innan de vågade erkänna känslorna de hade för varandra. Gunilla var utbytesstudent från Sverige och Rachael var judinna med engelsk mamma och kanadensisk pappa.
– Jag minns exakt när det sa klick, säger Gunilla. Vi var hemma i Sverige och hade varit och vandrat i Lappland, när vi skulle ta tåget till Stockholm hade vi en sovkupé med tre britsar, nederst låg det en kvinna och sov tungt, så jag och Rachael smög ner hos varandra och delade på en brits, säger hon och skrattar.
Vi möts på Kulturhuset i Vallentuna där en utställning med Rachaels målningar ställs ut. Gunilla är Rachaels representant och bemannar utställningen några timmar om dagen. Rachael själv har nämligen drabbats av demens och kan inte medverka.
Gunilla lyckades få Rachael att flytta med henne hem till Sverige och tillsammans slog de sig ner i Vallentuna efter några avstickare till bland annat Montreal och London där Rachael gick på konstskolor. Gunilla jobbade som journalist på DN. Rachael hängde på när Gunilla gjorde reportage och försörjde sig som fotograf.
Rachael målade ständigt och jämt men ställde aldrig ut offentligt, därför är utställningen som visas på Kulturhuset smått unik. I Vallentuna bjuds vi på måleri, fotografi och poesi. Och kvinnor. Nästan på vartenda foto och tavla. Ibland barbröstade.
– Jag tror det är jag som är föremål för den där tavlan säger Gunilla och pekar på en av dem.
Utställningens namn får det att hetta lite om Gunillas kinder, ”It was love licking at our loin”.
– Loin betyder insidan av låret, säger Gunilla och skrattar lite.
Det var konstkurator Annie Jensen på kommunen i Vallentuna som ville ha fria händer att presentera Rachaels konst och dikter, hon ser utställningen som en kärlekshistoria mellan Rachael och Gunilla.
– Jag studsade lite inför hennes val, men gav henne fria händer, säger Gunilla.
Gunilla och Rachael har väl aldrig varit riktigt öppna med att de var ett par, även om de bodde ihop i samma hus sedan 1969.
– Vi var liksom inte ute och socialiserade oss så mycket, säger Gunilla och berättar att vernissaget i februari var en succé.
– Öppningsdagen var fantastisk, så mycket folk, sånt gensvar. Och kommunens kulturchef kom, såg och myst. Jag representerar och sitter vid utställningen några timmar åt gången. Det känns som jag har kommit ut vid 86 års ålder, säger hon och skrattar.
– Förra veckan var jag i Berlin med en väninna, och när folk frågar ”jaha, vad gjorde du där?” ” svarar jag bara: ”Äh, det var en gaygrej” (skrattar).
Det stora vackra huset som Gunilla och Rachael bodde i sen 1969 blev till slut omöjligt att bo kvar i så Rachael bor numera på ett äldreboende i Vallentuna medan Gunilla har en lägenhet en bit därifrån.
Och en dag förra sommaren när de båda hade kommit i ordning på sina respektive boenden beställde Gunilla färdtjänst och åkte till en tatuerare i Vallentuna.
– Jag bad honom tatuera in en grön växtranka på min vänstra underarm. Och så sa jag ”jag vill att du ritar in bokstaven R mitt i växtslingan”. Slingan står för att livet går vidare, R står för Rachael och en tatuering tvättar man inte bort.
”It was love licking at our loin” visas på Kulturhuset i Vallentuna fram till 6 april. Roslagsbanan går i princip ända fram till dörren. Fri entré.
