Hallå Eden, vad har hänt sen sist?
– Jag släppte ett par låtar efter att jag gjort Melodifestivalen med Comfortable, men sen gick jag och mitt förra bolag skilda väger eftersom vi ville olika saker. Sen träffade jag producenten Arild Wahl, och vi klickade och tog ett möte med skivbolaget TEN. När vi presenterat vad vi jobbat med signade de mig. Och sedan dess har jag släppt två singer och nu kommer EP:n.
Nu sjunger Eden Alm på skånska, vilket enligt artisten själv känns mer i enlighet med vem Eden är. Genren är fortfarande pop men ”inte så ledsam sådan”. Detta trots att Eden sedan sist blivit singel efter en lång relation.
– För mig är det terapi att skriva om hur man känner. Det kan vara skönt, men det gör såklart samtidigt ont.
Vad inspirerar dig?
– Jag har alltid inspirerats av mina idoler. Miriam Bryant är fantastisk, öppen och ärlig. Och sådant går hand i hand med kreativiteten. Det inspirerar mig.
Hur ser du tillbaka på Mello-äventyret?
– Det roliga är att man lätt glömmer att man varit med. Det är så surrealistiskt… Men jag är tacksam att jag fick göra det, att jag fick utvecklas. Och jag skulle absolut kunna tänka mig det igen. Men då på svenska.
Ditt namn på EP:n, Blekgrå, det låter …dystert?
– Jag sökte på synonymer till ”färglös” för det kändes som ett bra ord i en låt. Jag går lätt mot vemodet, det är liksom starkare än de andra känslorna.
I pressmeddelandet vi fick refereras du till som lesbisk och queer, men det står inget inget om att du ser dig som bi-gender?
– Men det gör jag fortfarande. Jag är bekväm med bägge pronomen fortfarande. Jag är samma gamla vanliga, och han och hon är den bästa beskrivningen för vem jag vill vara. Men det är lättast att definiera mig som lesbisk eftersom jag bara attraheras av tjejer. Den beskrivningen känns närmast för mig.
Var är du om fem år?
– På en stor scen. De som kommit dit är där för mig och min musik. Ullevi hade varit galet!
Har du reflekterar något över den musikaliska flatvågen just nu som leds av Chappell Roan?
– jag lyssnar sällan på Roan, Men det är fantastiskt rätt i tiden. Att rummet öppnas, och fler queera artister syns. Det är bra att man får vara mer öppen, men det är viktigt att komma ihåg att det fortfarande pågår en kamp. Folk har gått före oss och vi kan förlora det vi kämpat för så lätt.
Känner du själv ett ansvar att sjunga om ”hon/henne” i dina texter?
– Det skulle kännas onaturligt att sjunga om han (skrattar). Men ja, det är viktigt att få med.
