Perkele vilken kväll!
Att Måns Zelmerlöw skulle ta den första finalplatsen var lika givet som att Eurovision-fansen numera hatar Sverige. De högljudda Suro-visionfansen har grinat illa sedan det blev klart att MZ skulle vara med, men deras gnäll är såklart inget vi i Sverige bryr oss om. Magiska Måns gick till final genom att vinna åldergrupperna, och med Revolution visar Måns än en gång att han är en av Sveriges mest tonsäkra artister. Revolution är ett stycke modern radiopop med ett härligt housepiano, och från och med i kväll är den ”The One To Beat” när bataljen om Basel-biljetten börjar. Och med tanke vad som redan tagits ut så känns en topp5-placering inte alls omöjlig. Vi ligger just nu i topp på oddset att vinna IGEN och efter Måns avancemang klättrade vinytterligare en bit ifrån tvåan Finland….

Annons
Annons

Men: KAJ. Vilket ljuvligt genombrott! Det finns ett före och ett efter den 22 februari. För från och med idag har en ny gulblåvit klassiker byggt en förbrödrande bro över Östersjön. Att finska folket gav Tattoo noll poäng under Eurovision 2023 är glömt och vi häller nytt vatten över de glödheta bastustenarna.
Det var liksom skrivet i stjärnorna att Bara bada bastu skulle tävla i samma deltävling som där Hasse Anderssons Guld och gröna skogar får ett Hall Of Fame-pris. Det var ju låten som gjorde att KAJ stämde möte med Anderz Wrethov, som är en av de geniala låtskrivarna till årets mest trallvänliga finalist.
Den här finalplatsen öppnar nu för mer knas, större utsvävningar och mer udda inslag i Mello. Hoppas jag i alla fall. För när svenska folket bara röstar kompetent (och bra) pop till finalen är det så befriande med såna här utropstecken. Det är ju sånt här vi ska skicka till Eurovision! Som jag skrev igår: Vi har visat Europa att vi kan slick och snygg pop. Nu kan vi chilla och ta ett par år med nåt åt Cha Cha Cha, Rim Tim Tagi Dim, Spirit in The Sky, Give That Wolf a Banana och Europapa-hållet. Låtar som kan få en poäng-tsunami från det europeiska folket, och inte bara från jurygrupperna. Melodifestivalen kan med 30 bidrag unna sig att förena snygg Spotify-pop med utropstecken som KAJ. Heja!

Resten är det inte mycket att säga om: Ella Tiritiello fick en finalkvalsplats, Andreas Lundstedt blev fyra, och lämnade tävlingen gjorde Tennesse Tears (5:a) och AmenA (6:a).

Men hörni, vilket program!
Edvin och Keyyo är i bättre form än nånsin och manuset är ”blink-and-you-missed-it-späckat. Kemin mellan Keyyo och Martin Stenmarck var härlig, och när hon väste ”daddy” medan hon tog en stor klunk vin visste vi att det skulle bli ett kul inslag. Och jag tokälskar Edvins djupdykningar i Mellohistorien. Jag kan liksom inte få nog av hans bögvassa spaningar rörande alltifrån usla Anna Book-verser via via vykort av värmländska vatten till en bitter publik som var Mello-missnöjda på Sandgrund. Kan detta bli en återkommande serie i år framöver tack!
Bäst var dock duons rostning av veckans artister i sex egna sånger. Såå Edward af Sillén och Daniel Rehn. Textraderna ”Ser vi Lundstedt tävla här igen. Med hopp om att få vara topp, och inte bottom här i tävlingen” är Melloguld.